Att ge det tionde i kreativitet

Jag deltog i ett superfint litteratur&konst-fanzine för en tid sen! Det heter Siin och har hittills kommit ut i ett nummer. Alexandra hade fixat ihop hela zinet och det blev skitfint! Det fanns att haffa på en poesi-kväll vi ordnade på After Eight för ett par veckor sen men eftersom det var extremly limiter edition tänkte jag posta mitt bidrag här, ett par veckor senare.

Grejen är att jag är about to påbörja mitt gyllene år, mitt arbetsstipendieår nu i januari och inför det har jag tänkt så himla mycket. Det här är kanske det enda stipendieår jag nånsin kommer få, det vet vi inte, och jag vill verkligen få ut så mycket som möjligt av detta år. Inte som att jag ska skriva så många böcker som möjligt på ett år, men att jag verkligen ska ge mig tiden att typ utvecklas, fördjupa mig, frodas i mitt skrivande liv.

Jag kommer så klart jobba järnet (don’t u worry Kulturfonden om du läser detta) pga det gör jag jämt och jag vill snart ge ut en till bok och en till och en till, men jag tänker också ta tillvara på detta år på andra sätt. Jag ska engagera mig mer i föreningar och skrivargemenskaper (har en vision om ett starkt Skrivarösterbotten, hehe), läsa jättemycket, kanske skriva nåt som kräver research men framför allt - pröva på nya saker! Våga va ”bara” kreativ och inte alltid tänka att allt skapande nödvändigtvis måste gynna nån slags produkt eller ens ha en ambition. Låter så jävla tidningen Amelia men: jag vill hitta glädjen igen! Och inte bara glädjen - punken kanske? Kampen? Spretigheten? Kaoset?

Det är nåt sånt jag är ute efter. Jag tjuvstartade i Siin genom att förklara det mer ingående och göra två grejer jag vanligtvis inte gör; skriva haikus och rita serier.

En bokmässerapport nu då

Vi har väl duckat ämnet länge nog nu? Jag gjorde alltså min andra bokmässa i livet förra helgen och jag lovade berätta mer om den så här är det inlägget nu. Känns som att jag ligger efter med allt för tillfället, men jag kanske kanske är på väg ikapp nu? Här är i alla fall ett steg på vägen:

Precis som förra året tog jag KNAPPT del av nåt program utöver mitt eget. Att skicka mig på bokmässa är verkligen pärlor för svin. Jag hade verkligen tänkt va en bättre besökare det här året, men det är som att jag får intryck overload och inte bara klarar av att ta in något mer. Jag var i alla fall lite mer förberedd i år och blev inte besviken på mig själv eller försökte planera in en massa annat, typ att se nåt av Göteborg som stad. För mig handlar ändå bokmässan först och främst om att umgås och - usch detta vedervärdiga verb - nätverka.

Årets bokmässa var bättre på det sättet att det kändes som att jag var lite mer lugn och lite mindre överväldigad. Däremot var det sämre pga regnade hela jävla helgen vilket gjorde att jag var konstant lite regnvåt och/eller svettig. Jag tror att regnet också gjorde nåt med hur luftkonditioneringen fungerade i mässhallarna; runt Finlandsarenan var det som en bastu. Fast det kanske var meningen, höhö.

Jag sa visserligen att umgänget är i fokus för mig under en bokmässa och det håller jag fast vid, men det är inte ett jättebra tillfälle att umgås med vänner och familj utöver branschen så att säga. På lördag hade jag både mamma och Thomas, svärmor och Jutta på plats och det kändes himla fint men också stört omöjligt att hinna umgås på det sättet man vill. Det blir svårt att vara på jobb och vara kompis samtidigt liksom. Med det sagt - folk får gärna fortsätta komma på bokmässan för det, men jag får bara lite dåligt samvete över alla man inte hinner prata med tillräckligt.

Men om vi bortser från det så är det ljuvligt att en gång i året var omgiven av kollegor och branschfolk. Jag satt på vår förlagsmiddag på lördagkväll och tänkte: så här har kanske folk det som jobbar på ett företag nästan jämt. Inte att man sitter och bälgar i sig vin dagarna i ända på ett vanligt företag, men att man har kollegor. Det är fint. Sen är ju kretsarna i Svenkfinland som bekant inte jättestora och det är skönt att också för en gång skull sticka upp huvudet ur grottan och säga hej åt rikssvenskarna. Både påminnas om hur liten i världen man är men också att man faktiskt hör hemma där också.

