Fammo

Imorgon är det din begravning. I ett par dagar nu har jag inte slitit blicken från mobilskärmen, spelat mig igenom fler banor än någonsin på mobilspelet, betalat för flera liv, inte velat lyfta blicken. Min klänning jag ska ha hänger på en galge i hallen, på byrån ligger ett par kuvert med inbetalningar som ska med. Jag har packat min mörkaste handväska med russin till barnen och näsdukar. Kvart före tio ska vi hämta brorsan.

Det är snart tre veckor sen pappa ringde. Jag tog emot nyheten, jag visste redan kvällen innan när han berättade att du åkt in. Visste jag redan veckan före, när vi hälsade på sista gången? En tanke gnagde i mig redan på måndan när jag körde hem från ett skolbesök: var inte det kanske sista gången i fredags? Senare skickade pappa om sjukhuset och jag visste. Det är inte en efterhandskonstruktion, jag visste.
Visste du? Jag undrar om du anade nåt, jag undrar om det varför därför du ringde. Vi pratade om vilken tur det är att man inte vet vad man ska igenom på förhand. Hur mycket man klarar som man aldrig skulle tro. Du sa att du aldrig hade trott du skulle sitta här så många år efter att faffa gick bort. Att så många gått bort, att du tänkt så många gånger att det måste börja vara din tur nu. Visste du?
Jag försöker förgäves komma ihåg det sista vi sa till varann, men varför skulle jag komma ihåg det? Jag kommer inte ihåg det första heller, det har varit ett 37 år långt never-ending samtal. Kanske det inte finns nån början, kanske det inte finns nåt slut. Allt fortsätter ju, kanske samtalet också fortsätter på nåt sätt.

Det första jag gjorde efter att pappa ringt var att åka till kontoret och spela in en podd. Var nog lite stirrig tror jag, försökte låtsas som ingenting. Så fort vi spelat in klart föll allt mig ur händerna. Jag åkte hem, ställde in resten av dagen. Gick inte ut nästa dag.
Sen har varit så där. upp och ner. Jag har jobbat, varit i Luleå, sett Thåström, fått blommor. Försökt hålla mig sysselsatt. Många gånger har jag gråtit, lika ofta har jag skrattat. Fler säkert. Allt har känts så mycket, jag har försökt låta det vara så. Jag har samlat på saker jag tänkt du hade skrattat åt, jämrat dig åt, vällustigt förfasat dig över. Saker jag skulle ha berättat åt dig över bullafatet och kaffekopparna. Shit, vad jag tyckte om att leverera sånt! Jag är fortfarande precis samma som broderade god jul-tavlan åt dig i lågstadiet. Vill fortfarande bara visa vad jag lärt mig. Vill fortfarande bara ha dina uppspärrande ögon och ett “nä, jämmer” mitt i en kex-tugga. Vill ha det vanliga samtalet, men jag får nöja mig med sånt här.

Jag vet du inte skulle tycka det är riktigt passande att skriva i en blogg om dig, inte på det här sättet. Du var ödmjuk, på gränsen till förintande. När man ännu kunde söka i lokaltidningens arkiv sökte Pär på alla namn han kom på. Faffa dök upp på resultat från hundutställningar och sånt. De flesta är ju med nån gång, springer en stafett i skolan, svarar i en gallup, fastnar i en bild från nån folkfest. Du var aldrig med, inte med namn i alla fall. Jag vet du aldrig ville stå i centrum, till och med din begravning ska vara kort och okonstlad. Men du vet ju hur ofta jag synts i tidningen, du vet hur jag är. Så nu skriver jag i alla fall, det får du faktiskt tåla.

