Att vara krusbär

För en tid sen skrev jag att min dröm är att bli ett träd, men jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket slags träd jag skulle bli. Jag är nog inte stark och god nog att vara en ek, trädens träd. Inte är jag frisk och ung som en björk heller. En asp som darrar och rasslar varje gång nån går förbi - ja, nu närmar vi oss. Men inte helt rätt det heller.

Imorgon åker vi till Blekinge för att hälsa på familjegrenen där och jag ser så fram emot det. Förstås först och främst för att vi ska träffa alla, men också för att det börjar bli dags att fly landet en liten stund. Den här sommaren har varit exceptionell, det har varit fest och sol och glam från morgon till kväll i flera veckor. Ingenting att klaga på, för det är ju så klart en lyx att få ha alla dessa människor och sammanhang att glamma med, men nu börjar orken vara slut. Jag är så glad över att jag orkat ta vara på sommaren i år, men vilken ljuvlig tanke att det nu mörknar om kvällarna, att det börjar vankas skolstart och att det är skördetid. Bästa tiden!

För att inte ödsla med den store gudens gåvor så körde jag ut till torpet idag för att skörda bären av mina bärbuskar före vi åker. Ja, det är vårt torp, men det är mina bärbuskar, Pär bryr sig mycket lite om dem. Men jag älskar dem högt och dyrt, tycker rödvinskvistarna som krafsar på vardagsrumsfönstret det gör hela torpkänslan. Fick svarta vinbär för första gången i år också, jublade när jag såg att busken jag planterade i höstas nu gav några nävar bär redan. Inget är en starkare madeleinekaka för mig än att att knäppa ett vinbär mellan tänderna. Det smakar ren och skär barndom, det smakar mommo och fammo, det smakar solvarm trätrapp och många gånger diskad plastkopp.

Och det var då jag kom på det! Så klart jag inte är ett träd, jag är ju en yvig liten bärbuske. Ett krusbär tror jag dessutom. Klarar sig långt på egen hand, men behöver en hel del växtstöd för att inte börja krypa längs med marken, kan stickas. Inte så samhällsnyttig, sist och slutligen ganska smalt användningsområde, godast är ju bären att bara äta direkt av grenen ett och ett. Kan verka onödig, man kan inte leva på krusbär allena. Men förhoppningsvis hittas krusbären av nån som med stor förtjusning plockar bären ett och ett och äter dem när de är som godast.

Så fånigt egentligen, men det är en meditation som passar mig bra det här med att plocka bär. Det är också någon ur-instinkt som vaknar när man ser röda, violetta, rosa bär lysa mot det gröna. Som att hitta guld, som att gräva upp potatis. Som lön för den jävla mödan.

Än är det sommar kvar. Imorgon flyr vi landet.

Välj glädjen

Det är lite av en besvikelse hur snabbt det går att falla in i vardagens lunk hemma när man varit borta en stund. Två, tre dagar så var allt som vanligt igen. Det är väl kanske därför man köper souvenirer. Allt är inte riktigt som vanligt så länke burken med talk från Felce Azzurra står i hyllan på toaletten. Så länge burken med maraschino-körsbär står i kylskåpet och vittnar om något så har något hänt, för inte allt för längesen. Fast det börjar ju vara några veckor sen nu. Min bränna har lagt sig, även om jag gjorde mitt bästa för att mata i den i midsommar.

Det var en midsommar som det inte finns så mycket att berätta om. Inte på ett dåligt sätt, tvärtom. Den var som dom ska va, midsomrarna. Grillad korv och nypotatis, umgänge över generationsgränser, sitta ute sent och huttra i fuktiga tolv grader men nu har ni fått upp farten så det vore synd att avsluta redan. Melodikrysset och fika i hammocken dan efter. Ligga och slöa i solen, åka och bada. Läsa en bok, kasta en pil, klippa ett gräs.

Värmen kom tillbaka lagom till att helgen var slut och i skrivande stund ligger Viola och tvättar sig i solen på balkongen. Vi kom tillbaka till stan igår kväll. Det vore ljuvligt att bara flytta ut till torpet helt och hållet sommartid, men Pär jobbar för mycket och har för lite körkort för att det ska funka i praktiken. Åtminstone inte i år. Sen är det ju fotbollsmatcher och pubquiz som ska besökas också och det har jag full förståelse för. Jag vill också göra mina sommargrejer i stan: sitta i timmar på AEs innergård, åka till Fäboda, dricka kaffe vid fammos.

Min sommar kommer till allra största del bestå av dessa små enkla, billiga nöjen eftersom jag åkte på en skattesmäll utan like i år. Delvis var den förväntad pga ett osannolikt år pga en osannolik August, men delvis var det också annat, inte direkt utanför min kontroll, men nästan.

Det är så jävla tråkigt att prata om, men så här är det nu. Jag försöker se resten av året nu som en chans att reda ut min privatekonomi en gång för alla, att sluta jaga dopamin-kickar medelst shopping, att hitta förnöjsamhet i annat. Alternativet är att deppa ihop helt och hållet, eftersom pengarna måste betalas oavsett, så nu väljer jag då…. *sväljer djupt* … glädje.