En som verkligen behöver nämnas i sammanhanget är Peppe. Jag hängde med henne nästan hela tiden, både av och på scen och jag hade så himla roligt. Det var som den bästa sortens (fyra dagars) dejten; när man märker att man tycker lika om nästan allt man börjar prata om. Hur man mer och mer vågar ta upp sånt som man inte gillar och vågar bli mer och mer vass i sina omdömen. Det är en stor sorg att tänka att det kanske dröjer ett par år, eller åtminstone ett, till nästa gång vi ses. Men, på så sätt behåller Peppe sin status som nån slags mänsklig julafton och det är kanske fint det med?

Dessutom fick jag för första gången träffa Ulla Donner, detta geni och vet ni hur man ibland kan träffa nån man umgåtts med online och så och bli lite besviken? Att man byggt upp en bild av en människa och så lever den inte upp till det? Well, det hände INTE nu. Vill verkligen bara prata mer, mer, mer med henne. Älskar människor som är supersmarta + ödmjuka + roliga. YES! Vet ni när man känner: det här är en kompis på riktigt.

(blir alltid orolig när jag skriver sånt här att det bara är jag som känt så och att kompis-crushen är helt ensidig, så pinsamt det skulle va hehe)

I could go on, men då glömmer jag bara nån. Fick i alla fall en go fikastund (2+ timmar, det är som Sandra skrev, när händer ens det längre?) med Sandra, fick äntligen träffa Flora & Yrsa, åt en skrattig lunch med Malin och Emma och Johan på söndag, hade Lyra till bordet på middag, gick på fest på Park och träffade folk jag knappt minns namnet på men som var alla trevliga och roliga, hänga med Hedda och alla andra på S & S, prata på scen med Julia och Rosanna och Maria och Sanna och ja, överlag bara vara omgiven av bra folk. Man önskar ju att man på nåt litet sätt bidragit och förgyllt deras mässor såsom ock de förgyllt mina.

Sen har jag ju köpt böcker också. Satsade på sånt jag tror mig villa äga i fysiskt format och struntade i 4 för 3-pocketsen osv. Det blev en del grafiska romaner och serier, rätt mycket ungdomslitteratur, ett par kokböcker och så klart lite impulsköp. Jag köpte allt jag hade bestämt mig för att köpa i förväg på fredag. Då gick jag ett snabbt och målmedvetet varv och bockade av en lista; Den rödaste rosen slår ut, Folk, Berör och förstör, Blod i gruset. På lördag guidade jag visserligen mamma och Thomas lite, men höll mig från att handla nåt pga madness madness madness. På söndag tog jag ett ensamt ärevarv och tillät mig strosa lite mer och lustköpa lite. Resluterade bl a i Korsettkriget - modeslaveriet och kvinnokamp vid förra sekelskiftet; ett helt oväntat köp men en av dom böcker jag är mest pepp på nu. Jag är ju mycket förtjust i historieberättande med avstamp i konkreta bruksföremål och sånt. Hur mode och historia hänger ihop, eller för den delen mat och historia #historieätarna.

Annat jag plockar med mig från mässan:
*hur lång och ståtlig Liv Strömquist är i verkligheten och hur svårt starstrucked jag blev
*kön till Thåströms otroligt kamouflerade signeringsbord, det var liksom inne i ett tält nästan
*diskussioner om Prussiluskans kinkyness
*insikten om hur mycket jag dras till ungdomslitteratur och att det kanske är något att fundera på
*hur oglammig Arnaulds gamla svit sist och slutligen är, alltså finare än alla hotellrum jag varit i förr, men likväl - ett hotellrum. Det gör the deeds ännu sunkigare på nåt sätt. Jag var alltså på fest där - utan Arnauld.
*att allt man i något skede ser som lyx eller tecken på framgång (obs inte efterfest med akademi-gubbar, men hotellsviter osv) falnar när man närmar sig det. Förr tänkte jag alltid på bilden av en svalt silvrig Macbook slängd på en hotellsäng som nån slags bild av just lyx och framgång; nu har jag insett att det betyder att man antagligen sitter och jobbar på ett hotellrum.

Och så, så klart: det fina och fullständigt ofattbara i att hålla i sin lilla Klåda för första gången. Se att det blev en bok till slut och det får man vara jävligt nöjd med ändå. Vad än Husis säger… Men om recensioner kan vi prata en annan gång :) :) :) :)

Och vinnarna ääääär....

Nu har jag dragit två vinnare i Klåd-tävlingen. Det blev…

… Aami och Anna den här gången! Jag har mejlat er.