Vi är olika på det sättet, motsatser kunde man nästan tro, men så är det ju inte heller. Jag skulle vilja peka på något av det vi har gemensamt, jag skulle vilja ha ett bevis att lägga fram på allt det vi delade.
Jag har inte: dina slanka, vackra händer, din strävsamma flit och förnöjsamhet, din noggrannhet. Ingen kommer heller säga “hon sa aldrig ett ont ord om någon” när jag kommer på tal sen, men så säger de om dig.
Jag har kanske: dina ögon, din dragning till det kreativa, dina trötta fötter och anklar. Jag har definitivt din oro och din ängslan. Den tar sig inte samma uttryck, men den är där. Någon kanske är trött, någon kanske är hungrig, någon kanske ligger sömnlös, någon kanske tycker nåt om oss och det var alltid din och det är oftast också min uppgift att ta hand om det.
Vi hade olika sätt att hantera det, olika förutsättningar, olika världar med olika krav men i grund och botten är ängslan den samma.
Min ängslan har ofta varit ett vrål ut i natten, din har varit ett varv till på kända stigar. Jag har inte din förnöjsamhet, alltså har jag stångats med min ängslan mer, tvingat in den i hörn, gått i närkamp. Jag har svårt att nöja mig, vill alltid ha mer.

Jag försöker nöja mig nu, höja mig över mig själv. Jag försöker lyfta tanken om att jag fick ha dig i livet så länge på bordet, men den tanken är som en katt. Den hoppar ner igen, springer och gömmer sig, sitter och blänger på de andra tankarna. De om orättvisa och förtvivlan, om otrygghet och piss. Det är ett sisyfosarbete att locka tillbaka tanken och lyfta upp den bordet, men jag gör det gång på gång. Jag ska tämja den så småningom, jag lovar.

Jag vet att du inte skulle gått vidare om du trodde att ingen av oss skulle klara oss. Det skulle inte din ängslan tillåtit dig. Du har tagit dig igenom det mesta på ren och skär envishet och seghet, du har gnott på så idogt som nån människa kunnat, så något måste ha sagt dig att den här enda gången kunde du ge dig. Låta det vara. Och det vill jag unna dig, hur girigt jag än hade velat ha dig kvar.
Så jag ser det framför mig, det kanske ser ut som vid bryggan. Faffa som gått före, han har stampat och stött med en stav, mätt ut stigen. Han håller fram en hand. Isen håller, det är bara att gå. Kom nu. Du tvekar men så bestämmer du dig. Tar ett djupt andetag, ett sista, sträcker dig efter hans hand och kliver ut.

Det var den bästa typen av februariväder den dagen. Soligt, hög himmel, några minusgrader. Milt och gott.

Sista lördagen i augusti

När vi var små firade vi alltid midsommar, veneziansk, nyår med ett par familjer med barn i samma åldrar som oss. Inte kusiner, men de kunde lika gärna ha varit. Alltid och alltid förresten, det kanske bara var ett par år, men det var de åren som sen blev the blueprint för hur dom högtiderna skulle firas. Speciellt veneziansk, som knappt är en högtid och på så sätt inte så styrd av att resten av världen firar den.

Jag minns det som ett myller av chipspåsar, varma tröjor, smällare och rinnande näsor. Tryggt och spännande på samma gång. Blanda jaffa och cola i samma glas för mixolog-feeling, springa ut och in genom öppna dörrar, prata hemligheter i egna rum, höra pappornas prat bli stimmigare och rörigare i takt med att mörkret sänkte sig. Röken av mammornas cigaretter, nån jävla blåbärspaj som skulle ätas och sen - doften av krut när raketerna äntligen smällde av. Alltid var det nån som sov före vi åkte hem och fick bäras in i bilen. Sällan var det jag, jag har aldrig haft svårt att hålla mig vaken kvällstid.

Så blev man vuxen, fick syskonbarn. Plötsligt är man den som gräddar blåbärspajen och smygröker om knuten,.

Kommer ni att minnas pizzan vi gräddade på löpande band enligt allas egna preferenser? En med bara ketchup, ingen ost, ingen fyllning. Kommer ni att minnas knakande furugolv och högar med kuddar och filtar som ni hoppade i? Katterna som strök längs med golvet som minkar och illa kvickt drog upp på vinden. Och kommer ni minnas hur ni som termiter satte i er en halv påse grillchips på några minuter, med fortfarande kladdiga godisfingrar - för är det fest så är det.

