Extra extra, read all about it!

Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.

Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.

Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.

Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.

Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.

Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.

Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.

Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.

Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.

Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.

Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.

Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.

Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.

Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.

Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.

Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.

Jag minns alla mina brevvänner och hur dom ghostade mig

När vi var i Italien i våras började jag tänka på en internet-kompis jag hade för många år sen, en italienare. Det här var pre-Pär. Vi hade börjat prata på nån spelapplikation på Facebook, på den tiden man använde Facebook på det sättet, men det utvecklades snart till timslånga diskussioner om musik och politik. Han var ett stort fan av Jens Lekman, det var över det vi bondade. Ett par gånger pratade vi till och med på Skype. Han hatade sitt hemland och det konservativa och var väldigt imponerad eller nyfiken på det nordiska. Jag kunde inte fatta hur han lyckades få sitt kedjerökande inomhus att se så glamoröst ut.

Jag har ingen aning om vad han gör idag, vi tappade kontakt i samband med att jag träffade Pär. Det om något kanske avslöjar nån drivkraft i den kontakt vi hade, men jag saknar det. Inte italienaren personligen, men känslan av att regelbundet anförtro sig åt en främling långt borta, helt utan andra tentakler i ditt liv.

När jag var barn satte jag in en annons om brevvänner i Eos. Fick rätt många svar vill jag minnas, det här var på tiden ett fint brevpapper ännu var en riktigt bra födelsedagspresent. Ett svar var från en tjej som bodde bara några kilometer från oss och gick i grannskolan. Vi höll kontakten, jag blev bjuden på hennes kalas nåt år senare. Det var det mest bestående inrycket den rundan brevväxling gjorde. Kommer inte ihåg vilka andra som svarade, förmodligen glömde jag svara efter ett eller två brev, så där som det alltid blev.

Jag mins inte längre om det var en bok eller en novell eller ett utdrag ur vår läsebok i skolan, men jag minns tydligt en text som gjorde avtryck på mig som barn. Det handlade om en 80-åring som annonserade efter brevvänner. I annonsen hade en nolla fallit bort och tanten fick svar av en åtta-årig flicka som trodde hon svarade en jämnårig. Missförståndet reddes ut i vändande svar, men de fortsatte brevväxla. Det var nog nåt sånt jag hoppades på med min annons i Eos - den oväntade vännen. Inte pliktskyldiga “har du husdjur?”-frågor från nån i typ Molpe.

I gymnasiet träffade jag Jutta. Vi hade gått och stirrat surt på varandra några år före, eftersom vi tävlade om nån slags indie-cred i samma småstad, men aldrig egentligen pratat. När vi hamnade i samma klass i gymnasiet blev vi vänner direkt. Vi såg varandra varje dag i skolan, men bestämde oss ändå för att vi behövde brevväxla. Det ska vara som en gemensam dagbok, skrev vi. Det var mycket det estetiska där tror jag, randigt brevpapper köpt i bokhandeln och uppsatt på ens skolkonto som egentligen var reserverat för skolböcker. Långa rader om böcker vi läst, människor vi var kära i, drömmar vi hade. Kuvert vars innehåll som ingen annan fick se, utbytta i korridoren på rasten så alla kunde se. Tänk, sen när de ger ut de här breven när vi är kända författare/filmskapare/musiker/forskare, skrev jag. Det ska väl ändå vara mest för oss, svarade Jutta.

Vi läste igenom brevhögarna för ett par år sen och det håller nog inte utgiviningsstandard, men det var nåt djupt rörande i det ändå. Hur min handstil ändras genom breven för att matcha Juttas. Minns också chocken när vi läste igenom och Jutta avslöjade hur noga hon var med vilka böcker hon skrev om till mig. Jag hade aldrig förstått att viljan att imponera var ömsesidig. Jag tror det var därför vi brevväxlade, trots att vi umgicks hela tiden. Genom breven fick ett eget rum utan några andra. Om vi skriver i bläck så kan ingen sudda ut det, vet jag nån av oss skrev i ett av de första breven. Cute. När vi slutade gymansiet och for åt olika håll och kanske skulle ha haft actual nytta av att skriva brev så avtog det också. Kanske vi hade präntat ner vår vänskap i tillräckligt mycket bläck för att våga tro på att den var beständig by then.

