Inte ens ett foto i timmen

Som vanligt glömde jag min egen missionen “ta ett foto i timmen” inte ens halvvägs in, men skrev i alla fall rapporter från en helt vanlig måndag i måndags.

08:00
Jag vaknar av väckarklockan. I sömnen tänker jag att mitt tänke doftar annorlunda och sen vaknar jag. Slår av alarmet och kisar mot telefonen. Jag har fått ett mejl om att mötet jag skulle delta i från morgon är inställt pga sjukdom, så jag tillåter mig själv snooza en stund. Alltid ett misstag, irritationen och tröttheten växer för varje alarm som ringer med några minuters mellanrum. 

Jag drar på mig samma jeans och samma tröja som igår, dom ligger färdigt på golvet. Det kan låta deppigt, men för mig har det varit en frigörelse att inte kräva dopaminkicks av något nytt, något annorlunda i kläderna varje dag. Så länge dom är rena funkar dom, åtminstone för vanliga kontorsdagar. 

Sylvi plirar mot mig från fotändan. Så fort jag stigit upp kommer hon lägga sig på min uppvärmda plats och fortsätta sova tillsammans med Pär. Viola har sovit i skivbacken inatt och hoppar ur och sträcker på sig när jag kommer in i vardagsrummet. Sen hulkar hon upp en hårboll, förstås. Jag överväger att inte låtsas se och lämna det åt Pär, men torkar ändå upp.

Deodorant, serum, dagkräm, mascara, rouge. Inser mitt i rutinen att jag för första dagen på länge känner doften av doftljuset som står på toan. Det doftar även när det inte är tänt, men senaste veckorna har jag varit för stockad eller förkyld att känna det. En liten seger med andra ord.

09:00
Äter knäckebröd med Philadelphia och tunna skivor kalkon till frukost, precis som jag gjort sex av sju mornar i många år nu. Dricker ett glas vatten till och tar alla piller. C & D-vitamin, två stora magnesium och så medicinerna. Viola knaprar lite torrfoder och sätter sig sen på fönsterbrädet och tittar ut. Det är sol på grannhusfasaden. Jag undrar vad som försigår i hennes lilla kattskalle när hon blänger ut på duvorna. Hoppas hon också är glad över solens återkomst.

Borstar tänderna och väljer dagens parfym. Packar lunchlådan, viskar ett hejdå till Pär som grymtar nåt i kudden, stiger i skorna och går ut. 

I köket på kontoret står en ny person, det visar sig vara tyska utbyteseleven som ska bo här några månader. Mitt kontorskollektiv har också ett par airbnb-rum och allt som oftast stöter man på nån ny. Hon visar sig vara från närheten av Hannover. I några sekunder drabbas jag av panik: tänk om… tänk om… tänk om... Jag vet inte hur den meningen fortsätter egentligen men så är det alltid. Men hon är trevlig, jag är trevlig tillbaka. 

Mina tofflor står äntligen där dom ska. Förra veckan hade en airbnb:are börjat använda dem, säkert i tron de var ett av free use-paren. Jag vill vara generös och är inte speciellt kinkig egentligen, men något med att jag såg hans för stora fötter hasa förbi iklädda mina jävla gummitofflor känns lite vidrigt. Jag sticker in fötterna i dom i alla fall. Nån måtta får det vara på neuroserna.  

10:00
Gör ett kollage som uppvärming som vanligt, dricker en flat white, svarar på några mejl. Ingen kaffekopp är nånsin så god som den första i kontoret en vardag. Ser på Kendrick Lamars Superbowl-framträdande. The revolution’s bout to be televised, men jag tycker inte det lyfter efter det. Kanske förstår jag inte allt. Hans jeans är i alla fall snygga. Bootcut, känns fräscht. Blinkningen till Drake är också kul, så klart. Sitter och mumlar probably A minoooooor för mig själv långt efter videon är slut.

11:00
Handleder en liten timme. Det är andra året jag är personlig handledare till en studerande på Folkuniversitets skrivarlinje. I stora drag ses vi en timme varannan vecka under läsåret. Timmen går som vanligt snabbt, trots att jag alltid är orolig för att jag ska vara för dåligt förberedd. 

12:00
Hörde under handledningen att Ulrika, min kontorsgranne och kollega kom hit, så jag smyger mig över till hennes rum och sitter där en lång stund och frågar om festen jag missade förra veckan när jag blev sjuk. Det bästa med bokbranschen är att den är så full med personligheter, finns alltid något att prata om. 

13:00
Vi äter lunch i köket, Ulrika, Aja och jag. Oftast äter jag lunch framför datorn, har sällan ro att slita mig när jag väl kommit igång. Men idag har jag inte riktigt kommit igång än och jag drar mig för att öppna dokumentet jag borde skriva i. Det kommer alltid till en sån punkt i alla projekt, när det känns omöjligt att fortsätta. Ibland är det i början, ibland är det i slutet, ibland mitt i, ofta beroende på hur resten av min jobbsituation ser ut. Men det kommer alltid och blir bara värre av att jag skjuter på det, men jag kan inget annat heller. Så det växer sig till ett monster i hjärnan, ett berg helt omöjligt att nå toppen på. Jag är i slutet av det här projektet och det har varit oroväckande lätt hittills, men nu. Nu när jag egentligen borde vara klar redan, då har det sagt stopp. 

Alltså sitter jag gärna i köket och surrar. Låter datorn bli svart och solen vandra över blåa februarihimlen. Till slut är köttbullarna och potatisen slut och jag kan inget annat än gå tillbaka in till mig. En till flat white som enda sällskap. 

14:00
15:00
16:00
Skriver. Det går trögt, men monstret krymper och till slut går det lite lättare. Lyssnar på Kendrick Lamar. Känner lite hopp. Wop, wop, wop, wop, probably A minoooor gång på gång.

17:00
Äter en proteinpudding, gör lite Duolingo. Funderar om jag ska bara köra nu när jag ångan uppe eller spara sista till imorgon på tåget. Är på väg att bara fortsätta när jag hör ljuden av gruppen som har möte i allrummet ikväll som börjar samlas. Dom stör inte mig, men det känns som att sitta och tjuvlyssna att sitta så nära utan att delta, så jag ser det som ett tecken och packar ihop. Har ändå skrivit på rätt bra i flera timmar. Småpratar med några i gruppen medan jag stiger i skorna. En annan airbnb-gäst står och hänger tvätt i korridoren. Jag säger hej och går ut i kylan. 

18:00
Ringer Pär samtidigt som jag skrapar rutorna på bilen utanför. Pratar i med honom i högtalaren och skrapar rutor och känner mig lite jagad. Hör ett glatt och högt hejsan bakom mig plötsligt och ropar högt och skrämt till före jag inser att det bara är Beppe som råkat komma förbi. Några sekunder av förvirring uppstår före Pär i högtalaren och Beppe och jag lugnat oss. Bilen brummar och frosten sitter hårt och ojämnt, den värsta sorten. 