Till exempel är jag glad att jag inte visste om detta förrän vi var hemma från Italien. Hade aldrig kunnat njuta där med vetskapen om detta. Jag är glad att jag har en man som är mycket duktigare på att strukturera upp. Jag är glad jag ändå inte lever i närheten av nån svältgräns eller i otrygghet. Det är bara att tighta till lite, egentligen inget att klaga på ens. Jag är glad att jag har ett hem, ett torp, en familj, ett gymkort och ett bibliotekskort. Jag är glad solen skiner och gör en kaffe på balkongen till en riktigt lagom sommardagsaktivitet. Jag lovar jag ska vara glad sen när det regnar igen också, för då kommer min zucchiniplanta och min rosbuske och mina sommarblommor må gott.

Ni ser. Så enkelt det är.

Idag i alla fall.

Vita stränder, turkosa hav, bruna ben

Jag vaknade tidigt imorse, med solen halv sex-tiden. Har trots det inte åstadkommit så mycket än idag, jag har bara läst. Först ett par timmar i sängen, sen ett par timmar på terrassen. Först kaffe och frukostmacka, senare en skål bretzels och en flaska citronläsk och Neapel-kvartettens andra bok, sista halvan. Benen konstant i obekväma ställningar för att utsättas så mycket som möjligt för solen. Forskare borde forska i mina bens oförmåga att bli bruna, kanske har dom någon enzym i sig som kunde hjälpa vid SPF-framställning.

Jaja, jag vet, jag är ytlig. Men nåt ska man väl ha som ankare i denna världen, så att man inte flyger iväg med en av alla tankar om alltet och livet som drabbar en så lätt i detta landet. Be mig inte redogöra för någon av dem, men under förra veckan kom jag till så många insikter och löften om hur jag hädanefter ska vara och leva att forskarna nog borde ta en titt på det också. Allt detta hann jag med trots ett mycket flitigt intag av aperol spritz.

Nikko och Ari kom hit förra veckan och med dem inleddes den riktiga semesterdelen av den här nästan-semestern. I helgen hyrde vi bil och körde ner mot Vieste, en liten stad ytterst på sporren på stöveln, så att säga. Inte många timmar fågelvägen, men rätt många på “let’s undvika vägtullarna och motorvägen”-vägen.

Man har ju en föreställning om vad det ska vara, att köra i Italien, och det är precis allt det. Snötäckta toppar i fjärran, dalar och dalar och dalar med grönt runt omkring en, kilometerlånga tunnlar och motorcyklister som kommer susande så det ringer i öronen i även de brantaste av kurvor. Och så ibland mellan dalarna öppnar sig havet. Eller ett kyrktorn kikar upp. Eller så ligger en liten vitkalkad stad och solar bland olivträden, bekvämt tillbakalutad som en katt.

Olivträden, ja. Finns det ett trevligare träd? Det hade kanske varit de sydöstsvenska ekarna i Blekinge då, men uppvuxen som man är bland raka furor och raka björkar och raka, raka, raka aspar och rönnar och skit, så är det nåt otroligt trevligt med knotiga träd. Plötsligt förstår man att klätterträd är en grej. Hela barndomen trodde jag att jag bara var usel på att klättra (visserligen också sant) eftersom jag aldrig lyckades hiva upp mig i nåt klätterträd hur jag än försökte. Men det var ju för att björk och tall inte är till för att klättra i. Olivträden däremot, tror jag kunde va kul att klättra i.

Vi bodde två nätter i en liten stugby, en camping kan man kanske kalla det, med egna vinrankor och oliv- och citronträd. När vi äntligen kom fram - jag skriver äntligen för att Pär drabbades av en sällan skådad åksjuka den sista timmen - regnade det, men det gjorde inte så mycket. På trappen till vår stuga kröp det stora, stora sniglar och i buskarna pilade det ödlor och på AC:n ruvade en duva. Vi hade inte heller suttit länge på terassen före de halvtama katterna boendes i stugbyn hade förstått att det gick att jama till sig en bit prosciutto vid just vår stuga. Ett naturnära boende på så sätt.

Pärs åksjuka försvann så fort vi inte åkte mer och vi handlade vår middag på närliggande Carrefour för hutlösa pengar. Ett tips Carrefour - om ni vill kunna sänka matpriserna något, så anser jag inte det var helt nödvändigt, att ha en anställd bara för att sätta tomaterna och potatisarna jag väljer i en påse och väga dom. Även om det på sätt och vis var trevligt. Och ingen anställd tvingade oss ju heller att köpa exakt så mycket vin som vi köpte. Eller för den delen dricka det samma kväll.

Men vet ni, jag ångrar inget, för utan dom vinflaskorna kanske vi inte hade kommit på idén att smyga bort till stugbyns pool och med många kvävda skrika av köld ta ett dopp vid midnatt. Det var ljuvligt! Att ligga på rygg och stirra upp i intet, mätt och lite berusad, höra en hund skälla nånstans långt bort, känna doften av de regnfuktiga träden och känna i livet för bara tio minuter, det kan vara värd en halv månadslön på Carrefour. Sen steg Pär på en av sniglarna när han gick upp och vi föll på att dö av skratt, just bara för att vi inte skulle skratta där och då.

Dagen efter styrde vi hyr-Fiaten in till Vieste. Det var söndag och ganska lojt, men tacka vet jag turismen. Tack vare den kan man betala överpris för pasta vongole med utsikt och tack vare den kan man köpa sig ett vykort i en bod mitt i dan i detta söndagsstängda land. Vieste var vackert och vitt och brant, precis som sina systerstäder vi hade kört förbi.