Tusen tack till alla som deltog och delade med sig av superfina läsminnen, jag rekommenderar att man läser kommentarsfältet där, jag blev både tårögd och fnissig. Köp gärna Klåda eller låna den på ditt bibliotek, det gör mig glad. Ännu gladare blir jag om man ni delar tankar och bilder under #bokenklåda på sociala medier.

Nu börjar Klåd-hösten!

Vet ni, nu brakar det alldeles strax lös - Klådhösten! Och då menar jag inte älflugorna, utan att jag med min lille bok ska dra land och rike runt för att prata om (och förhoppningsvis sälja?) bokjäveln. Land och rike runt är väl att ta i, men i alla fall. Jag ska vara med på ett par ställen och jag tänkte försöka hålla er uppdaterade om var och när unterwegs, så att ni kan komma och säga hej!

Denna vecka är en liten exklusiv smygstart för Klåd-hösten. Boken kommer från tryckeriet först nästa vecka, men redan på söndag kan ni komma och lyssna på mig på fantastiska evenemanget Litteratur och retur i Vasa! Det är bla KulturÖsterbotten som ordnar denna litteraturhelg och jag deltar på söndag med följande program:

Det är program på hela söndan på Ritz och jag deltar visserligen bara en gång, men jag tänkte också va med som publik och lyssna på stjärnskottet och bombnedslaget och käftsmällen Rosanna Fellmans poesiuppläsning. Och så kommer Karin Smirnoff dit!!!! Som jag fangirlat hennes fantastiska roman Jag for ner till bror. Jag hade tänkt hinna läsa fortsättningen Vi for upp med mor före söndag, meeeen jag tror inte det kommer funka. Men om det bara går ska jag köpa ett signerat ex på söndag <3333 Resten av söndagen (och hela lördagen!) är också fullproppad med gött program, HÄR hittar du hela. Kom förbi en sväng! Känns så otroligt lyxigt med bra och mycket litterärt program i Vasa. Känns som att allt sånt alltid händer nån annanstans.

Pausbild av mitt fejs

Sen är det ju Bokmässa i Göteborg i år igen! Jag deltar fredag, lördag, söndag med fem programpunkter allt som allt. Så här ser det ut:

Det är färre än i fjol, men jag klagar inte - tycker mina programpunkter i år är SJUKT bra. Jag ska få prata med Ulla Donner, Rosanna Fellman, Yrsa Keysendal, Flora Wiström, Julia Wickholm, Maria Maunsbach, och Sanna Tahvanainen - helt ljuvligt program! Plus att geniet Peppe Öhman kommer vara moderator för samtliga punkter - wohoo! Känns tryggt. HÄR kan ni se mitt program med lite mer detaljer. De flesta punkterna ingår i mässbiljetten och är gratis att lyssna på.

Jag ska också försöka hänga lite mer på mässan i år och catcha lite seminarier själv och sånt, jag gjorde inget sånt förra året, jag bara flög runt som en yr höna. Dessutom kommer jag säkerligen hänga en del i S & S’ monter - om inte för annat så för att Pär Jonasson, den guldklimpen, ska jobba lite där. Hoppas vi ses där!

Treat yo'self till en skrivkurs!

Hej allihopa! Det är dåligt med bloggandet just nu, men jag har helt enkelt lite för mycket att göra just nu. Det kommer nog bli lika dåligt i åtminstone tre veckor framåt men jag lovar att jag gör mitt bästa för att hinna med bloggen också - jag har så mycket jag skulle vilja skriva här och jag saknar att blogga när jag inte gör det, så mig blir ni inte av med än i alla fall.

Men till det jag egentligen vill ha sagt i dag - gå en skrivkurs! Om du vill alltså. Jag har nog aldrig hemlighållit hur viktiga de skrivkurser jag själv gått har varit för mig. Förutom att de gett mig ovärdelig hjälp med skrivandet har de gett mig vänner för livet. Just när jag sitter och skriver detta sitter Malin bredvid mig, henne skulle jag nog inte lärt känna utan skrivkurserna. Eller jo, för eller senare kanske vi hade insett hur mycket vi har gemensamt, men skrivkursen gjorde att det blev förr och inte senare.

Oavsett ambitionsnivå med ditt eget skrivande tycker jag du ska gå en kurs om du är det minsta intresserad av att skriva. Om du behöver mera övertalning kan du läsa det här inlägget jag skrev för Malakta den här veckan! Idag tänkte jag tipsa om tre skrivkurser - eller labb i Svenskfinland som har ansökningstid nu. Och mitt och Heidis skrivlabb på Malakta är ett av mina tips, så klart.