Kommer ni minnas hur vi gick ut sen och brände tomtebloss och sköt dom få raketer vi hade långt före det blev mörkt, bara för att ni skulle få vara med? Det var inte så häftigt, om jag ska vara helt ärligt, raketer gör sig verkligen bäst på avstånd, helst på andra sidan viken med mörkt och lugnt vatten emellan. Rakel började också tjuta, kanske av smällarna, kanske av att det var kväll bara. Men jag vågade tända på ett par raketer, jag som aldrig vågat det förr. Om ni inte redan märkt det så gör jag ju nästan vad som helst för att ni ska tycka jag är cool.

Ni kommer inte ihåg hur vemodig jag kände mig när ni åkte sen. När det bara var jag och Pär kvar och katterna vågade sig fram igen. Vemodig, men också glad. Glad att vi har det här lilla ruckliga torpet med knakande golv och kallvind för katterna att gömma sig på. Ugnen som när den är igång, hindrar en från att använda samma eluttag till nåt annat - för då går en propp. Och gården, med sina vildvuxna ramar. Trädgårdsmöbler med spindelväv och pollen och gräsmattan, lång och fuktig är den så här års. Rönnbären som lyser perfekt röda i träden. Allt det är jag så glad för.

Vi grävde fram ölen och det som stod bakom läsken när ni hade åkt. Knäppte varsin, löste Melodikrysset, städade undan kuddarna och filtarna. Steg ut på trappen och rökte en till ,helt utan att smyga.

Jag hoppas ni kände att det var högtid och nåt speciellt. Att det kittlade i magen på er, trots att vi ses nästan jämt. Det är ju inte så häftigt egentligen, men jag hoppas att ni känner att det är tryggt och spännande på samma gång.

Hello from the other side

Hej och välkommen till ännu ett år på Ellens blogg. Alla vi anställda här vill önska er en god start på det nya året och vi hoppa så klart att ni haft en avkopplande och underbar julledighet. Nu till det egentliga programmet!

Jaha, nähä men så var man här igen då. Det går längre och längre mellan gångerna jag skriver, det märker både ni och jag. Men jag vet inte, det känns helt okej, i alla fall för mig. Är frestad att säga att jag inte bryr mig på samma sätt längre, men det låter så negativt men jag upplever det som en positiv förändring. Känner inte att jag behöver hålla i allt så krampaktigt längre. Vågar tro på att de som vill hittar hit även utan dagliga - eller veckovisa ens - uppdateringar. Men med det sagt vill jag verkligen skriva mer, både blogg och annat, 2022. Det är trots allt första veckan i januari och oavsett år så vill jag alltid skriva mer. Läsa mer, promenera mer, sova mer, umgås mer, allt det där ni vet. Det är väl på sätt och vis barnsligt att bygga upp förhoppningarna på samma sätt varje år, men vad är egentligen alternativet?

Har ingen större lust att berätta om senaste veckorna, det var var det var och nu är det förbi och det är nytt år. Men här kommer en jättekort recap i bilder i alla fall, för det är ju ändå kul med bilder på en blogg:

23:e inleddes julen med julvaka med julvakegänget. Hade dukat fram ostbricka med julknäcke, chips och givetvis personliga favoriten gräddfil + tångkaviar. Jag och Pär hade fixat traditionsenlig julbingo, i år fick deltagarna välja bingovinster från kategorierna Litteratur eller Lidl.

Så här såg värdparet ut. Juliga och kuliga. Julaftonen dagen efter var vi också juliga, men inte så kuliga pga tröttma.

Mina julklappsböcker i år.

Pärs. Vi var båda mycket nöjda.

Juldagen gick vi på bio och såg Spencer. Det var en riktigt lagom ansträngande juldagsaktivitet plus bra film.