Satt länge vid klipporna och såg ut över det turkosa havet och tänkte djupa tankar, tills jag blev störd av en katt som lekte med en ödla. Bara ögonblick tidigare hade katten fått mat av en kvinna som med säkra steg och tunga kassar gick på stenstigarna längs med klipporna och verkade ha som uppgift att mata just katterna, så den kände sig säkert energifylld. Kvinnan log ett älskligt och tandlöst leende mot mig när hon gick förbi mig. Omöjlig att bestämma ålder på, men kanske som jag?

Ett annat leende jag kommer minnas från Vieste är matronan som satt på en köksstol utanför sitt hus i en av gränderna vi gick i. Bredvid henne satt vad jag antar var hennes man i hängslen och skjorta. Vi passerade dem precis tolv på dan, när kyrkklockarna ännu samtalade med varandra. Det var kanske mitt favoritögonblick på hela dagen. Det var kanske därför matronan log så brett, det var kanske ett hånflin: titta på henne, där går ännu en turist och tror sig vara med om nåt saligt och unikt, sån inbilskhet. Men jag log tillbaka och sa buongiorno och hon sa buongiorno tillbaka. Och hon får gärna håna mig, det förtar inget av min upplevelse. Och nåt ska väl hon ha för att vi får gå på hennes hemgata och åbäka oss.

Sen var det gelato och sen var det hem till stugan igen. Och tur det, för det blev ösregn och fyrverkerier satte igång till kvällen. Inte riktigt samtidigt, men det firades bröllop i stugbyns restaurang. Det visste jag visserligen före, men när fyrverkerierna smällde igång, trodde jag så klart att nu, nu händer det! Allt det där man går och är rädd för. Men dunket av What is love som drog igång strax efteråt påminde mig om att det inte alls var ett världskrig utan bara ett italienskt bröllop. Jag tackade Padre Pio för det, det katolska helgonet som stugbyn (och en hel massa annat) var uppkallat efter.

Måndag morgon åkte vi hem, denna gången stärkta av amerikanska åksjuketabletter. Och säg vad man vill om amerikanarna, men medicin kan dom tydligen göra. Pär mådde inte dåligt alls på hela resan. Tur det, för i så fall hade han missat kohagen vi körde igenom, kossorna som låg i trädens skugga och viftade med svansen. Och de vita klipporna! Och det turkosa vattnet, som vi tog ett dopp i nånstans nära Mattinata. Stenstrand, vad du är härlig och jobbig på samma gång! Härlig för att man slipper sand i röven och mellan tårna, vidrig för att det är helt omöjligt att gå värdigt barfota på en sån. Men på nåt sätt gick det också, och inget är väl så härligt som ett riktigt salt dopp en riktigt varm dag.

Det var en riktigt varm dag som sakta förvandlades till en riktigt varm kväll och aldrig har väl jasminen doftat så gott som i skymningen när vi äntligen lämnat tillbaka hyrbilen och stigit av tåget igen i Cupra. Under de några hundra metrarna vi gick hem från tåget såg vi de första blixtarna och lagom till att vi var under tak bröt ett riktigt ordentligt åskväder ut. Som jag hoppats på just ett sånt! Det var den perfekta komma hem-presenten.

Idag känns det ännu mer som mändag än vad måndagen gjorde, för igår åkte Nikko och Ari tillbaka till Barcelona och kvar är bara jag och Pär. Det är alltid både en lättnad och en sorg när vänner man umgåtts intensivt med åker iväg. Jag tröståt ett rejäl portion gelato igår kväll när dom åkt och ute regnade det. Imorse vaknade jag som sagt samtidigt som solen gick upp, röd och ny. Då var det skönt att vara ensam. Koka en kanna kaffe, bre sig en macka, sätta sig på terassen. Försöka in i det sista att benen ska bli lite bruna åtminstone. För snart är det slut, snart åker vi hem på riktigt. Det är också både en lättnad och en sorg. Men nog ska väl nån slags jasmin dofta där med. Jag längtar efter att sätta potatis i mina lådor, köpa lavendel till balkongen, gå på gymmet, äta lunch med vänner, krama katter och syskonbarn, dricka kaffe med fammo i skuggan. Koka kaffe i mitt eget kök i min nya Bialetti Pär köpte åt mig i Italien.

Everyday is like domenica

Det är söndag i den lilla staden och kanske, kanske är det äntligen sommarväder i italienarnas ögon. Stranden är, inte full, men det tar sig, det har varit folk i rörelse sen sju imorse. Snart kommer det kanske lugna ner sig, då inleds de varmaste timmarna när affärerna håller stängt. Jag är inte emot denna tradition av att hålla det lite långsamt mitt i dan, men som morgontrött finländare med lutherska drag är det svårt att ställa om från tanken på att man måste passa på när solen behagar visa sig.

Jag älskar vintern och minusgrader, jag mår som bäst en kall och torr och solig dag, men jag är avundsjuk på detta: att kunna ta det lite för givet. Att inte ständigt behöva röra sig och möblera och bygga ett utomhus som klarar alla väder. Att kunna dekorera en balkong och tänka: det klarar sig. Att ligga på soffan en solig söndag och tänka: det kommer fler soltimmar.