OBS! De flesta skrivkurser kostar en del - men kom ihåg så att A) man kan alltid be om att få betala i rater, det har jag gjort och det har gått bra och B)man kan alltid söka pengar för att delta eller för resorna dit från olika fonder och stiftelser. Det har jag också gjort och det har också gått bra.

1. Jag skriver alltså är jag med Ellen Strömberg och Heidi von Wright

   Det här är en kortare kurs på fantastiska Malakta i Malax som går av stapeln 3 - 6 oktober. Passar dig som kanske gått nån kurs tidigare eller har ett tydligt projekt du vill jobba vidare på. Jag kan ju inte lovorda min egen insats på ledare, men jag har själv gått LittSkap med Heidi och henne däremot kan jag lugnt lovorda!

2. Författarskolan 19-20 på VNF

   Det här är Monika Fagerholms och Mia Francks ettåriga kurs (som man går på distans, obs), som beskrivs så här på deras hemsida; Författarskolan är en ettårig kurshelhet för den som vill skriva ett manus. Formen för berättelsen (prosa, lyrik, dramatik) är fri. Det behöver heller inte finns något manus när kursen börjar utan det kan arbetas fram under kursens gång. Både Monika och Mia är jättebra som kursledare, skulle jag bara hinna skulle jag gärna gå den här själv!

3. Skriftskolan

   Också en ett-årig distanskurs, men den här gången med basen i Helsingfors. Jag vet faktiskt inte så mycket om den här kursen, så jag bad ena ledaren Hannele Mikaela Taivassalo - även känd som den fiercaste människan i det skrivande Svenskfinland - svara på ett par frågor. Här är hennes svar:

Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo som leder Skriftskolan.

1. Hej Mikaela! Först och främst, grattis till kanske det bästa namnet på en skrivkurs jag hört i mitt liv. Kan du berätta lite mer om kursen utöver ert smarta namn.

Haha, åh, tack! Alltså just den här Skriftskolan är en ettårig skrivarskola för den som vill fördjupa sig i och utveckla sitt eget skrivande, och under handledning målmedvetet jobba med sitt eget manus. Under ett år har vi åtta kursveckoslut då hela gruppen träffas, och utöver detta träffar var och en med jämna mellanrum sin personliga handledare. Det finns ingen manual för hur man skriver eller hur ett litterärt uttryck ska se ut, Skriftskolans mål är att hjälpa varje enskild skribent att hitta sitt eget sätt att arbeta, fördjupa och utveckla just sitt eget skrivande, sin egen litteratursyn och sin egen text. Vi vill inte forma skribenter, vi vill hjälpa fram det unika.

2. Varför ska man gå skrivkurser överhuvudtaget?

Man måste faktiskt överhuvudtaget inte alls gå på skrivkurser! Det viktiga är de aktiva handlingarna att läsa och att skriva. Men det finns olika orsaker till att många skrivande människor verkligen vill gå på skrivkurs, och till och med behöver det, trots allt: för att utvecklas som skribent måste som sagt du läsa och skriva aktivt (detta kan man upprepa h u r många gånger som helst!), men det du skriver behöver också bli läst och bemött. Att skriva är oftast en ensam handling, en skrivarskola är ett sammanhang, ett sammanhang där du kan skriva och samtidigt tala om skrivandet (i den ordningen), verbalisera tankar kring skrivandet, krocka med andra sätt och synsätt. En skrivarskola är ett sammanhang där någon läser dina texter och på så sätt ger dig möjligheten att se på texten genom andra ögon, samtidigt som du får ta del av andras texter och processer – iblan är det också enklare att få syn på sin egen text och sitt eget skrivande genom att möta andra texter och formulera sig kring dem. För många är skrivarkurser helt enkelt ett sätt att ge sig själv tillåtelse att skriva; en kurs är en yttre, legitim orsak att hitta skrivtid, en plats på en kurs är en bekräftelse, en yttre röst som säger: ”ja, du får skriva”, medan andra har ett behov av att få hjälp med att skapa tydliga ramar för skrivandet, samt jobbar bäst med en överhängande deadline-piska och förväntningar och krav. Det är olika, men det finns utrymme för allt det här samtidigt.