Annandagen fikade vi hos fammo. Hon fick garn och bok till julklapp, vi fick rulltårta med vispad grädde och smultron till kaffet.

En mellandag var vi bjudna på korv och glögg utomhus av Freddi med familj. Den möjligheten var vi inte sena att hoppa på, väldigt trevligt med umgänge (och korv!) runt en brasa i kalla minusgrader.

Det här lilla ullhuvudet led stora besvikelser hemma hos oss en annan mellandag. Först råkade han ta en Dumle DARK ur godisskålen och sen visade sig att hans faster inte har Minecraft - eller ens en ipad att ladda ner Minecraft till. Djup suck.

Läste en del, så klart. Årets sista bok blev den här, Rachel Cusks Andra stället. Älskade den.

Det blev nyårsafton. Även om de inte ser så glada ut så hade Emma och Nikko anmält sig frivilliga till att fixa maten. Detta eftersom jag pga fysisk åkomma (ej corona men lets not get into it) var utmattad. Nikko hade lovat att jag bara behövde sitta och titta på och dricka en drink, bara jag lovade klä upp mig.

Så det gjorde jag. En paljettprydd parentes i mjukisklädda mellandagar.

Nyårsdagen sov jag precis hela dan.

Men som sagt, nu är det nyår och ni ser ju hur ny och hoppfull inför framtiden jag känner mig. Riktigt sprudlar om mig. Jag smygstartar jobbmåssigt den här veckan - även om jag tänkte ta det ganska lugnt ännu, det behöver jag nog. Men allt man gör den här veckan känns som en bonus inför äkta starten nästan vecka.

Speciellt när man kommer ihåg resterna från julens rocky road, hehe.

EDIT: jag veeeet inte varför vissa bilder ser ut som att de är strechade och av nån anledning får jag inte fixat det så lev med det, tack och hej.

Så småningom tar året slut

Nu har jag officiellt läst mer än vad jag gjorde förra året, mer än vad jag gjort på flera år. Och det är flera veckor kvar av året ännu. Slog igen Fierce attachments av Vivan Gornick igår och kände en stor tillfredställelse. Över statistiken, men också över en läsupplevelse.

Fick också ett till syskonbarn i veckan som gick. Ibland känns det som att dagarna bara går, utan att lämna nåt spår alls, men man hinner både utöka famljen och läsa böcker tydligen. Hade årets sista deadline - i princip - i fredags. Skönt. Har terminsavslut med ordkonsten idag, också det: sköööönt.

Hängde i Helsingfors i helgen. Det skulle ha varit en kombinerad jobb- och nöjesresa, men jobbet blev inställt pga coronakarantän, så nöjet fick ta över helt. Efter att den första psykiska fan fan fan-reaktionen på ändrade planer lagt sig så var det ju egentligen bara trevligt. Lunchade, AW:ade, åt middag och hälsade på nya och gamla vänner. Drack mer sprit än jag gjort på flera månader. Ångrar inte en centiliter, även om jag ännu idag känner mig som något överkört.

Den där känslan som jag skrev om senast här, av att sitta runt ett bord och prata med människor som är i samma världsfrånvända bransch som en själv, som har samma intressen, som greppar tag i en referens man slungar ut. Det är skönt att inte känna sig fullständigt dödsfånig, vilket jag titt som tätt ändå gör. Det är också skönt att inte sitta vid bara såna bord, jag skulle nog lätt bli odräglig om alla runt omkring mig bekräftade min världsbild jämt.

Glammande

Igår var jag på middag med några kollegor. Se där, en mening som kan verka ganska vardaglig, men som i sanning är det icke för en författare. Middagar går man ju på och trevligt har man ju lite då och då, men det där att sitta och prata med människor som jobbar med samma saker som du, det händer allt för sällan. I och för sig pratade vi kanske inte ens så mycket jobb igår när jag tänker efter, det blir väl mest det vanliga glammandet (älskar det vanliga glammandet) vem man än sitter med, men ändå. Underförståelsen som finns där.

