Jag träffade Daniela första gången på Bloggalan 2016. Innan dess hade vi pratat lite, men mestadels kommenterat varandras bloggar. Jag gick på galan för att jag var nominerad, inte för så mycket annat. Galor är inte my cup of tea egentligen och som vanligt, när jag får dåligt självförtroende eller är nervös inför något, så bestämde jag mig för att människorna på den här galan knappast skulle vara min cup of tea heller. Onödigt att dra alla över en kam så klart, men det finns ett korn av sanning i påståendet att jag kände att utöver bloggandet så hade jag inte så mycket gemensamt med de andra.
Jag har inte mycket gemensamt med Daniela heller. Vi brukar skämta om att vi alltid tycker diametralt olika om allt - musik, filmer, vilka kändisar som är snygga - jag tror vi aldrig enats om något sånt. Vi borde egentligen inte heller ha blivit vänner den där galan. Men Daniela gav mig inget val.
Jag minns att hon kom in i salen och fullkomligt flög över ett par stolsrader för att krama mig. Jag minns inte vad vi sa, men jag minns att mitt nervösa, iskalla lilla hjärta som hade bestämt sig för att inte ens försöka blev meddragen in i värmen av den kramen. Vem var det där, viskade min syster som var med. Danielas Dagbok, svarade jag, fortfarande lite omtumlad av Danielas sprudlande och spontana energi.
Den slags energi kan vara uttröttande om den är ensam ingrediens i en personlighet. Men ganska snabbt förstod jag, i Whatsapp-samtalet jag, Daniela och Karro har hållit igång egentligen ända sen den där galakvällen, att den sprudligheten i Danielas kombineras med en klokhet och ett djup som är ganska unikt. Daniela är också godhjärtad, utan henne är jag rädd att Whattsapp-samtalet snabbt skulle gå över alla möjliga gränser, eftersom jag och Karro igen delar en något mer cynisk syn på eh, allt möjligt.
Ingen av oss tror väl egentligen på positivt tänkande som mekanism för överlevnad, men Daniela har lärt mig att man kan smälta is med värme. Man kan kill them with kindness. Man kan träffa två nya människor en lördagkväll och tänka: det här blir säkert roligt. Istället för att ha en Plan B om att skylla på migrän och i timmar före träffen sucka och stöna över hur jobbigt det ska bli. Allt detta kan man göra och vara, utan att förlora varken djupet eller klokheten.
Så, även om jag och Daniela aldrig tycker lika om något på ett ytligt plan, så finns det få människor jag har ett sånt förtroende för när det gäller livet och hur man ska leva det. Även om jag träffade Niko för första gången på deras bröllop i lördags, så hyser jag inga tvivel om att det är precis rätt att just dom två gifte sig med varann. Säger Daniela att det är Niko hon ska gifta sig med så är det det. Dessutom gjorde han också ett väldigt bra första intryck, men det är en annan historia.
Under den där galakvällen för ganska precis fem år sen så vann jag Årets blogg. Daniela var nominerad i en annan kategori, men fick tyvärr inget pris. Det här är också något vi skämtat om under åren, att hon borde ha fått ett pris. Fem år senare är Daniela en av få som fortfarande uppdaterar med samma regelbundenhet som då. Så, under hennes bröllop, när andra höll vackra och roliga tal, fick jag en idé. Jag borde kanske också ha hållit tal där och då, men this way blir det ju mer beständigt och tematiskt. Jag har alltså bestämt mig för att stiga av tronen. Det finns ingen annan som förtjänar Årets blogg (och Årets bröllop!) mer än min vän Daniela.
Grattis! Du får pokalen nästa gång vi ses.