Kör förbi Prisma för att handla lite. Har slut på proteinstänger och vill gärna ha några i väskan at all times, eftersom jag nyligen upptäckt fenomenet mellanmål och vad det kan göra för humöret. Köper lite skafferivaror jag vet är slut: boveteflingor och lingonsylt och vegoprotein. Impulsköper en ljusröd krukros, för att jag tänker direkt hur fin den skulle vara i mörkblå krukan i vardagsrummet som just nu härbärgerar resterna av en hyacint från i julas som borde ha slängts för länge sen.

19:00
Katterna möter mig i hallen när jag kommer hem, viola på byrån och Sylvi på golvet. Deras svansar darrar lite när jag kliar dem som hälsning, sen ryker dom ihop i nån maktmätning och springer in i vardagsrummet som virvelvind. Pär har precis ätit de sista köttbullarna från igår, samma som jag åt till lunch, han ropar hej från köket. Han säger att han sovit ovanligt bra inatt och kaffet var ovanligt gott imorse. Det gör mig glad. 

Rosen passar perfekt i krukan och jag går nöjt och tittar runt mig i vårt hem, som jag alltid gör när nån liten detalj faller på plats och får allt att kännas nytt. Pär dricker en kopp te och vi (well Pär; jag scrollar) lyssnar på nåt inslag om en nerlagd kulturredaktion. Chefredaktören försvarar beslutet med att ingen är intresserad av att läsa kultursidorna ändå. 

Strax innan åtta klär vi på oss jackorna och går ut med riktning bion. Vi ska se Dylan-filmen, A complete unknown. Jag har öppnat för att skita i det, om Pär är trött, men det är han inte, det är mer jag som är trött. Men jag gaskar upp mig, jag vill ju också se den. 

20:00
21:00
Filmen är bra, oväntat inspirerande. Chamalet spelar bra. Jag hatar att jag är så enkel att jag snöar in på artister när jag ser en biopic, men så har det alltid varit. Jag är inte bättre än så. Äter en bunke popcorn till middag. 

22:00
Det är nästan fullmåne och iskallt på vägen hem. Jag sjunger samma strof ur Like a rollin stone flera gånger, tycker själv jag får till en skaplig Dylan-röst. Pär drar sitt vanliga skämt “och vem ska DU vara i Småstjärnorna ikväll, Ellen?”. Hemma hälsar jag på Sylvi genom att säga Sylvi med Dylan-röst flera gånger. Berättar för Viola att hon numera kommer få heta Bob. Hon ser tomt på mig.

23:00
Packar för några nätter i Helsingfors, åker tidigt imorgon. Har en ganska standardiserad packning by now, även om kläderna kräver lite mer tanke eftersom det handlar om mer än en natt. Väljer bok till ryggsäcken omsorgsfullt, det får bli Lejonflock av Linda Jones. Har samlat mig för att läsa den i ett par veckor, eftersom jag misstänker jag kommer slukas upp av den. Bra tågläsning med andra ord. Packar ner onödigt många nystan av garnet jag stickar med just nu, jag vet jag inte behöver alla. Men tänk om jag det mot förmodan tar slut mitt i och jag är jättesticksugen? Som vanligt lovar jag mig själv att det här är den gången jag faktiskt använder mig av hotellgymmet när jag rullar ihop en sportbh och ett par tajts. 

Pär stökar på med sitt, nynnar något, säkert Dylan. Quynh ringer, det är längesen vi pratat. Vi slänger käft om kärlek och böcker och neuroser i nån timme, Pär deltar mellan tandborstningen och kattlådetömningen. Jag försöker att inte provoceras av Quynhs nonchalans, jag tror han försöker ta min yvighet på allvar. 

Inser att jag är svinhungrig, popcorn är ingen middag och rör ihop en äggröra på det som finns. 

00:00 
Lägger på och äter äggröran hastigt och utan egentlig lust. Den blev nästan grå av pepparn, men den mättar. Jag måste bli bättre på att planera våra måltider, man kan inte äta middag mitt i natten när tåget går om åtta timmar när man snart är 40. Eller kan man? 

Borstar tänderna, packar det sista, låter necessären stå öppen i hallen, jag ska ju trots allt sminka mig imorgon bitti också. 

Fönstret står öppet i sovrummet som vanligt och det är kallt och skönt där. Jag vill det ska vara kallt, på gränsen till för kallt i sovrummet, men att jag ska ha ett överflöd av kuddar och fluffiga täcken att bädda in mig i. Vi ligger och scrollar bredvid varandra en lång stund. Tror du Dylan har bra eller dåligt självförtroende, vilket är det? frågar jag. Svårt att säga, svarar Pär. Sylvi går en lov runt oss i sängen, bestämmer sig för Pärs axel. Kurrar nöjt. Ja, nej, det hjälps inte, säger jag till slut. Kontrollerar alarmet ett par gånger, släcker lampan och säger gonatt. 

(03:00
Vaknar med en flämtning, munnen känns som sandpapper. Går ut i köket och dricker två glas vatten på stående fot. Aldrig mer supersalta biopopcorn till middag. Somnar om.)

2024, en lista

Hittade den här gamla godingen hos Kugge, lezz go!

Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut?
Åkte till USA och åkte till Italien! Började en vävkurs. Fick en enorm kvarskatt och betalade bort den. Sen bestod året av många små PBs på gymmet och erfarenheter på jobbet som var nya, men tror resorna, vävningen och skatteskulden är det som känts mest. Ja, och ADHD-diagnos och medicin då :-)))

Genomdrev du någon stor förändring?
Tycker hela året har varit en stor förändring, men jag kan inte peka på exakt vad det är jag ändrat på. Inget sånt “jag blev vegan/konverterade till islam/startade eget”, men jag har jobbat hårt på mig själv och mitt sätt att ta mig an världen. Och det fortsätter jag med. Farligt att tro man är färdig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, ett par och ett par baby-besked för 2025. Flocken utökas fortfarande, även om det sker i lite långsammare takt än för typ fem år sen. Nu för tiden har rätt många vänner tonåringsbarn och så där. Fattar inte hur, since jag praktiskt taget är nybakad student men oh well.

Vilket datum från 2024 kommer du alltid att minnas?
 Har aldrig kommit ihåg ett datum i mitt liv, svårt att tro att det skulle ändras nu.

Dog någon som stod dig nära?
Både ja och nej. Ingen jag stod nära längre, men som jag stått nära med någon gång. Det rörde upp många tankar och känslor, ngl. Känns överlag som att döden var närvarande på ett sätt den inte varit förr, även om jag slapp känna av den på riktigt nära håll. Men den går inte lika lätt att blunda för längre.

Vilka länder besökte du?
USA, Italien, Sverige ett par gånger, Åland tre gånger (om det räknas).

Bästa köpet?
Allt jag inte köpte och sparade pengar på istället. Men också min 7L Hackman-kastrull, jävlar, vad den varit i användning i höst. 20€ på loppis och i nyskick.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Hade många fina stunder med vänner i år. Speciellt i somras när vi levde rövare och festade som vi vore 20. Att se Hanson live med Emmi var skitkul, så glad vi gjorde det! Men också alla öl, luncher, kaffekoppar, bad, middagar, telefondejter och loppisrundor med olika vänner i år. Jag är verkligen lyckligt lottad relationsmässigt.

Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025?
En större tilltro till mig själv och andra.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer på torpet. Hann aldrig bo in oss i somras, mest för att det var så mycket annat hela tiden. Men i år, då jävlar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Fräst och hyst agg.

Bästa boken du läste?
Läste 92 böcker i år, lite mindre än vad jag brukar, men inte ovanligt lite. Brukar vilja snitta två böcker i veckan. Men sista två månaderna 2024 läste jag typ ingenting, skyller helhjärtat på jobbet. Men läste mycket bra! Bästa läsupplevelsen var nog ändå att läsa Ferrante på terassen i Italien, med citronläsk och jordgubbar. Perfekt läsning där och då, ibland lönar det sig verkligen att skjuta upp vissa “måste”-böcker. Solvej Balle Om uträkning av omfång 1-3 och Hanna Nordenhöks Underlandet har jag inte heller slutat tänka på sen jag läste. Och! Och! Johan Rundbergs Månvind & Hoff-serie, var som besatt i några dygn när jag slukade alla fem böcker.

Favoritprogram på TV?
Såg fjärde säsongen Succession i år och det går inte att komma runt att det var bäst. Så föredömlig i formatet också, så trött på serier som inte vet när de ska sluta. Så trött på tv-överflödet överhuvudtaget. Scrollade snabbt igenom en lista med bästa tv-serierna 2024 och insåg att jag inte sett en enda, trots att jag tänkt se flera. Har jag sett ovanligt lite på tv i år? Det hade jag spontant inte gissat, men nu när jag tänker efter har det kanske mest varit gamla sitcom-repriser som snurrat på skärmen.

Största musikaliska upptäckten?
Jag har märkt en oroväckande trend: jag lyssnar mindre och mindre på ny musik. Har ingen upptäckarlust längre. Min Spotify Wrapped var uteslutande musik från min gym-lista. Det känns lite tråkigt, men samtidigt saknar jag ett bra forum eller så som berättar för mig vad jag tycker om. Hittar både inget och allt för mycket i algoritmflödena. Musikbyrån på SVT, kom tillbaka. Men algoritmerna har i alla fall serverat Doechii och Chapell Roan till mig, tack för det.

Vad var din största framgång på jobbet 2024?
Jag gav ut en bok! Som fick helt okej recensioner och mottagande på det stora hela. Bröt heller inte ihop onödigt mycket över att den ändå inte levde upp till förra ungdomboken med August och Finlandia och hit och dit. Det visste jag ju att den inte skulle, men det var ändå en annan slags spänning kring det märkte jag sen när jag stod mitt i det. Sen är jag stolt över hur jävla mycket jag fått gjort 2024. Har vågat testa på och tacka ja till pjäs och tv-manus och krönikor, trots prestationsångest och bekvämlighet. Jag har lärt mig mycket! Har också tackat nej till sånt jag skulle tacka nej till och jag har gjort det nästan helt utan dåligt samvete. Det är jag lika stolt över.

Största framgång på det privata planet?
Har lärt mig att hantera ångest på helt nya sätt i år. Ville lyfta 100 i marklyft innan året tog slut, pressade 105 i början av december. Jag och Pär jobbade båda två galet mycket hela hösten och den stressen syntes också i relationen. Men vi lyckades bli sams varje gång vi grälade och gjorde båda två vårt bästa för att hinna se och höra den andra.

Vad spenderade du mest pengar på?
Kvarskatt. Tätt följt av Targets hälso- och läkemedelshyllor i Boston med omnejd.

Något du önskade dig och fick?
På ett personligt plan fick jag allt jag förtjänade och mer därtill.

Något du önskade dig och inte fick?
En ny regering. Fred för Palestina och Ukraina. En annan president i USA. Ja, men ni vet. Tror de flesta av oss har ganska många ouppfyllda önskningar angående världsläget från ifjol. At this point börjar jag nästan känna kom, kom, atombomb.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Storhandlade på Citymarket. Gjorde Chipotle-bowl till middag, åt den med Pär och Ronja. Fick blommor av Pär, plus att A-M & Kjell kom förbi med en blomsterkvast och så åt vi prinsesstårta. En bra 37-årsdag.

Vad fick dig att må bra?
Styrketräning, adhd-medicin, Melodikrysset och På Spåret med Pär, skogspromenader med syskonbarnen, bejaka min pyssliga och töntiga sida, dra i tyglarna rejält när det kommer till shopping och det lilla, enkla lifehacket: fyra veckor i Italien i maj.

Vem saknade du?
Även om jag är mycket lyckligt lottad vänskapsmässigt som sagt, så har väldigt många av mina vänner den dåliga smaken att bo alldeles för långt borta. Praktiskt när man vill åka och hälsa på, opraktiskt när man vill spontan-AW:a. Men samtidigt tycker jag är det löjligt svårt att få ihop träffar även med de som bor närmare. Inte menat som kritik mot någon, men det ligger något i den här klyschan om vänner och livspussel i den här åldern.

De bästa nya människorna du träffade?
Träffade många nya och halvnya bekanta på sommarens alla fester. Det kan ha varit the open bar, men tror också att vissa äkta connections uppstod där över en delad cigg i gryningen.

Mest stolt över?
Att mina syskonbarn verkar se mig som en trygg självklarhet i deras liv - som kan berätta lite lagom skrämmande historier. Nåt har jag lyckats med där.

Högsta önskan just nu?
Ja, världsordningen om jag ska vara präktig. Ett par riktigt bra jeans som funkar till allt om jag ska vara ytlig.

Vad tänker du göra annorlunda under 2025?
Det vet jag inte ännu. Tycker att jag är i en slags uppåtgående kurva och för att den ska fortsätta så måste jag våga fortsätta utvecklas och misslyckas och pröva på.

Att vara krusbär

För en tid sen skrev jag att min dröm är att bli ett träd, men jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket slags träd jag skulle bli. Jag är nog inte stark och god nog att vara en ek, trädens träd. Inte är jag frisk och ung som en björk heller. En asp som darrar och rasslar varje gång nån går förbi - ja, nu närmar vi oss. Men inte helt rätt det heller.

Imorgon åker vi till Blekinge för att hälsa på familjegrenen där och jag ser så fram emot det. Förstås först och främst för att vi ska träffa alla, men också för att det börjar bli dags att fly landet en liten stund. Den här sommaren har varit exceptionell, det har varit fest och sol och glam från morgon till kväll i flera veckor. Ingenting att klaga på, för det är ju så klart en lyx att få ha alla dessa människor och sammanhang att glamma med, men nu börjar orken vara slut. Jag är så glad över att jag orkat ta vara på sommaren i år, men vilken ljuvlig tanke att det nu mörknar om kvällarna, att det börjar vankas skolstart och att det är skördetid. Bästa tiden!