Igår gick vi till apoteket, igen. Allt är inte solsken och havsbad, det är myggbett också. Allora, gårdagens uppgift blev alltså att skaffa aloe vera. Vi fick vänta en stund på hjälp från kassörskan - eftersom hon hjälpte vad jag tror var en nunna, ih! - och jag inspekterade apotekets parfymhylla så länge. En serie flaskor med olika nummer, 15,90€ styck, märke okänt. Och en behändigt laminerad lista där samtliga nummer var ihopparat med ett stort modehus kända parfym. Och mycket riktigt, nummer 11 påminde en hel del om Narsico Rodriguez For her. Har absolut inget emot det upplägget, eat the rich säger jag, men jag blir förvånad över hur oförblommerat det salufördes. Köpte dock ingen, däremot fick vi så småningom vår aloe vera.

Efter apotekbesöket blev vi helt enkelt tvungna att sätta oss och pusta ut på uteservering. En aperol spritz och en djup suck över att inte längre vara inbiten rökare, så gott det hade varit där och då med en liten cigg. Det är för övrigt det mest italienska jag sett hittills på två veckor: en let’s say 15-åring, med heartbreaker-frisyr, en cigg i handen och, lyssna nu: vinröda sammetshorts som släntrade över gatan häromdagen. Baserat på hans uppsyn kan det ha varit ägaren till hela stan jag såg.

Livet går verkligen sin sakta lunk här, ett apoteksbesök är ett event i sig. Samma sak med att bedöma dagens nyans på havet, raka benen (fortfarande rigor mortis-nyans på dem, tackar som frågar), koka kaffe och läsa ett citat högt ur våra respektive böcker. Och hux flux är det kväll igen och så ska man äta lite pasta och sen gå och lägga sig. Det är ett under att jag skrivit så mycket som jag har de här två veckorna, jag vet inte hur jag hunnit. Om ett par dagar kommer Nikko & Ari hit, tur är väl det, då ska vi intensifiera turistandet något. Men tills dess; lunka på, lunka på.

Igår kväll somnade jag till tanken på tomat-toast och imorse skred jag till verket. Rostade ett par skivor lantbröd i en stekpanna med olivolja, lät brödet suga åt sig allt. På med Philadelphia när brödskivorna är knaperstekta. Borde ju haft nån lite större tomatsort av praktiska skäl, men detta är nackdelen med söndagsstängt. Man får ta vad man handlat före man kom på att man måste ha tomat-toast till frukost. Men körsbärstomaterna är söta och goda dom också, så jag hackade dom i små bitar och strösslade över brödet. Salta, peppra. Åt båda skivorna andaktsfullt på terrassen. Ni hör ju, jag har fullt upp.

Vi gick ner till vattnet och tog tempen igår kväll, stack ner våra tår. Varmare än i luften. Idag ska vi nog bada, vi har inte gjort det än. Pärs halvitalienska vän tipsade oss i ett tidigt skede om att gå ut en sväng sen söndag eftermiddag, före middagen. Det är då man hänger runt på byn. Jag läser också om dessa söndagseftermiddagar i Ferrantes böcker, de verkar direkt avgörande för det sociala. Vi ska nog både nuotare - simma - och passeggiare - promenera - idag. Sen tror jag vi inte hinner så mycket mer.

Regn, feber och svagt kaffe

Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?

En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.

Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.

Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.

Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.

Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.

Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.

Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.

Host host från strandpromenaden

Jag blev sjuk, så klart. Igår vaknade jag med något i halsen, men något som ännu gick att ignorera. Men imorse, då gick det inte att diskutera med halsontet längre. Samtidigt som jag insåg det mumlade Pär i kudden: nu har jag också ont i halsen. Så han ligger väl ett dygn efter. Är också ganska säker på jag har feber, men vem vet. Så länge jag inte mäter den så känner jag mig friskare. Pär gick till apoteket och fick hjälp av “två mycket trevliga gubbar”, trots att de inte hade ett gemensamt språk. Kom hem med nässpray och ibuprofen, så nåt rätt har han ändå gjort.

Det är oavsett ändå trevligare att vara sjuk här, lättare liksom. Med jämna mellanrum rullar jag ut mig själv på terrassen eller balkongen. Som en tuberkulospatient på sanatorium som blivit ordinerad hafvsluft. Jag sitter där, ibland med en bok i handen, men oftast bara tittande ner på staden. Då kan man också tänka att de varma kinderna handlar om solen och inte om eventuell feber.

Tack vare den här rutinen har jag lärt mig hur mycket underhåll även en liten och sliten tennisplan behöver. En man i tracksuit går ideligen och drar ett slags nät efter sig, som en kratta i det orange underlaget. Sen väter han planen med en trädgårdslang, säkert med nån slags plan, men det ser godtyckligt ut när han sprejar ner plaststolarna som står vid kanterna. Sist jag satt där ute hade han sällskap av en annan man, de drog en liten vält efter sig. Mellan underhållet hör man ibland de behagliga dunsarna av tennisbollar mot rackets. Jag sitter och kikar ner, känner mig som en del av en tennisgemenskap, iklädd min bästa mumu och ätandes en nutellacroissant.

Längs med strandpromenaden cyklas och promeneras det. Vinden sliter i palmkronorna, på havet är det nån som vindsurfar. Flera gånger har jag sett hundar längs med promenaden, utan uppenbar ägare. Ingen verkar bli orolig för den saken, så jag antar det är som det ska. Det stör mig inte heller, tvärtom, men jag blir väldigt sugen på att ta hand om hundarna lite. Finders keepers, eller?