3. Vad är ett bra arbetsprov? Eller vad skulle du vilja få in för slags text av en deltagare?

Det är hemskt olika typer av texter vi hoppas på, så just den där gemensamma nämnaren, ”ett typiskt bra arbetsprov”, hoppas vi kanske snarare på att inte få in? Men det som kanske kan kännas skönt att tänka på är att ett arbetsprov inte alls behöver vara någon duktig, perfekt helhet, eller kännas absolut färdigt, eller svara på tänkta krav – man kan lugnt tänka att vi som tar emot det och som ska läsa det ändå inte är normalläsare, utan superläsare med en röntgenblick som letar efter potential. Det vi vill är att genom texten få en känsla för skribenten. Det kan vara hemskt olika saker i olika texter: språk, tematik, uttryck, djup, idé, lust, och så vidare. Ett gott råd kunde vara: välj inte en text där du försöker mycket eller försköker prestera, välj en text där du känner att du är dig själv, en text där du själv tycker att något plötsligt gnistrar till, en text som du själv tycker om. Det som lönar sig minst när det gäller skrivande är att försöka ge något som man tror att någon annan vill ha, istället för att ge det man själv måste få ut. Det ärliga syns, och vice versa.

4. Måste man ha nån idé eller projekt man jobbar på för att vara med?

För att skriva så måste man ju ha något man har på hjärtat som man vill uttrycka, men till Skriftskolan kan man komma med en stark känsla av något vagt och odefinierbart som bultar eller skaver och som man vill sätta ord på, lika väl som man kan komma med ett påbörjat projekt.

5. Kan du ge ett helt gratis skrivtips att tänka på här och nu?

Dagens gratis: ”Det kunde ha varit jag, men det var det inte” – de där orden får du av mig, inget annat. Börja där, låt texten föra dig, sedan får du se var du hamnar.

Klåda/ Syyhy

Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut! Så många bra böcker som kommer i höst, så många bra typer som är representerade i den här katalogen alltså! Malin, Karin, Ulla, Emma… Är så glad att få vara en del av den katalogen. För det är jag ju - nu får ni äntligen se ur Klåda ska se ut! Jag tvivlar på så mycket angående den här boken för tillfället, men en sak som i alla fall är säker är och det är att jag IGEN har en väldigt snygg pärm, kolla bara:

Visst är den fin!!! And one more time, for the finnish speaking seats in the back:

Det är nämligen så att S&S finska systerbolag S&S Kustantamo ger ut Klådan på finska och då heter den Syyhy! Så himla glad över att få översättas! Jag hoppas ju så klart på att en översättning ska leda till en annan och att mina böcker nån gång ska hitta ut ur landet också, men för nu är jag bara jätteglad att boken ska finnas att läsa på finska också.

Omslaget hade jag en ganska tydlig idé om den här gången. Bakgrundsmålningen är från min kompis Eleonora Hagströms utställning Amyldaga som jag såg på Helsinki City Museum i höstas. Redan då sa jag “jag skulle vilja ha nåt av det här som omslag”, och så mejlade jag åt min Förläggar-Anna och sa det och så hux flux var det bestämt. Själv omslaget har Ulla Donner gjort igen (hon kommer också ut med en serieroman i höst - yes yes yes!) och jag ville att boken skulle se bra ut bredvid Jaga vatten, men ändå helt vara sin egen. Det är ingen fortsättning, de hör inte ihop mer än att jag har skrivit dem båda.

Foto: Nicklas Mattson

Eleonora är ju en tredjedel av det klassiska crewet Turd Floor och extra roligt är det att vi alla tre är representerade på nåt sätt, Nikko har nämligen tagit nya författarfoton på mig. Det är inte det att det egentligen behövdes, men vet ni hur trött man blir på sitt eget fejs efter att ha sett samma bild på det ett år i sträck? Så när Nikko hälsade på i februari tog jag med honom upp på vinden och så tåg vi några nya bilder. Jag ser otroligt ledsen ut på alla, men det är för att jag vägrar le desto mer på en bild jag ska behöva se på ett år framöver här nu och mitt resting face är inte så mycket “bitch” som “sad puppy”.

Foto: Nicklas Mattson

Men faktum är att jag inte alls tyckt det varit speciellt roligt att skriva den här boken. I kortkorta perioder har jag drabbats av den där hybrisen som kommer när man har flow och då det man skriver känns som det bästa som nånsin skrivits, men speciellt nu i slutet har det mest känts tungt, jobbigt och svårt.

Är rädd för recensionerna, för läsarreaktionerna, för att folk ska tänka att jag var en one-hit-wonder som råkade skriva en helt okej debut, men som nu med sina andra bok bevisat att hon inte är något annat än en medioker gris som borde hålla sig till något annat. Men ojdå, hon har visst sagt upp sig från sin fasta tjänst för att fokusera på det här - piiinsamt!!!