Imorse var jag inte lika pigg, men det var det värt. ÄR uppfylld av beurre blanc och det där glammandet dock. Började dessutom det o-pigga dagen idag med en träff med min förläggare, vilket kan göra den tröttaste förmiddag till ett technicolor-sprakande äventyr.

Nu överdrev jag kanske lite, men roligt är det alltid att träffa folk man inte träffat på länge. Dryfta problem som i andra sammanhang lätt känns fåniga.

För övrigt mår jag också bra, minusgrader är mitt klimat det. Speciellt när det kombineras med solsken.

Årets blogg

Jag träffade Daniela första gången på Bloggalan 2016. Innan dess hade vi pratat lite, men mestadels kommenterat varandras bloggar. Jag gick på galan för att jag var nominerad, inte för så mycket annat. Galor är inte my cup of tea egentligen och som vanligt, när jag får dåligt självförtroende eller är nervös inför något, så bestämde jag mig för att människorna på den här galan knappast skulle vara min cup of tea heller. Onödigt att dra alla över en kam så klart, men det finns ett korn av sanning i påståendet att jag kände att utöver bloggandet så hade jag inte så mycket gemensamt med de andra.

Jag har inte mycket gemensamt med Daniela heller. Vi brukar skämta om att vi alltid tycker diametralt olika om allt - musik, filmer, vilka kändisar som är snygga - jag tror vi aldrig enats om något sånt. Vi borde egentligen inte heller ha blivit vänner den där galan. Men Daniela gav mig inget val.

Jag minns att hon kom in i salen och fullkomligt flög över ett par stolsrader för att krama mig. Jag minns inte vad vi sa, men jag minns att mitt nervösa, iskalla lilla hjärta som hade bestämt sig för att inte ens försöka blev meddragen in i värmen av den kramen. Vem var det där, viskade min syster som var med. Danielas Dagbok, svarade jag, fortfarande lite omtumlad av Danielas sprudlande och spontana energi.

Den slags energi kan vara uttröttande om den är ensam ingrediens i en personlighet. Men ganska snabbt förstod jag, i Whatsapp-samtalet jag, Daniela och Karro har hållit igång egentligen ända sen den där galakvällen, att den sprudligheten i Danielas kombineras med en klokhet och ett djup som är ganska unikt. Daniela är också godhjärtad, utan henne är jag rädd att Whattsapp-samtalet snabbt skulle gå över alla möjliga gränser, eftersom jag och Karro igen delar en något mer cynisk syn på eh, allt möjligt.

Ingen av oss tror väl egentligen på positivt tänkande som mekanism för överlevnad, men Daniela har lärt mig att man kan smälta is med värme. Man kan kill them with kindness. Man kan träffa två nya människor en lördagkväll och tänka: det här blir säkert roligt. Istället för att ha en Plan B om att skylla på migrän och i timmar före träffen sucka och stöna över hur jobbigt det ska bli. Allt detta kan man göra och vara, utan att förlora varken djupet eller klokheten.

Så, även om jag och Daniela aldrig tycker lika om något på ett ytligt plan, så finns det få människor jag har ett sånt förtroende för när det gäller livet och hur man ska leva det. Även om jag träffade Niko för första gången på deras bröllop i lördags, så hyser jag inga tvivel om att det är precis rätt att just dom två gifte sig med varann. Säger Daniela att det är Niko hon ska gifta sig med så är det det. Dessutom gjorde han också ett väldigt bra första intryck, men det är en annan historia.