För att inte ödsla med den store gudens gåvor så körde jag ut till torpet idag för att skörda bären av mina bärbuskar före vi åker. Ja, det är vårt torp, men det är mina bärbuskar, Pär bryr sig mycket lite om dem. Men jag älskar dem högt och dyrt, tycker rödvinskvistarna som krafsar på vardagsrumsfönstret det gör hela torpkänslan. Fick svarta vinbär för första gången i år också, jublade när jag såg att busken jag planterade i höstas nu gav några nävar bär redan. Inget är en starkare madeleinekaka för mig än att att knäppa ett vinbär mellan tänderna. Det smakar ren och skär barndom, det smakar mommo och fammo, det smakar solvarm trätrapp och många gånger diskad plastkopp.

Och det var då jag kom på det! Så klart jag inte är ett träd, jag är ju en yvig liten bärbuske. Ett krusbär tror jag dessutom. Klarar sig långt på egen hand, men behöver en hel del växtstöd för att inte börja krypa längs med marken, kan stickas. Inte så samhällsnyttig, sist och slutligen ganska smalt användningsområde, godast är ju bären att bara äta direkt av grenen ett och ett. Kan verka onödig, man kan inte leva på krusbär allena. Men förhoppningsvis hittas krusbären av nån som med stor förtjusning plockar bären ett och ett och äter dem när de är som godast.

Så fånigt egentligen, men det är en meditation som passar mig bra det här med att plocka bär. Det är också någon ur-instinkt som vaknar när man ser röda, violetta, rosa bär lysa mot det gröna. Som att hitta guld, som att gräva upp potatis. Som lön för den jävla mödan.

Än är det sommar kvar. Imorgon flyr vi landet.

Välj glädjen

Det är lite av en besvikelse hur snabbt det går att falla in i vardagens lunk hemma när man varit borta en stund. Två, tre dagar så var allt som vanligt igen. Det är väl kanske därför man köper souvenirer. Allt är inte riktigt som vanligt så länke burken med talk från Felce Azzurra står i hyllan på toaletten. Så länge burken med maraschino-körsbär står i kylskåpet och vittnar om något så har något hänt, för inte allt för längesen. Fast det börjar ju vara några veckor sen nu. Min bränna har lagt sig, även om jag gjorde mitt bästa för att mata i den i midsommar.

Det var en midsommar som det inte finns så mycket att berätta om. Inte på ett dåligt sätt, tvärtom. Den var som dom ska va, midsomrarna. Grillad korv och nypotatis, umgänge över generationsgränser, sitta ute sent och huttra i fuktiga tolv grader men nu har ni fått upp farten så det vore synd att avsluta redan. Melodikrysset och fika i hammocken dan efter. Ligga och slöa i solen, åka och bada. Läsa en bok, kasta en pil, klippa ett gräs.

Värmen kom tillbaka lagom till att helgen var slut och i skrivande stund ligger Viola och tvättar sig i solen på balkongen. Vi kom tillbaka till stan igår kväll. Det vore ljuvligt att bara flytta ut till torpet helt och hållet sommartid, men Pär jobbar för mycket och har för lite körkort för att det ska funka i praktiken. Åtminstone inte i år. Sen är det ju fotbollsmatcher och pubquiz som ska besökas också och det har jag full förståelse för. Jag vill också göra mina sommargrejer i stan: sitta i timmar på AEs innergård, åka till Fäboda, dricka kaffe vid fammos.

Min sommar kommer till allra största del bestå av dessa små enkla, billiga nöjen eftersom jag åkte på en skattesmäll utan like i år. Delvis var den förväntad pga ett osannolikt år pga en osannolik August, men delvis var det också annat, inte direkt utanför min kontroll, men nästan.

Det är så jävla tråkigt att prata om, men så här är det nu. Jag försöker se resten av året nu som en chans att reda ut min privatekonomi en gång för alla, att sluta jaga dopamin-kickar medelst shopping, att hitta förnöjsamhet i annat. Alternativet är att deppa ihop helt och hållet, eftersom pengarna måste betalas oavsett, så nu väljer jag då…. *sväljer djupt* … glädje.

Till exempel är jag glad att jag inte visste om detta förrän vi var hemma från Italien. Hade aldrig kunnat njuta där med vetskapen om detta. Jag är glad att jag har en man som är mycket duktigare på att strukturera upp. Jag är glad jag ändå inte lever i närheten av nån svältgräns eller i otrygghet. Det är bara att tighta till lite, egentligen inget att klaga på ens. Jag är glad att jag har ett hem, ett torp, en familj, ett gymkort och ett bibliotekskort. Jag är glad solen skiner och gör en kaffe på balkongen till en riktigt lagom sommardagsaktivitet. Jag lovar jag ska vara glad sen när det regnar igen också, för då kommer min zucchiniplanta och min rosbuske och mina sommarblommor må gott.

Ni ser. Så enkelt det är.

Idag i alla fall.

Vita stränder, turkosa hav, bruna ben

Jag vaknade tidigt imorse, med solen halv sex-tiden. Har trots det inte åstadkommit så mycket än idag, jag har bara läst. Först ett par timmar i sängen, sen ett par timmar på terrassen. Först kaffe och frukostmacka, senare en skål bretzels och en flaska citronläsk och Neapel-kvartettens andra bok, sista halvan. Benen konstant i obekväma ställningar för att utsättas så mycket som möjligt för solen. Forskare borde forska i mina bens oförmåga att bli bruna, kanske har dom någon enzym i sig som kunde hjälpa vid SPF-framställning.

Jaja, jag vet, jag är ytlig. Men nåt ska man väl ha som ankare i denna världen, så att man inte flyger iväg med en av alla tankar om alltet och livet som drabbar en så lätt i detta landet. Be mig inte redogöra för någon av dem, men under förra veckan kom jag till så många insikter och löften om hur jag hädanefter ska vara och leva att forskarna nog borde ta en titt på det också. Allt detta hann jag med trots ett mycket flitigt intag av aperol spritz.

Nikko och Ari kom hit förra veckan och med dem inleddes den riktiga semesterdelen av den här nästan-semestern. I helgen hyrde vi bil och körde ner mot Vieste, en liten stad ytterst på sporren på stöveln, så att säga. Inte många timmar fågelvägen, men rätt många på “let’s undvika vägtullarna och motorvägen”-vägen.

Man har ju en föreställning om vad det ska vara, att köra i Italien, och det är precis allt det. Snötäckta toppar i fjärran, dalar och dalar och dalar med grönt runt omkring en, kilometerlånga tunnlar och motorcyklister som kommer susande så det ringer i öronen i även de brantaste av kurvor. Och så ibland mellan dalarna öppnar sig havet. Eller ett kyrktorn kikar upp. Eller så ligger en liten vitkalkad stad och solar bland olivträden, bekvämt tillbakalutad som en katt.

Olivträden, ja. Finns det ett trevligare träd? Det hade kanske varit de sydöstsvenska ekarna i Blekinge då, men uppvuxen som man är bland raka furor och raka björkar och raka, raka, raka aspar och rönnar och skit, så är det nåt otroligt trevligt med knotiga träd. Plötsligt förstår man att klätterträd är en grej. Hela barndomen trodde jag att jag bara var usel på att klättra (visserligen också sant) eftersom jag aldrig lyckades hiva upp mig i nåt klätterträd hur jag än försökte. Men det var ju för att björk och tall inte är till för att klättra i. Olivträden däremot, tror jag kunde va kul att klättra i.