Då och då susar ett tåg förbi. De flesta stannar inte här, utan kör vidare i en hiskelig fart. Varje kväll händer det att ett tåg åker förbi och jag för ett ögonblick tror att det blåser upp till orkan.

Igår åkte vi tåg till den lite större grannstaden, den debatten vann jag ännu mot halsontet. Pär hade sett ut en bar med tillhörande skivaffär som han ville besöka. Baren var givetvis stängd, när vi kom dit, nån halvtimme efter öppning, enligt Google. En i personalen stod och lastade drickor utanför, sa att de öppnar “in a few minutes”. Vi sa glatt okej och gick till en stormarknad och köpte kronärtskockor och nutellacroissanter, buljongtärningar och oliver. Vi var borta nästan en timme, kom tillbaka till baren och fann den precis lika stängd och ingen personal i sikte. Då gav jag upp för the both of us. Att de dessutom skyltade med Taylor Swift och Never mind the bollocks i fönstret gjorde det lite enklare.

Istället begav vi oss till bokhandeln jag hade kollat upp. Är det inte märkligt att man kan känna sig hemma direkt i en bokhandel, trots att det inte fanns en bok som nån av oss kunnat läsa, det villa säga, på nåt annat språk än italienska? Men det är klart, är man nästan 60 miljoner, behöver man nog ingen engelskspråkig hylla. Där, där har dom engelska böcker! sa Pär och pekade på en trave Colleen Hoover. Men det var på italienska de med, men med den engelska titeln kvar, säkert för att underlätta att hitta booktok-fenomen.

Min lilla cykel-bok kom ut på italienska igår faktiskt och jag frågade efter den. Det är alltså inte planerat att jag är här samtidigt som den kommer ut, det är bara i stolt samarbete med ödet. Så här låter det förresten när jag pratar italienska:

- Eh, parla inglese?
- No.
- Eeeh… questo libro? *pekar på en framgooglad bild*

Mycket duktigt. Jag försöker använda de få ord jag snappat upp, men det är svårt. Om dom bara visste, italienarna, hur kvick och vältalig jag kan vara! I alla fall, kvinnan i bokhandeln kollade upp det och sa att dom får in den på måndag. Eller, hon sa: nånting nånting lunedi. Och jag sa lunedi? Och hon sa si.

Pär säger han ska åka tillbaka och se på baren då och köpa ett ex, men vi får se. Han kanske är sjuk då, med den här farten. På tal om det, tror jag att jag ska rulla ut mig på terrassen igen för nästa injektion d-vitamin. Påminn mig om att nån gång berätta om när vi i misstag åkte till Pedaso förresten.

Första brevet hem

Jag sitter på vår balkong på östkusten av Italien. Framför mig ligger Adriatiska havet och det har ändrat färg igen. Igår kväll, precis i skymningen, var det elektriskt blått och gick ihop med himlen. Nu, tidig eftermiddag, blåser det, en för mina finländska bleka ben ljummen bris, men det räknas säkert som dåligt väder här (studsarna från tennisbanan intill oss har tystnat). I blåsten får havet en vildare turkos, lättare att urskilja från himlens babyblå. Köpte ny tandkräm igår, aquactic mint, kanske det är namnet på vad havet är nu. Jag har lärt mig så många nya färger här känns det som, eller så är det ljuset eller nyhetens behag. Men jordgubbarna är rödare, grönskan är grönare och terracottan är väldigt mycket mer terracotta än vad jag tidigare sett. Mina bleka ben, ja, de är tyvärr samma bleka nyans som hemma. Jag har aldrig känt en citron dofta så mycket citron, sa vi igår vid maten (en snabbt ihopsvängd pasta, så klart).

Allt är så klart inte bara underbart, även om det mesta är det. Jag vaknade med migrän imorse. Tänk att man kan göra det, trots att man sover precis bredvid Adriatiska havet. Men det var väntat, vi åkte tåg stora delar av dan igår och var på det hele väldigt mycket på resande fot. Jag är aldrig så elak och stressad som när jag är på resande fot. Hatar att gå runt med en stor kappsäck, det är så pinsamt och opraktiskt, hur man än gör det. Dessutom åt jag en liten chic frukost ala Italia bestående av croissant- ursäkta cornetto! - och en cappuchino och sen åt vi middag efter åtta och där emellan… Inte så mycket. En inplastad smörgås, handlad i desperation. Ett par småkakor det italienska tågbolaget vänligt delade ut. Jag kan nog lära mig leva med det här sötsaker till frukost, stor middag sent och inte mycket däremellan, men bare with me, jag är nybörjare. Så ja, migrän. Men ingen skada skedd, jag har ätit upp vad jag eventuellt förlorade igår genom ett big pack jordgubbar till frukost - de är i säsong. Och jag rullade ju inte den där kappsäcken med mig hela dagen i onödan, halva den består ju av medikamenter och piller. Så nu är jag snart normal igen.

Eller ja, normal. Jag känner mig på det stora hela inklippt här, nästan som ett pracital joke. Ett finurligt kollage, en svartvit parant veckotidningsdam med blommor som växer ur ögonhålorna eller med en neonig cigg mellan läpparna. Jag smyger ut hit på balkongen, lägenhetens krona, och tittar försiktigt runt mig. Har jag gått in i kulisserna på nån annans liv eller fanns det här alltid tillgängligt, för mig också?