Under den där galakvällen för ganska precis fem år sen så vann jag Årets blogg. Daniela var nominerad i en annan kategori, men fick tyvärr inget pris. Det här är också något vi skämtat om under åren, att hon borde ha fått ett pris. Fem år senare är Daniela en av få som fortfarande uppdaterar med samma regelbundenhet som då. Så, under hennes bröllop, när andra höll vackra och roliga tal, fick jag en idé. Jag borde kanske också ha hållit tal där och då, men this way blir det ju mer beständigt och tematiskt. Jag har alltså bestämt mig för att stiga av tronen. Det finns ingen annan som förtjänar Årets blogg (och Årets bröllop!) mer än min vän Daniela.

Grattis! Du får pokalen nästa gång vi ses.

En födelsedagshelg

I fredags åkte vi och såg på teater. Pär recenserade Botnia Paradise och jag fick följa med. Det var ljuvligt att vara på teater. För att svara på frågan jag fått allra flest gånger sen dess: ja, den var bra. Gå och se den. Jag både skrattade massor och förundrades över hur man kan lyckas sätta ihop en sån stor pjäs och produktion, det är så otroligt skickligt av alla inblandade. Jag tror det är bäst att se den utan för mycket förhandsinfo, så vi kanske håller det där.

I lördags höll jag kalas och jag lyckades göra det precis som jag ville. Bjöd bara familjen plus ett par till. Beställde prinsesstårta och kardemummabullar från bageriet, så det enda jag behövde göra var att fylla kaffetermosarna. Syrran gjorde en krans och en girlang, jag köpte några lyktor och orangea löpare, placerade ut alla utemöbler jag hittade. Och så hade vi kalas i trädgården. Det var precis på gränsen till för kallt, men efter tårta och frågesport (vi körde frågesport!) städslade jag papp att grilla korv och säg den människa som inte blir varm av en grillad korv en snål septemberlördag.

Vi hade bara engångstallrikar och bestick framme, allt serverades i dom påsar och lådor dom var köpta i och fast jag trodde jag hade köpt alldeles för mycket tårta och korv lämnade det knappt nåt alls. Sånt kan man ju inte kontrollera eller veta på förhand, men man kan bjuda människor i alla åldrar och få till ett sånt där gemytligt stim som uppstår då. Och fast man inte själv är barn längre, kan man hänga upp godis i ett träd i presentsnören och berätta om den sällsynta godis-syrenen, som bara blommar ibland åt den som vill höra.

Dagen efter fyllde jag år på riktigt och då tog jag det bara lugnt. Tog en promenad runt Gamla hamn, pratade med ett par vänner i telefon, vek in kläder och vattnade blommor. Kokade potatis och åt den sista kardemummabullen till frukost. På det stora hela, en riktigt trevlig födelsedag. Jag känner mig värdig mina 34 år, klok på ett sätt jag sällan känt mig tidigare. Jag pratade med Ronja igår och hon sa “good job with the self care” när jag berättade om kalaset och det tycker jag också.

Helgen blev ett slags avslut på sommaren. Igår låg det en ny slags kyla i luften och jag hade jacka på mig under lunchpromenaden.

Mina vänner-listan

Förr skrev jag alltid intervjuer med mig själv i mina dagböcker, svarade på frågor och valde det ena framför det andra. Kanske lite för att närma mig någon slags kärna, någon slags sanning om vem jag var och är. Varför sluta med det? Speciellt när Linnea serverar en lagom ansträngande lista.

Mitt namn och smeknamn: Ellen. Har aldrig haft ett smeknamn som faktiskt fastnat, antagligen för att jag har ett enkelt tvåstavigt namn. Folk har kallat mig olika saker (säkert fler än vad jag vet om), men inget som känns som mitt längre. När jag var tonåring och som mest mån om min indie-image började syrran kalla mig för J-Lo för att jävlas, det höll i sig i flera år, det är väl det närmsta ett stadigt smeknamn jag haft.

Till min familj hör: Pär, Viola och Sylvi. Plus ett antal nära vänner, svär-, styv och helt vanliga föräldrar, syskon och syskonbarn. Och en liten fammo.