Vi bodde två nätter i en liten stugby, en camping kan man kanske kalla det, med egna vinrankor och oliv- och citronträd. När vi äntligen kom fram - jag skriver äntligen för att Pär drabbades av en sällan skådad åksjuka den sista timmen - regnade det, men det gjorde inte så mycket. På trappen till vår stuga kröp det stora, stora sniglar och i buskarna pilade det ödlor och på AC:n ruvade en duva. Vi hade inte heller suttit länge på terassen före de halvtama katterna boendes i stugbyn hade förstått att det gick att jama till sig en bit prosciutto vid just vår stuga. Ett naturnära boende på så sätt.

Pärs åksjuka försvann så fort vi inte åkte mer och vi handlade vår middag på närliggande Carrefour för hutlösa pengar. Ett tips Carrefour - om ni vill kunna sänka matpriserna något, så anser jag inte det var helt nödvändigt, att ha en anställd bara för att sätta tomaterna och potatisarna jag väljer i en påse och väga dom. Även om det på sätt och vis var trevligt. Och ingen anställd tvingade oss ju heller att köpa exakt så mycket vin som vi köpte. Eller för den delen dricka det samma kväll.

Men vet ni, jag ångrar inget, för utan dom vinflaskorna kanske vi inte hade kommit på idén att smyga bort till stugbyns pool och med många kvävda skrika av köld ta ett dopp vid midnatt. Det var ljuvligt! Att ligga på rygg och stirra upp i intet, mätt och lite berusad, höra en hund skälla nånstans långt bort, känna doften av de regnfuktiga träden och känna i livet för bara tio minuter, det kan vara värd en halv månadslön på Carrefour. Sen steg Pär på en av sniglarna när han gick upp och vi föll på att dö av skratt, just bara för att vi inte skulle skratta där och då.

Dagen efter styrde vi hyr-Fiaten in till Vieste. Det var söndag och ganska lojt, men tacka vet jag turismen. Tack vare den kan man betala överpris för pasta vongole med utsikt och tack vare den kan man köpa sig ett vykort i en bod mitt i dan i detta söndagsstängda land. Vieste var vackert och vitt och brant, precis som sina systerstäder vi hade kört förbi.

Satt länge vid klipporna och såg ut över det turkosa havet och tänkte djupa tankar, tills jag blev störd av en katt som lekte med en ödla. Bara ögonblick tidigare hade katten fått mat av en kvinna som med säkra steg och tunga kassar gick på stenstigarna längs med klipporna och verkade ha som uppgift att mata just katterna, så den kände sig säkert energifylld. Kvinnan log ett älskligt och tandlöst leende mot mig när hon gick förbi mig. Omöjlig att bestämma ålder på, men kanske som jag?

Ett annat leende jag kommer minnas från Vieste är matronan som satt på en köksstol utanför sitt hus i en av gränderna vi gick i. Bredvid henne satt vad jag antar var hennes man i hängslen och skjorta. Vi passerade dem precis tolv på dan, när kyrkklockarna ännu samtalade med varandra. Det var kanske mitt favoritögonblick på hela dagen. Det var kanske därför matronan log så brett, det var kanske ett hånflin: titta på henne, där går ännu en turist och tror sig vara med om nåt saligt och unikt, sån inbilskhet. Men jag log tillbaka och sa buongiorno och hon sa buongiorno tillbaka. Och hon får gärna håna mig, det förtar inget av min upplevelse. Och nåt ska väl hon ha för att vi får gå på hennes hemgata och åbäka oss.

Sen var det gelato och sen var det hem till stugan igen. Och tur det, för det blev ösregn och fyrverkerier satte igång till kvällen. Inte riktigt samtidigt, men det firades bröllop i stugbyns restaurang. Det visste jag visserligen före, men när fyrverkerierna smällde igång, trodde jag så klart att nu, nu händer det! Allt det där man går och är rädd för. Men dunket av What is love som drog igång strax efteråt påminde mig om att det inte alls var ett världskrig utan bara ett italienskt bröllop. Jag tackade Padre Pio för det, det katolska helgonet som stugbyn (och en hel massa annat) var uppkallat efter.

Måndag morgon åkte vi hem, denna gången stärkta av amerikanska åksjuketabletter. Och säg vad man vill om amerikanarna, men medicin kan dom tydligen göra. Pär mådde inte dåligt alls på hela resan. Tur det, för i så fall hade han missat kohagen vi körde igenom, kossorna som låg i trädens skugga och viftade med svansen. Och de vita klipporna! Och det turkosa vattnet, som vi tog ett dopp i nånstans nära Mattinata. Stenstrand, vad du är härlig och jobbig på samma gång! Härlig för att man slipper sand i röven och mellan tårna, vidrig för att det är helt omöjligt att gå värdigt barfota på en sån. Men på nåt sätt gick det också, och inget är väl så härligt som ett riktigt salt dopp en riktigt varm dag.

Det var en riktigt varm dag som sakta förvandlades till en riktigt varm kväll och aldrig har väl jasminen doftat så gott som i skymningen när vi äntligen lämnat tillbaka hyrbilen och stigit av tåget igen i Cupra. Under de några hundra metrarna vi gick hem från tåget såg vi de första blixtarna och lagom till att vi var under tak bröt ett riktigt ordentligt åskväder ut. Som jag hoppats på just ett sånt! Det var den perfekta komma hem-presenten.

Idag känns det ännu mer som mändag än vad måndagen gjorde, för igår åkte Nikko och Ari tillbaka till Barcelona och kvar är bara jag och Pär. Det är alltid både en lättnad och en sorg när vänner man umgåtts intensivt med åker iväg. Jag tröståt ett rejäl portion gelato igår kväll när dom åkt och ute regnade det. Imorse vaknade jag som sagt samtidigt som solen gick upp, röd och ny. Då var det skönt att vara ensam. Koka en kanna kaffe, bre sig en macka, sätta sig på terassen. Försöka in i det sista att benen ska bli lite bruna åtminstone. För snart är det slut, snart åker vi hem på riktigt. Det är också både en lättnad och en sorg. Men nog ska väl nån slags jasmin dofta där med. Jag längtar efter att sätta potatis i mina lådor, köpa lavendel till balkongen, gå på gymmet, äta lunch med vänner, krama katter och syskonbarn, dricka kaffe med fammo i skuggan. Koka kaffe i mitt eget kök i min nya Bialetti Pär köpte åt mig i Italien.

Everyday is like domenica

Det är söndag i den lilla staden och kanske, kanske är det äntligen sommarväder i italienarnas ögon. Stranden är, inte full, men det tar sig, det har varit folk i rörelse sen sju imorse. Snart kommer det kanske lugna ner sig, då inleds de varmaste timmarna när affärerna håller stängt. Jag är inte emot denna tradition av att hålla det lite långsamt mitt i dan, men som morgontrött finländare med lutherska drag är det svårt att ställa om från tanken på att man måste passa på när solen behagar visa sig.