Jag är ju sannerligen inte först med att besöka Italien, det är ingen vit fläck på kartan, tvärtom har folk fullkomligt ramlat över varandra för att ge oss tips om vad vi borde och inte borde äta, se, göra, vara. Alla har varit här, alla har förälskat sig, alla har en egen speciell kontakt till landet. Jag misstänker Italien är en charmör, dyrkande och älskvärd och impulsiv, men man ska kanske inte räkna med evig och monogam trohet. Jag börjar också fatta misstankar om att Italien inte godkänner något fult. Till och med det fula är vackert här. Nyproducerad plast och romersk sten, som ursprungen ur jorden själv har samma glans. Igår kväll när vi anlände spelade strandtivolit samma fem låtar på repeat hela kvällen. Till och med det hade nån slags charm. Tåget vi åkte igår var misstänkt likt ett skånskt pågatåg, både till maskineri och befolkning. Mycket unga människor med falska märkesloggor väl synliga, osande av tuggummi, nickelsmycken och attityd. Men tro det eller ej, pågatågen är också vackra här. Får man ens säga så, eller borde jag slå mig själv i huvudet med en historik över det italienska klass-samhället och dess konsekvenser? Men snälla Italien, om jag lovar utbilda mig lite framöver, kan inte du göra mig lite vacker då också är du snäll? Mitt potatisuppfödda anlete blir nog aldrig så slående som mina medresenärers vassa kindben och ögonbryn, men gör ditt bästa, per favore.

Och om inte, så är jag får jag väl vara nöjd ändå, lätt att vara just nu. Min dator på ett smårostigt gjutjärnsbord med glasskiva, mina bara fötter på ett balkonggolv, terracottakrukorna runtomkring mig som är så väldigt mycket terracotta, en kaffe bryggd i bialettin och ett par kakor med pistage. Men det är klart, i nåt skede ska vi väl gå ut också, sa Pär oroligt när jag sa att min enda plan för dagen är att läsa, skriva, titta på havet och till sist göra en snabbt ihopsvängd pasta, igen.

Jo, det ska vi, men inte riktigt än. Bakom mig ligger gamla stan och blickar ner över mig. Hej hej, vi ska nog lära känna varandra ännu. Det är den första maj och vi ska vara här länge än.

Hej konsument!

Vi bara låtsas som ingenting, som att det inte gått två månader sen sist. Jag har ändå mest varit sjuk så ni har inte missat nåt. Vi bara fortsätter med en hej konsument-lista, i stil med Flora och alla andra som fyllt i den.

Bästa mikromaten: 
Jag äter olika former av snabbnudlar till lunch typ tre av fem vardagar. Annars äter jag matlåda eller en kall sallad eller ute på byn. Det är inte ett skryt om att jag inte äter mikromat, men jag föredrar värma med hjälp av vattenkokare-mat. Till middag äter vi också nästan aldrig mikromat. Får väl säga varm macka då. Alltså typ brödskiva + sås + pålägg + ost. Det är ju gott!

Dagens lunch som bevis.

Favoritförort: 
Har noll koll på förorter. Hälsade på en kompis i Hässelby i vintras, det var väl ändå rätt mysigt.

Fikar gärna på: 
Jag inser nu i stunden att detta är en lista av och för stockholmare. Men jag ger mig inte! Jag besöker de flesta av Jakobstads caféer regelbundet. Tycker om att jobba på café. Tycker om att hänga på café. Tycker om café! Och om vi ska prata om Stockholm så tycker jag hemskt mycket om Ritorno på Odengatan. Gammeldags mys utan att bli för snyggt.

Bästa lunchställe: 
Äter nästan enbart lunch på After Eight här i stan. Ohejdad vana men också genuin kärlek till det stället.

Favoritdrink: 
Är mer än vin-människa än drinkar. Tycker drinkar ska vara så väldigt välgjorda för att vara värt det. Men gillar amaretto och whiskey sours, tycker en gin & tonic (gärna med gurka istället för citron) är fräscht ibland. Häromveckan drack jag en pornstar martini och den var jättegod, men det täcks man ju knappt beställa pga så fånigt namn. Jag blir också orimligt ofta sugen på en Bloody Mary, utan att egentligen nånsin gå det suget till mötes. Kanske det får bli helgens program? Äntligen unna mig en riktigt pepprig Bloody Mary. Mmm.

Bästa fyllekäket: 
Makkaraperunat kaikeilla mausteilla.

Lyssnar på: 
Min bästa tid på året är runt nyår när folk och fä publicerar årsbästa-listor. Håller fortfarande på att beta mig igenom några utvalda förtroendeingivande människors listor. *gate-keepar :-)*

Bästa förfestmusiken: 
Schlagerklassiker eller 90-tals boyband. Sånt som får en att gå i barndom lite.

Bästa promenad: 
den som blir av. MVH livscoachen. Nej men oavsett var du promenerar tycker jag det är en bonus om det finns vatten att titta på. Eller skog. Eller för all del, en kyrkogård. Här hemma går jag alltså oftast runt Gamla hamn och församlingshemmet, där får lite av alla tre.