Jag bor i: Jakobstad med omnejd får man väl säga efter att vi köpt torp i grannkommunen. De absolut allraf lesta nätterna på ett år sover jag i Jakobstad dock. Rör mig i vanliga fall också en del i Blekinge och Skåne, men bor det gör jag väl här. Vet inte varför det plötsligt känns svårt att erkänna.

Min favoritfärg är: varierande, men finns oftast på skalan mellan röd och gul.

I min godispåse finns: lite choklad, ganska mycket salmiak och en smula riktigt gelatinstinnt och kemikaliefärgat Haribo-godis.

Jag lyssnar helst på: samma musik som jag lyssnat på i tjugo år. Det kan då vara det mesta från Broder Daniel till Whitney Houston.

Om jag var ett djur så skulle jag vara en/ett: det här vet jag bestämt svaret på. Ko! Lugn, stadig, nyfiken och hänger gärna i flock, men lite för sig själv ändå. Eller ja, jag skulle gärna vilja vara en ko i alla fall, tycker så om dem. Men jag skulle säkert ändå vara en liten övergödd och nervös pudel som står och skäller i trapphuset.

Detta tycker jag om att göra: läsa böcker, se på tv, sticka, rita, klippa och klistra, laga mat ibland för all del, gå promenader, vara på utflykt, sitta på café, skvallra, simma, gå på loppis. Få intryck, hinna tänka, bli stimulerad, känna mig som en del av något.

Detta stör jag mig på: på det mesta och de flesta i nån mån kanske, men det handlar väl ganska ofta om mig och mitt i slutändan. Men i stora drag: andra människor… Why? WHY?!

Jag är bra på: Rent praktiskt vet jag inte om jag är så bra på nåt egentligen, men jag har väl ett ganska välutvecklat estetiskt (kanske till och med kreativt) sinne. Och så är jag jävla rolig. Jag tror också jag kan vara ganska bra på att se människor, när jag inte låter gnället i mig ta överhanden.

Jag vill lära mig: allt.

Detta önskar jag mig: en tryggare värld och ett annat samhällstyre med andra prioriteringar. Meeeen eftersom det också är min födelsedag snart så önskar jag mig en ny dammsugare.

Att vara SÅ bra

Igår tog jag med min brorson Grim, fem år för att testa dans. I samråd med hans föräldrar har jag tänkt att dans kunde passa honom. Och jobbar man nu en gång på kulturskola så gör man ju. Men mest har jag tänkt att det vore en fin rutin att ha tillsammans, han och jag. Inte för att jag ska dansa med gruppen, men för att jag skulle föra och hämtar och kanske ibland bjuda på café efteråt.

Jag fick veta att han varit lite nervös och inte velat gå på morgonen före, för att han är “så dålig på att dansa”. Han bestämde sig för att han ändå ville gå när han förstod att han mest skulle få springa runt. Det sa han i bilen på väg dit också: “man ska springa runt, det är min favorit”. Vet inte om det var för att påminna sig själv eller mig.

När vi stod med de andra barnen och de andra vuxna utanför var det rätt spännande. Men när det blev dags att smyga in in i salen med de andra barnen gjorde han det utan att vända sig om och se på mig som fick vänta utanför. Jag satte mig och läste, på helspänn utifall att det skulle bli kris därinne i danssalen. Men efter 45 minuter, kom han utspringande och tjöt: “Nu är jag färdig. Jag var SÅ bra!”.

Sen dansade och hoppade han hela vägen över torget till caféet där vi skålade i trip och kokosboll. “Vill du gå nästa vecka igen?” frågade jag. “Jo”, svarade han och hoppade lite till.

Vill inte gå in

-Ska du röka en till?
- Jag vill sitta här en liten stund till. När vi går och lägger oss så är sommaren slut.

Det var igår. Idag regnar det och är trevligt skymt, mitt i dan. Tacksamt, för vi drack också vin där på balkongen där vi satt igår. En sista spillra icke-vardag, vin på en måndagkväll.

Det som började som en rekordlåg sommar avancerade till en riktigt fin sensommar.