Dels är det det men sen är det också som att jag inte riktigt vet vad jag har skrivit, jag känner inte riktigt texten tycker jag. Folk frågar som alltid vad den handlar om, men jag har svårt att säga. Jag vet inte riktigt. Jag är också rädd att jag stressat fram en text och jag egentligen borde ha vilat lite nu, andas lite och fyllt på reserverna. Men det fanns liksom inte det som alternativ nån gång, som vanligt när jag gör något sak det hända snabbt och explosivt. Jag skulle aldrig ha haft tålamod att vänta till nästa år med Andringen. Så egentligen är jag glad, men jag är också en boll av ångest. Igår kväll hade jag ett riktigt litet bryt där jag upprepade allt det här jag just skrivit åt Pär, men med snorbubblor i näsan och tårar på kinderna och med sprucken röst.

Man kan ju fråga sig varför man utsätter sig för det här frivilligt då, om det är så hemskt. För att det är så förbannat jävla skitkul också. Så klart. Jag ska ju givetvis skriva en tredje bok. Och en fjärde. Jag har redan börjat på två. Jag vet inte vad jag annars ska jag göra.

Ett litet steg för mänskligheten

... men ett jättekliv för mig!  

Jag har hållit workshop på finska idag för första gången! Nä, nu ljög jag, jag har hjälpt till med en workshop idag. Men på finska!!! 

Som Larsmo-bo med make och mamma från och i Sverige är min finska ganska obefintlig. Och om min finska är dålig, så är det ingenting mot vad min tröskel att våga prata är hög. Det ska nästan till tvåsiffrig promille för att jag ska släppa till. Jag veeeet inte varför det är så när jag har noll problem med att försöka prata andra språk. Jag har t o m stått en gång och försökt hålla en konversation på portugisiska - ett språk jag enligt DuoLingo är 2% flytande i. Men vadå, man försöker ju!? Men finska - nej nej, då låser det sig plötsligt.

Jag har som nyårslöfte att våga prata mer finska och jag har börjat lite försiktigt med att blanda språk ganska hejvilt när jag pratar med min finska kollega Anniina. Jag skulle nästa säga att det liknar mer meänkieli det jag pratat med henne, jag slänger in svenska ord när jag inte kommer ihåg eller kan det finska. Ibland tar jag till engelskan. Det går hur bra som helst! Det låter säkert lite efterblivet, men det går! 

Idag skulle vi hålla tvåspråkig workshop på biblioteket utgående från Prilliga Prinsessboken av Anna Sarve och Sanna Mander - eller Prinsessakirja som den heter på finska. Jag skulle ha hand om svenska barn och Anniina finska. Inga konstigheter. 

Men så kom det bara finskspråkiga barn.  

Min första tanke var, ja men då går väl jag då. Men så tänkte jag - va fan, live a little. Anniina höll ju i det mesta, men vart efter vågade jag säga lite saker och läsa högt ur Prinsessakirja och fråga barnen nåt smått. Och dom lät mig hållas. Det är ju det som är det bästa med barn - dom låter alltid en hållas. 

Jag kom just hem efter workshopen och jag upplever nån slags adrenalinrusch utan dess like. Jag har pratat finska så folk hör!!!! Jag har till och med skrivit en liten, liten berättelse på finska. Så without further adoo, här är Ellen Strömbergin ensinmäinen suomenkielinen teos:

Alla mina drömjobb

Tit-tut kära läsare! Här är er favoritbloggerska igen.

Jag var inbjuden av Luckan till Närpes bibliotek igår för att prata om att debutera. Jag försökte säga nånting inspirerande och sant, men det är svårt att inte ta till klyschor. Men vi hade ett bra samtal, jag och Hanna. En extrahälsning till dig blonda tjej som kom fram efteråt och pratade om författardrömmar; jag hoppas vi ses i skrivarsammanhang igen!

Pär var med som sällskap och kartläsare och efter mitt samtal fick vi möjligheten att besöka bibliotekets nya fina bokbuss! Varför finns det inte fler bokbussar? Det påminde mig om att det är ett gammalt dörmjobb det där alltså, att köra bokbuss. Och så började jag tänka på alla andra drömjobb jag har.