Senaste Stockholmsupptäckt:
Stockholm överlag. Jag var där en vecka i december och var jättestressad inför det eftersom jag sällan har haft så kul i den stan. Alltid bara känt mig som en ful bondlurk. Vet inte om jag bara embraceat att jag är en ful bondlurk och det är okej eller om jag och Stockholm bara behövde lite tid, men jag känner faktiskt att jag kan förstå charmen med stan. Gamla Stockholm liksom. Och då menar jag inte Gamla stan per se, vilket i och för sig är en mysig stadsdel, men mer vad Stockholm varit och spelat för roll i kulturen. Det ÄR ju kul att gå i kulisserna av allt man nånsin läst och sett typ.

Senaste föreställning: 
ser aldrig föreställningar. Skyller delvis på geografin där. Men också en skepsis mot teater och allt det. Men 2024 ska jag ju skriv litt dramatik, så nu har jag lovat mig själv (och min regissör) att öppna upp mig för även det. No fear! Jag är väldigt intresserad av det skrivande hantverket när det kommer till teater och vad det är att jobba fram en text på det sättet, men jag är har bara svårt att ta till mig det som publik. Kan det hänga ihop med intimetetsrädsla? Har ju inte alls samma tveksamhet inför film, men det är ju för att det finns ett avstånd mellan mig och eh, skådespelarna.

När vi var på Munch-muséet i Oslo i höstas.

Senaste utställning: 
Däremot går jag gärna och ser en utställning! Tyvärr är den senaste jag sett Vasa-muséet hahaha. Det känns inte representativt för mig, men jag har också varit mycket sjuk/eller upptagen senaste veckorna erhm.

Favoritlyxartikel: 
Parfym. Älskar en riktigt bra jävla parfym och hur den bär en genom dagen och förhöjer allt du har på dig. Är inte så mycket för beauty eller så annars, orkar oftast knappt sminka mig, men parfym. Fy fan vad gött det är. När det är bra!!! Hatar också att känna nån liten pudrig rosa slinga i luften på fel tillfälle, typ gymmet eller skogen.

Dricksprocent: 
Ju fullare jag blir, desto mer dricksar jag. Är ofta generös i överkant när det kommer till dricks pga nån slags märklig i’ve been you, i see you-känsla för restaurangpersonal.

Senaste fyndet:
Det är alldeles för längesen jag gått på loppis inser jag nu. Kommer inte ihåg senaste fyndet.

Användbar pryl: 
En gång köpte jag en pissdyr ballogvisp på Stockmann för att vi behövde en ny ballongvisp då och jag råkade vara i Helsingfors. Varje gång jag använder den blir jag glad, för den är verkligen så sjukt bra. Man tror inte det ska vara skillnad på ballongvispar, men den är verkligen bara så trevlig. Jag tänker också väldigt ofta på en potatisskalare jag en gång använde hemma hos ett par kompisar och bara blev blown away av hur bra den var. Sånt kan jag verkligen gå igång på: att hitta den bästa av just den grejen. Inte den flashigaste, inte den dyraste (tyvärr hänger det ju ibland ihop), men den bästa. Det är väl en favorit-lyxgrej då. KVALITÉ.

Återvinner: 
skulle säga vi är rätt duktiga på det och skulle också säga att det är 100% Pärs förtjänst. Är så satans lat själv och kommer jag in i ett “nu ska det rensas!”-mode skulle jag gärna bara göra som man gjorde förr: bränna upp skiten i en tunna på gården eller gräva ner det, oavsett vilka material. Bara jag slipper se det. Drömmen om ett sopnedkast med no questions asked-policy, mmmm. Men tack vare Pär blir det sorterat och omsorgsfullt nerlagt i rätt kärl.

Jag på tåg

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: 
Lyssnar, läser, stickar, jobbar. Oftast när jag åker kollektivtrafik är det längre sträckor så man hinner göra sig rätt hemmastadd där i sätet.

Senast gnolade: 
Ariana Grandes nya.

Spelar: 
Candy crush-liknande spel på mobilen. Just nu ett som heter Block blast. Sen ungefär en gång i månaden så raderar jag det och beslutar mig att en gång för alla jobba ner skärmtiden. Tre dagar senare laddar jag ner nåt liknande igen.

Äter lyxmiddag på:
andras bekostnad helst :-)

Mode jag aldrig vill se igen: 
Alltså jag vet inte, det är så lätt att dissa nåt och så står man där fem år senare och ba mmm, yaas iconic shit, vintage! Så mycket som jag minns som fult från min ungdom är nu tillbaka och ser ganska… fräscht ut. Och jag säger inte det här för att vara duktig klimathjälte eller snobbig men fast fashion gör verkligen modet inga tjänster. De flesta stilar har nåt bara det finns en tanke eller hantverk bakom det. MEN med det sagt så kommer jag inte fråga efter det glansiga, strömlinjeformade, tajta, perfekta, Kim K-modet anytime soon. Är så fucking trött på Photoshop, filler och döda blickar. Ge mig nåt som lever. Sagt på ett icke-verklighet vs instagram-sätt, också så trött på den diskursen.