Jag älskar vintern och minusgrader, jag mår som bäst en kall och torr och solig dag, men jag är avundsjuk på detta: att kunna ta det lite för givet. Att inte ständigt behöva röra sig och möblera och bygga ett utomhus som klarar alla väder. Att kunna dekorera en balkong och tänka: det klarar sig. Att ligga på soffan en solig söndag och tänka: det kommer fler soltimmar.

Igår gick vi till apoteket, igen. Allt är inte solsken och havsbad, det är myggbett också. Allora, gårdagens uppgift blev alltså att skaffa aloe vera. Vi fick vänta en stund på hjälp från kassörskan - eftersom hon hjälpte vad jag tror var en nunna, ih! - och jag inspekterade apotekets parfymhylla så länge. En serie flaskor med olika nummer, 15,90€ styck, märke okänt. Och en behändigt laminerad lista där samtliga nummer var ihopparat med ett stort modehus kända parfym. Och mycket riktigt, nummer 11 påminde en hel del om Narsico Rodriguez For her. Har absolut inget emot det upplägget, eat the rich säger jag, men jag blir förvånad över hur oförblommerat det salufördes. Köpte dock ingen, däremot fick vi så småningom vår aloe vera.

Efter apotekbesöket blev vi helt enkelt tvungna att sätta oss och pusta ut på uteservering. En aperol spritz och en djup suck över att inte längre vara inbiten rökare, så gott det hade varit där och då med en liten cigg. Det är för övrigt det mest italienska jag sett hittills på två veckor: en let’s say 15-åring, med heartbreaker-frisyr, en cigg i handen och, lyssna nu: vinröda sammetshorts som släntrade över gatan häromdagen. Baserat på hans uppsyn kan det ha varit ägaren till hela stan jag såg.

Livet går verkligen sin sakta lunk här, ett apoteksbesök är ett event i sig. Samma sak med att bedöma dagens nyans på havet, raka benen (fortfarande rigor mortis-nyans på dem, tackar som frågar), koka kaffe och läsa ett citat högt ur våra respektive böcker. Och hux flux är det kväll igen och så ska man äta lite pasta och sen gå och lägga sig. Det är ett under att jag skrivit så mycket som jag har de här två veckorna, jag vet inte hur jag hunnit. Om ett par dagar kommer Nikko & Ari hit, tur är väl det, då ska vi intensifiera turistandet något. Men tills dess; lunka på, lunka på.

Igår kväll somnade jag till tanken på tomat-toast och imorse skred jag till verket. Rostade ett par skivor lantbröd i en stekpanna med olivolja, lät brödet suga åt sig allt. På med Philadelphia när brödskivorna är knaperstekta. Borde ju haft nån lite större tomatsort av praktiska skäl, men detta är nackdelen med söndagsstängt. Man får ta vad man handlat före man kom på att man måste ha tomat-toast till frukost. Men körsbärstomaterna är söta och goda dom också, så jag hackade dom i små bitar och strösslade över brödet. Salta, peppra. Åt båda skivorna andaktsfullt på terrassen. Ni hör ju, jag har fullt upp.

Vi gick ner till vattnet och tog tempen igår kväll, stack ner våra tår. Varmare än i luften. Idag ska vi nog bada, vi har inte gjort det än. Pärs halvitalienska vän tipsade oss i ett tidigt skede om att gå ut en sväng sen söndag eftermiddag, före middagen. Det är då man hänger runt på byn. Jag läser också om dessa söndagseftermiddagar i Ferrantes böcker, de verkar direkt avgörande för det sociala. Vi ska nog både nuotare - simma - och passeggiare - promenera - idag. Sen tror jag vi inte hinner så mycket mer.

Regn, feber och svagt kaffe

Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?

En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.

Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.

Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.

Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.

Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.

Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.

Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.

Host host från strandpromenaden

Jag blev sjuk, så klart. Igår vaknade jag med något i halsen, men något som ännu gick att ignorera. Men imorse, då gick det inte att diskutera med halsontet längre. Samtidigt som jag insåg det mumlade Pär i kudden: nu har jag också ont i halsen. Så han ligger väl ett dygn efter. Är också ganska säker på jag har feber, men vem vet. Så länge jag inte mäter den så känner jag mig friskare. Pär gick till apoteket och fick hjälp av “två mycket trevliga gubbar”, trots att de inte hade ett gemensamt språk. Kom hem med nässpray och ibuprofen, så nåt rätt har han ändå gjort.

Det är oavsett ändå trevligare att vara sjuk här, lättare liksom. Med jämna mellanrum rullar jag ut mig själv på terrassen eller balkongen. Som en tuberkulospatient på sanatorium som blivit ordinerad hafvsluft. Jag sitter där, ibland med en bok i handen, men oftast bara tittande ner på staden. Då kan man också tänka att de varma kinderna handlar om solen och inte om eventuell feber.

Tack vare den här rutinen har jag lärt mig hur mycket underhåll även en liten och sliten tennisplan behöver. En man i tracksuit går ideligen och drar ett slags nät efter sig, som en kratta i det orange underlaget. Sen väter han planen med en trädgårdslang, säkert med nån slags plan, men det ser godtyckligt ut när han sprejar ner plaststolarna som står vid kanterna. Sist jag satt där ute hade han sällskap av en annan man, de drog en liten vält efter sig. Mellan underhållet hör man ibland de behagliga dunsarna av tennisbollar mot rackets. Jag sitter och kikar ner, känner mig som en del av en tennisgemenskap, iklädd min bästa mumu och ätandes en nutellacroissant.

Längs med strandpromenaden cyklas och promeneras det. Vinden sliter i palmkronorna, på havet är det nån som vindsurfar. Flera gånger har jag sett hundar längs med promenaden, utan uppenbar ägare. Ingen verkar bli orolig för den saken, så jag antar det är som det ska. Det stör mig inte heller, tvärtom, men jag blir väldigt sugen på att ta hand om hundarna lite. Finders keepers, eller?

Då och då susar ett tåg förbi. De flesta stannar inte här, utan kör vidare i en hiskelig fart. Varje kväll händer det att ett tåg åker förbi och jag för ett ögonblick tror att det blåser upp till orkan.

Igår åkte vi tåg till den lite större grannstaden, den debatten vann jag ännu mot halsontet. Pär hade sett ut en bar med tillhörande skivaffär som han ville besöka. Baren var givetvis stängd, när vi kom dit, nån halvtimme efter öppning, enligt Google. En i personalen stod och lastade drickor utanför, sa att de öppnar “in a few minutes”. Vi sa glatt okej och gick till en stormarknad och köpte kronärtskockor och nutellacroissanter, buljongtärningar och oliver. Vi var borta nästan en timme, kom tillbaka till baren och fann den precis lika stängd och ingen personal i sikte. Då gav jag upp för the both of us. Att de dessutom skyltade med Taylor Swift och Never mind the bollocks i fönstret gjorde det lite enklare.