Jag råkar ju ha turen att ha två jobb jag äääälskar idag; författare och ordkonstledare. Det känns ibland som att min jobbsituation är too good to be true och att jag nästan väntar mig att nåt ska skita sig. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men om det skulle göra det skulle jag kunna tänka mig nåt av följande yrken:

Köra bokbuss/bibliotekarie
Ett ganska givet drömjobb, jag älskar ju bibliotek! Helst skulle jag ju nästan köra den där bokbussen då, det är något med det mobila som tilltalar mig. Jag har alltid älskat snutten med Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas jul, tanken på att kunna ta med sig allt överallt. En period i livet ville jag också bli långtradarchaufför för att deras små hytter så mysiga ut, men jag är kanske inte så sugen på det längre. Men en bokbuss! Tänk dig själv att komma slirandes längs med nån kurvig byväg, nitbromsa så gruset sprätter på nån plats och välkomna in lässsugna barn och åldringar (och vuxna också för den delen men) i sin lilla buss. Och på vintern skulle man kunna bjuda på varm kakao och ha julbelysning i bussen. MYS!

Arkeolog
Det är gassande sol och det har inte regnat på flera veckor. Du har Leif GW-väst och khakishorts på dig. Du torkar svetten ur pannan med en dammig hand och ur din hårknut har det lossat några klädsamma hårslingor som krusar sig i nacken på dig. Du står på knä i en utgrävd fyrkant, runt omkring dig hör du dina kollegor prata lågmält med varandra, en viss slags vördnad sänker sig ändå över er, det kan ju vara en gammal vikingagrav ni står i. Du borstar med din lilla borste i ett hörn och plötsligt lossnar en lite större jordkoka. Du svär för dig själv, chefen har ju sagt att du måste vara försiktig. Men nånting glimmar till under den! Du plockar upp det glimmande och ställer dig upp och sträcker på ryggen. Ditt hjärta börjar bulta när du stryker tummen över den jordiga lilla saken och ett årtal gör sig synligt. Du kisar och tittar närmre, lyfter upp tingesten mot solen. 1062, ser du plötsligt. Å herregud.

Barnmorska
Slut ti pjasa de, skulle jag fräsa åt nervösa pappor och mammor som stod och höll den födande i handen och kavla upp ärmarna. Det här går nog bra, skulle jag fortsätta. Stödstrumporna skulle korva sig kring mina breda vader och jag skulle vara barsk men snäll och trygg och alltid fälla en tår när barnet till sist föddes. Vissa föräldrar skulle ge sina barn mellannamn efter mig, för jag skulle vara en sån bra barnmorska. Och om det nånsin inte gick så bra och tragedin skulle ske, skulle jag kunna trösta och skänka mod till de drabbade. Sen skulle jag gå hem och fulgråta i flera timmar.

Hantverkare av något slag
Jag skulle ha lite smuts under naglarna jämt och färgstänk på mina jeans, vilket egentligen är märkligt för jag skulle inte måla så mycket, mest skulle jag kanske dreja och snickra och kanske blåsa glas eller smida nånting. Jag skulle ha en verkstad i en lada nånstans oh den verkstaden skulle vara mörk och lite kaosig och på sommaren skulle dörrarna stå öppna och jag skulle hälsa besökare välkomna. Mina skulpturer skulle stå lite här och var i den trevliga lummiga trädgården utanför. Jag är inte säker, men det skulle inte förvåna mig om den här verkstaden/ateljén låg nånstans i Sydeuropa.

Kurator
Oj, vad jag skulle hjälpa alla tonåringar! De skulle våga komma till mig med sina hjärtesorger och bekymmer och jag skulle på ett naturligt och avslappnat sätt prata med dem om sex och sånt och allt möjligt annat som så enkelt blir pinsamt. Jag skulle kunna inge hopp i de ångestfyllda och prata med mobbarna så att de bröt ihop och förstod vad de höll på med. Jag skulle se varenda en av dem och nån gång på stan skulle det komma fram gamla elever och tacka mig för att jag var så bra.

Bonde
Tänk att få jobba bland kor hela dagarna, det hade inte varit dumt. En häst och några höns och kanske en ovanlig slags get eller nej! Lamor! vill jag också ha. Att va bonde är slitsamt och aldrig är man ledig, men då igen - kalvar! Kalvar är ju nåt av det gulligaste som finns.

Typ etnolog
Jag kanske kunde hitta nån slags hem i akademin, bli professor i etnologi och ha ett stökigt skrivbord och långt, ofärgat hår i en robust fläta. Jag skulle nörda ner mig i nåt litet ämne, typ underkläder eller bestick eller nåt och jag skulle kallas för folkbildare när jag publicerade nån bok i ämnet som skulle väcka folks intresse för något vardagligt på ett helt nytt sätt. Jag kunde också tänka mig att bli en sån som Ebbe Schön och var sago-gumma och berätta om vad folk trodde på för spöken förr i tiden.