Att det är lagligt

Varje gång tänker jag: nu blippar det till
nu lyser det rött
nu säger dom nej, nu kommer spärren emot
nu får jag inte låna mer
Men kortet bara blippar vänligt och frågar
om jag vill ha kvitto
Jag tackar alltid nej och skyndar mig ut

Varje gång tänker jag
snart säger de nog till
snart får jag nog en blick
Snart säger dom: lämna kvar nåt av nyheterna till nån annan
Men det händer aldrig
Istället öppnas skjutdörrarna och vädret kommer in och en tant kommer in
snöstormen flimrar förbi, som en tiktok-video i flödet
före dörrarna stängs igen
och det blir varmt och tyst igen

Tanten ruskar på sig och bibliotekarien
säger att det i alla fall är perfekt läsväder
och ägnar inte mig nån uppmärksamhet
fast jag IGEN står vid nyinkommet
IGEN plockar på mig
Aya Kanbar (jag har redan den första hemma, lånade den förra veckan men nu har Aftongata kommit in också), en Sylvia Plath-novell med nytt förord och Moral
(den är augustnominerad, jag satt bredvid henne på en middag en gång)
IGEN haffar åt mig före nån annan hinner
i förbifarten tar jag en färgglad bok på engelska från #booktok-hyllan också
man vet aldrig vad man blir sugen på

Och precis när jag skriver det här får jag en påminnelse på mejlen
Jag har tre böcker hemma som borde börja lämnas in så småningom
Jag förnyar lånen om det går
Ibland glömmer jag och så får jag betala böter,
några euro, då kan kortet faktiskt blippa till
men jag försöker bli bättre, komma ihåg att förnya
Man får göra det fem gånger, om ingen annan reserverat
Fem gånger fyra veckor
Jag skäms för att det hunnit bli snöstorm nu,
när jag första gången lånade böckerna
De nu påminner om hade jag jeansjacka på och
solbränna kvar
Smuts under naglarna kvar från potatislandet

tror jag.
Eller så är den andra högen
Som det var så med
Jag lånar i omlott, vill aldrig ha kvitto
lägger böckerna i en hög (jag är väldigt sugen på att köpa en boksnurra)
när jag packat upp dem från väskan
glömmer ibland bort dem
blandar upp dem med köpta, ägda böcker
Systemet fungerar tack vare påminnelserna.

Jag läser inte allt jag lånar,
så klart läser jag inte allt
Jag tror inte ens att jag ska läsa allt när jag lånar det
även om allt som får följa med hem passar in i fantasin
om hur jag ska se ut när jag läser, var jag ska vara,
vad jag ska dricka, hur håret ska vara rent och elden ska vara tänd (vi har ingen eldstad)
Läser jag hälften är det bra
Men mycket av det jag lånar umgås jag bara med
läser baksidan, läser första sidan, bläddrar igenom, stryker med handen över, fantiserar om att jag ska ta upp den nästa gång jag tvättat håret

Det är inte alltid så här
men nu är det så här
Jag är inne i ett stim, jag kommer ihåg biblioteket
Jag går dit, åtminstone en gång i veckan
lämnar tillbaka, lånar mera
reserverar en titel, plockar upp en annan

Sen kan det gå veckor, månader utan att jag kommer ihåg
att mitt i stan finns ett stort hus
fullt med böcker
som man får gå runt i och plocka på sig
vad man än vill
Hur mycket man vill (eller jag antar det finns en övre gräns men jag har inte nått den än och jag har enligt hemsidan 17 böcker hemma för tillfället)
Men så öppnas skjutdörrarna igen
vädret flimrar förbi och hittar in
och jag kommer ihåg

DNA

Jag såg en äldre man på Tiktok häromdan, en dansare som var otrolgit duktig på Michael Jackson-koreografi. Han dansade framför en tv-skärm med videos från Jacksons turné och gjorde varje move precis som han. Kontrollerade slängar med armarna, exakta steg åt sidan, ta sig i skrevet. Ni vet.

Jag såg flera videos han hade lagt upp. I en hade mannen skrivit I can’t stop, it’s part of my dns now, I’ve been doing it for so long.

Lite så känns det med den här bloggen ibland. Jag kan inte sluta. Jag vet inte om jag vill heller, men it’s part of my dna, även om tiden har sprungit ifrån oss. Jag vet inte om jag levde ett mer spännande liv förr eller om jag bara har tappat förmågan att känna igen content när jag ser det. Men jag försöker hitta tillbaka till bloggen igen, våga skriva utan att planera.

Igår kväll när jag gick hem från körövningen var det en sån där perfekt september-kväll, en sån det bara finns ett par av varje år. När mörket är nytt och mjukt. Som en gäspande kanin i slutet av en godnatt-bok, så känns dom september-kvällarna. Sorry för ovass liknelse. I alla fall, jag gick hem, det var perfekt september. Jag lyssnade på Michael Jackson. They don’t care about us. Uppe i en lyftkran fladdrade en flagga i skenet av en röd lampa. Tänkte på regeringen, lol.

Jag mår ganska bra nu, har faktiskt lyckats skala bort en hel del ångest och rädsla. Infört nya beteendemönster med våld. Tvingat mig att känna igen signaler som till exempel: nu vill jag ta en promenad hem, även fast det hade varit skönt att skjutsas hem och fortsätta prata.

Men beredskapen, de ligger så nära huden. På vägen hem fick jag ett meddelande, ett helt ofarligt meddelande med en enkel fråga. Men före jag låst upp telefonen och läst frågan, min puls alltså. Scenariona jag hann bygga upp i huvudet. Jag förväntar mig fortfarande det värsta jämt. Att det ska vara för sent, att jag inte har gjort tillräckligt. Att nästa gång jag ringer är det ingen som svarar.

Kanske det går att skala bort, kanske jag får lära mig leva med det. Maybe it’s in my dna now.