Istället begav vi oss till bokhandeln jag hade kollat upp. Är det inte märkligt att man kan känna sig hemma direkt i en bokhandel, trots att det inte fanns en bok som nån av oss kunnat läsa, det villa säga, på nåt annat språk än italienska? Men det är klart, är man nästan 60 miljoner, behöver man nog ingen engelskspråkig hylla. Där, där har dom engelska böcker! sa Pär och pekade på en trave Colleen Hoover. Men det var på italienska de med, men med den engelska titeln kvar, säkert för att underlätta att hitta booktok-fenomen.

Min lilla cykel-bok kom ut på italienska igår faktiskt och jag frågade efter den. Det är alltså inte planerat att jag är här samtidigt som den kommer ut, det är bara i stolt samarbete med ödet. Så här låter det förresten när jag pratar italienska:

- Eh, parla inglese?
- No.
- Eeeh… questo libro? *pekar på en framgooglad bild*

Mycket duktigt. Jag försöker använda de få ord jag snappat upp, men det är svårt. Om dom bara visste, italienarna, hur kvick och vältalig jag kan vara! I alla fall, kvinnan i bokhandeln kollade upp det och sa att dom får in den på måndag. Eller, hon sa: nånting nånting lunedi. Och jag sa lunedi? Och hon sa si.

Pär säger han ska åka tillbaka och se på baren då och köpa ett ex, men vi får se. Han kanske är sjuk då, med den här farten. På tal om det, tror jag att jag ska rulla ut mig på terrassen igen för nästa injektion d-vitamin. Påminn mig om att nån gång berätta om när vi i misstag åkte till Pedaso förresten.

Första brevet hem

Jag sitter på vår balkong på östkusten av Italien. Framför mig ligger Adriatiska havet och det har ändrat färg igen. Igår kväll, precis i skymningen, var det elektriskt blått och gick ihop med himlen. Nu, tidig eftermiddag, blåser det, en för mina finländska bleka ben ljummen bris, men det räknas säkert som dåligt väder här (studsarna från tennisbanan intill oss har tystnat). I blåsten får havet en vildare turkos, lättare att urskilja från himlens babyblå. Köpte ny tandkräm igår, aquactic mint, kanske det är namnet på vad havet är nu. Jag har lärt mig så många nya färger här känns det som, eller så är det ljuset eller nyhetens behag. Men jordgubbarna är rödare, grönskan är grönare och terracottan är väldigt mycket mer terracotta än vad jag tidigare sett. Mina bleka ben, ja, de är tyvärr samma bleka nyans som hemma. Jag har aldrig känt en citron dofta så mycket citron, sa vi igår vid maten (en snabbt ihopsvängd pasta, så klart).

Allt är så klart inte bara underbart, även om det mesta är det. Jag vaknade med migrän imorse. Tänk att man kan göra det, trots att man sover precis bredvid Adriatiska havet. Men det var väntat, vi åkte tåg stora delar av dan igår och var på det hele väldigt mycket på resande fot. Jag är aldrig så elak och stressad som när jag är på resande fot. Hatar att gå runt med en stor kappsäck, det är så pinsamt och opraktiskt, hur man än gör det. Dessutom åt jag en liten chic frukost ala Italia bestående av croissant- ursäkta cornetto! - och en cappuchino och sen åt vi middag efter åtta och där emellan… Inte så mycket. En inplastad smörgås, handlad i desperation. Ett par småkakor det italienska tågbolaget vänligt delade ut. Jag kan nog lära mig leva med det här sötsaker till frukost, stor middag sent och inte mycket däremellan, men bare with me, jag är nybörjare. Så ja, migrän. Men ingen skada skedd, jag har ätit upp vad jag eventuellt förlorade igår genom ett big pack jordgubbar till frukost - de är i säsong. Och jag rullade ju inte den där kappsäcken med mig hela dagen i onödan, halva den består ju av medikamenter och piller. Så nu är jag snart normal igen.

Eller ja, normal. Jag känner mig på det stora hela inklippt här, nästan som ett pracital joke. Ett finurligt kollage, en svartvit parant veckotidningsdam med blommor som växer ur ögonhålorna eller med en neonig cigg mellan läpparna. Jag smyger ut hit på balkongen, lägenhetens krona, och tittar försiktigt runt mig. Har jag gått in i kulisserna på nån annans liv eller fanns det här alltid tillgängligt, för mig också?

Jag är ju sannerligen inte först med att besöka Italien, det är ingen vit fläck på kartan, tvärtom har folk fullkomligt ramlat över varandra för att ge oss tips om vad vi borde och inte borde äta, se, göra, vara. Alla har varit här, alla har förälskat sig, alla har en egen speciell kontakt till landet. Jag misstänker Italien är en charmör, dyrkande och älskvärd och impulsiv, men man ska kanske inte räkna med evig och monogam trohet. Jag börjar också fatta misstankar om att Italien inte godkänner något fult. Till och med det fula är vackert här. Nyproducerad plast och romersk sten, som ursprungen ur jorden själv har samma glans. Igår kväll när vi anlände spelade strandtivolit samma fem låtar på repeat hela kvällen. Till och med det hade nån slags charm. Tåget vi åkte igår var misstänkt likt ett skånskt pågatåg, både till maskineri och befolkning. Mycket unga människor med falska märkesloggor väl synliga, osande av tuggummi, nickelsmycken och attityd. Men tro det eller ej, pågatågen är också vackra här. Får man ens säga så, eller borde jag slå mig själv i huvudet med en historik över det italienska klass-samhället och dess konsekvenser? Men snälla Italien, om jag lovar utbilda mig lite framöver, kan inte du göra mig lite vacker då också är du snäll? Mitt potatisuppfödda anlete blir nog aldrig så slående som mina medresenärers vassa kindben och ögonbryn, men gör ditt bästa, per favore.

Och om inte, så är jag får jag väl vara nöjd ändå, lätt att vara just nu. Min dator på ett smårostigt gjutjärnsbord med glasskiva, mina bara fötter på ett balkonggolv, terracottakrukorna runtomkring mig som är så väldigt mycket terracotta, en kaffe bryggd i bialettin och ett par kakor med pistage. Men det är klart, i nåt skede ska vi väl gå ut också, sa Pär oroligt när jag sa att min enda plan för dagen är att läsa, skriva, titta på havet och till sist göra en snabbt ihopsvängd pasta, igen.

Jo, det ska vi, men inte riktigt än. Bakom mig ligger gamla stan och blickar ner över mig. Hej hej, vi ska nog lära känna varandra ännu. Det är den första maj och vi ska vara här länge än.

Hej konsument!

Vi bara låtsas som ingenting, som att det inte gått två månader sen sist. Jag har ändå mest varit sjuk så ni har inte missat nåt. Vi bara fortsätter med en hej konsument-lista, i stil med Flora och alla andra som fyllt i den.

Bästa mikromaten: 
Jag äter olika former av snabbnudlar till lunch typ tre av fem vardagar. Annars äter jag matlåda eller en kall sallad eller ute på byn. Det är inte ett skryt om att jag inte äter mikromat, men jag föredrar värma med hjälp av vattenkokare-mat. Till middag äter vi också nästan aldrig mikromat. Får väl säga varm macka då. Alltså typ brödskiva + sås + pålägg + ost. Det är ju gott!

Dagens lunch som bevis.