Jobba i hemtjänsten
När jag och Pär började prata om att flytta ihop så tyckte hans mormor att jag skulle flytta dit och söka jobb inom hemtjänsten, det hade nog passat mig tyckte hon. Och jag tror inte hon har fel. Jag tycker om att prata med äldre folk och jag tykcer om att känna att jag kan vara till hjälp. Och allt det där som folk brukar dra upp som äckligt i människonära jobb gör mig inte något; jag är mer fascinerad än äcklad av kroppar och deras funktioner. Sen finns ju aspekten av att få komma hem till folk, det är alltid spännande att se hur folk har det. Det hade nog varit trevligt det med.

Bokhandlerska
Citat ur lokaltidning, september 2035: “Sedan makarna Ellen Strömberg och Pär Jonasson öppnade sin gemensamma bok- och pappershandel har tillströmningen av kunder varit jämn. - Det är inte lätt, men det går! I början hade vi ju t ex inte tänkt ha skivor här, men det fanns en efterfrågan och så här i efterhand vet jag inte hur Blad & Ark hade sett ut utan Pärs lilla skivhörna, säger Ellen och pekar mot det bortesta hörnet i den mysiga lilla affären. Blad & ark har blivit en instutition i Jakobstad och drar även folk utifrån. Deras poesikvällar, pysselworkshops och bokcirklar i den cafédelen är sedan flera år tillbaka välbesökta och om somrarna flockas folk kring affärens terass. - Nu i höst ordnar vi vår första festival, det kommer bli både musik och så klart litteratur, avslöjar Ellen som själv skriver böcker. Ofta sitter hon vid sitt skrivbord i affären. - Folk verkar tycka att det är mest trevligt med en livs levande författare bland böckerna.

Och så var vi tillbaka till att skriva böcker då. Det gemensamma i alla dessa yrkena är väl nån slags dragning till människor, böcker och sånt som gör händerna smutsiga. Jag är inte så säker på att jag skulle vara så bra på nån av de här yrkena, så det kanske är bäst ni låter mig fortsätta med det jag gör.

Och före nån fnyser något om arbetsvillkor och att allt inte är så trevligt som det låter; jag vet precis hur fittigt det kan va och hur usla villkor vissa yrkesgrupper har. Men nu var det här drömmar, inte diskbänksrealism. En sak i taget.

Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!

Veckans vecka: önskerubriker och romanbyggen

Första mars har jag deadline, då ska hela roman-manuset in. Det känns så annorlunda mot när jag skrev Jaga Vatten, inte för att det på nåt skulle vara enklare, för det har det sannerligen inte varit, tvärtom. Den här processen har känts så himla mycket trögare så många gånger, jag har hatat hela texten så mycket mer intensivt än vad jag nånsin gjorde med JV och haft sån extrem ångest inför det. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på, för jag har haft både mer tacksam arbetssituation och mer tid till skrivandet och det har också gått ganska snabbt sist och slutligen. Men det är väl det här klassiska Svåra Andra Boken-syndromet. Förväntningar att leva upp till, känslan av att det är nu det faktiskt gäller. En debut förlåts ganska snabbt och går det bra kan även en blind höna hitta ett korn, men nu ska jag på nåt sätt forever positionera mig som författare.

Riktigt så allvarligt är det väl kanske inte, men det känns ändå som att det hänger mer på den här boken. Jag drömmer att mina tänder smulas sönder om nätterna och vaknar med den fysiska känslan kvar av att spotta ut kantiga bitar. Typiska stress- och osäkerhetsdrömmar och det i sig är ju typiskt också - om jag inte ens kan drömma unikt, hur ska jag då kunna skriva något unikt?

I torsdags fick jag se första utkastet till bokens pärm och jag längtar tills jag kan visa det år er allihopa, det är så jädrans fint. Om inget annat så kommer jag i alla fall ha ett bra omslag och det är ju en tröst.

Så här ser det inte ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Jag tänker och lever väldigt mycket i det skrivande för tillfället och har lite svårt att hitta på saker att blogga om. Jag vet att det är ett trött grepp, men jag har bett om era önskerubriker på mina instastorys, ni får gärna gå dit och önska nåt ni tycker jag skulle skriva om. Eller slide:a in i kommentarsfältet här på bloggen.

Lovar att detta inte är nåt led i “jag orkar inte blogga just nu”-avveckling, det är bara det att jag måste lägga all kreativ energi på att skriva de sista kapitlen om jag ska få färdigt det. Om ni ger mig rubriker blir bloggandet mer ett jobb-jobb bara och den slags energin kommer från ett helt annat konto.

Så kan jag skriva klart Klåda. Den heter så, boken. Så nu vet ni det.