Favoritförort: 
Har noll koll på förorter. Hälsade på en kompis i Hässelby i vintras, det var väl ändå rätt mysigt.

Fikar gärna på: 
Jag inser nu i stunden att detta är en lista av och för stockholmare. Men jag ger mig inte! Jag besöker de flesta av Jakobstads caféer regelbundet. Tycker om att jobba på café. Tycker om att hänga på café. Tycker om café! Och om vi ska prata om Stockholm så tycker jag hemskt mycket om Ritorno på Odengatan. Gammeldags mys utan att bli för snyggt.

Bästa lunchställe: 
Äter nästan enbart lunch på After Eight här i stan. Ohejdad vana men också genuin kärlek till det stället.

Favoritdrink: 
Är mer än vin-människa än drinkar. Tycker drinkar ska vara så väldigt välgjorda för att vara värt det. Men gillar amaretto och whiskey sours, tycker en gin & tonic (gärna med gurka istället för citron) är fräscht ibland. Häromveckan drack jag en pornstar martini och den var jättegod, men det täcks man ju knappt beställa pga så fånigt namn. Jag blir också orimligt ofta sugen på en Bloody Mary, utan att egentligen nånsin gå det suget till mötes. Kanske det får bli helgens program? Äntligen unna mig en riktigt pepprig Bloody Mary. Mmm.

Bästa fyllekäket: 
Makkaraperunat kaikeilla mausteilla.

Lyssnar på: 
Min bästa tid på året är runt nyår när folk och fä publicerar årsbästa-listor. Håller fortfarande på att beta mig igenom några utvalda förtroendeingivande människors listor. *gate-keepar :-)*

Bästa förfestmusiken: 
Schlagerklassiker eller 90-tals boyband. Sånt som får en att gå i barndom lite.

Bästa promenad: 
den som blir av. MVH livscoachen. Nej men oavsett var du promenerar tycker jag det är en bonus om det finns vatten att titta på. Eller skog. Eller för all del, en kyrkogård. Här hemma går jag alltså oftast runt Gamla hamn och församlingshemmet, där får lite av alla tre.

Senaste Stockholmsupptäckt:
Stockholm överlag. Jag var där en vecka i december och var jättestressad inför det eftersom jag sällan har haft så kul i den stan. Alltid bara känt mig som en ful bondlurk. Vet inte om jag bara embraceat att jag är en ful bondlurk och det är okej eller om jag och Stockholm bara behövde lite tid, men jag känner faktiskt att jag kan förstå charmen med stan. Gamla Stockholm liksom. Och då menar jag inte Gamla stan per se, vilket i och för sig är en mysig stadsdel, men mer vad Stockholm varit och spelat för roll i kulturen. Det ÄR ju kul att gå i kulisserna av allt man nånsin läst och sett typ.

Senaste föreställning: 
ser aldrig föreställningar. Skyller delvis på geografin där. Men också en skepsis mot teater och allt det. Men 2024 ska jag ju skriv litt dramatik, så nu har jag lovat mig själv (och min regissör) att öppna upp mig för även det. No fear! Jag är väldigt intresserad av det skrivande hantverket när det kommer till teater och vad det är att jobba fram en text på det sättet, men jag är har bara svårt att ta till mig det som publik. Kan det hänga ihop med intimetetsrädsla? Har ju inte alls samma tveksamhet inför film, men det är ju för att det finns ett avstånd mellan mig och eh, skådespelarna.

När vi var på Munch-muséet i Oslo i höstas.

Senaste utställning: 
Däremot går jag gärna och ser en utställning! Tyvärr är den senaste jag sett Vasa-muséet hahaha. Det känns inte representativt för mig, men jag har också varit mycket sjuk/eller upptagen senaste veckorna erhm.

Favoritlyxartikel: 
Parfym. Älskar en riktigt bra jävla parfym och hur den bär en genom dagen och förhöjer allt du har på dig. Är inte så mycket för beauty eller så annars, orkar oftast knappt sminka mig, men parfym. Fy fan vad gött det är. När det är bra!!! Hatar också att känna nån liten pudrig rosa slinga i luften på fel tillfälle, typ gymmet eller skogen.

Dricksprocent: 
Ju fullare jag blir, desto mer dricksar jag. Är ofta generös i överkant när det kommer till dricks pga nån slags märklig i’ve been you, i see you-känsla för restaurangpersonal.

Senaste fyndet:
Det är alldeles för längesen jag gått på loppis inser jag nu. Kommer inte ihåg senaste fyndet.

Användbar pryl: 
En gång köpte jag en pissdyr ballogvisp på Stockmann för att vi behövde en ny ballongvisp då och jag råkade vara i Helsingfors. Varje gång jag använder den blir jag glad, för den är verkligen så sjukt bra. Man tror inte det ska vara skillnad på ballongvispar, men den är verkligen bara så trevlig. Jag tänker också väldigt ofta på en potatisskalare jag en gång använde hemma hos ett par kompisar och bara blev blown away av hur bra den var. Sånt kan jag verkligen gå igång på: att hitta den bästa av just den grejen. Inte den flashigaste, inte den dyraste (tyvärr hänger det ju ibland ihop), men den bästa. Det är väl en favorit-lyxgrej då. KVALITÉ.

Återvinner: 
skulle säga vi är rätt duktiga på det och skulle också säga att det är 100% Pärs förtjänst. Är så satans lat själv och kommer jag in i ett “nu ska det rensas!”-mode skulle jag gärna bara göra som man gjorde förr: bränna upp skiten i en tunna på gården eller gräva ner det, oavsett vilka material. Bara jag slipper se det. Drömmen om ett sopnedkast med no questions asked-policy, mmmm. Men tack vare Pär blir det sorterat och omsorgsfullt nerlagt i rätt kärl.

Jag på tåg

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: 
Lyssnar, läser, stickar, jobbar. Oftast när jag åker kollektivtrafik är det längre sträckor så man hinner göra sig rätt hemmastadd där i sätet.

Senast gnolade: 
Ariana Grandes nya.

Spelar: 
Candy crush-liknande spel på mobilen. Just nu ett som heter Block blast. Sen ungefär en gång i månaden så raderar jag det och beslutar mig att en gång för alla jobba ner skärmtiden. Tre dagar senare laddar jag ner nåt liknande igen.

Äter lyxmiddag på:
andras bekostnad helst :-)

Mode jag aldrig vill se igen: 
Alltså jag vet inte, det är så lätt att dissa nåt och så står man där fem år senare och ba mmm, yaas iconic shit, vintage! Så mycket som jag minns som fult från min ungdom är nu tillbaka och ser ganska… fräscht ut. Och jag säger inte det här för att vara duktig klimathjälte eller snobbig men fast fashion gör verkligen modet inga tjänster. De flesta stilar har nåt bara det finns en tanke eller hantverk bakom det. MEN med det sagt så kommer jag inte fråga efter det glansiga, strömlinjeformade, tajta, perfekta, Kim K-modet anytime soon. Är så fucking trött på Photoshop, filler och döda blickar. Ge mig nåt som lever. Sagt på ett icke-verklighet vs instagram-sätt, också så trött på den diskursen.