Att skriva och läsa är fortfarande det bästa sätt jag vet att presentera mig själv och lära känna andra. MVH författare. Men det har alltid varit det. Som tonåring hade jag en miljard olika chattkompisar, alla försvunna nu. Såna man bondade över på Lunarstorm eller Helgon eller varför inte klotterplanket på Håkan Hellströms inofficiella hemsida :-)))))) Gud, vad jag kan sakna internet tidigt 2000-tal men det är a story for another day.

Det fanns en Cajsa, vi skrev dikter och skulle ge ut en bok tillsammans. Vi skickade till och med in några dikter till Bonniers tror jag och fick ett snällt “Vad duktiga ni är, lycka till!”-svar. Minns inte hur den kontakten dog ut. Sen fanns det en tjej som bodde i Boden. Jag tänker på henne varje gång jag hör ortsnamnet Boden, men jag kommer inte längre ihåg vad hon hette.

Jag och Pär startade ju i princip som brevvänner. Eller ja, vi matchade på Tinder, men sen träffades vi inte förrän vi hade chattat med varandra varje dag i nästan ett halvår. Det ska också sägas att Pär fortfarande har kontakt med chattkompisar från Skunk-tiden och att han ibland kan säga sånt som “jo, jag känner inte henne, men vi bytte fanzines och blandband med varandra en gång”. True blue-typ av människa, Pär.

I alla fall, vår chatt turned äktenskap blev bara så. Jag fortsatte svara på det han skrev och varje svar jag skrev fick ett svar. Det var inga “har du husdjur?”, men det fanns det alltid en tanke att fortsätta på. Efter att vi träffats och man kunde erkänna att man var kär och sen ihop så fortsatte chatten, eftersom vi bodde långt ifrån varandra.

Vi chattar fortfarande mycket, varje gång nån av oss är nån annanstans så chattas det. Inte hela tiden, men ofta. Ibland har jag tänkt att vi nästan pratar bäst när vi chattar. Våra största gräl har vi rett ut på chatt, där man får chans att tänka igenom före man skriver, all onödig affekt slipas bort och man kan läsa igenom vad den andra säger i lugn och ro. Det är kanske inte konstigt, vi är ju två skrivande människor trots allt. Men, nu för tiden delar vi ju också en pladdrig vardag med varandra, så chatten innehåller ändå mest “kan du köpa bröd också?” these days.

Efter att jag uppgraderade min bästa chattkompis till äkta make så har jag saknat en brevvän eller chattkompis. Jag saknar spänningen i ett kuvert på hallmattan, jag saknar chattbubblan som är ett fönster till nån annans vardag än min.

Tyvärr är ju en äkta brevvän något som måste ske organiskt, nästan av misstag. Man kan inte gå in i det med tanken om att nu ska det jävlar brevväxlas!!! Det måste ba hända. Jag skäms för att erkänna det, men varje gång jag mejlar om något med en kollega vars hjärna jag uppskattar, varje gång jag får ett DM som innehåller något annat än det sedvanliga så tänker jag: är det nu? Är det nu det händer?

Jag skrev ett tack-meddelande till en engelskspråkig författare jag läst och uppskattat förra året. Kände det som att jag reached out till en besläktad själ, för jag hade ju FATTAT hennes böcker, tänkte nu, nu då? Nu händer det kanske. Hon måste ju också känna av släktskapet! Fick ett artigt men avmätt svar tillbaka.

Jaha.

I vintras fick jag ett välformulerat brev av en läsare som ville veta vad som hände efter att Bli utan slutar. Don’t we all, tänkte jag, men skrev ett svar tillbaka. Avslutade brevet lika öppet som Bli utan, var noggrann med att texta min adress (första brevet kom genom mitt förlag). Men det kom inte fler svar.

Jaha.

För ett par år sen signade jag upp på nån jävla penpals-hemsida i ren desperation och fick kontakt med en dansk tjej. Det kändes som att vi klickade och våra mejl var roliga. Hon föreslog att vi skulle skriva brev istället för mejl för känslan och jag ba yes!! Inget går upp mot bläck och papper. Hon skrev ett långt och roligt första brev. Jag glömde nånsin svara.

Jaha.

Kanske är det för att jag är nydiagnostiserad och -medicinerad som jag har nån tanke om att det skulle vara annorlunda den här gången. Jag skulle inte glömma svara, jag skulle inte ghosta. Kanske är det för att det är “tjej-nyår” som ett en prasslande bunt papper eller ett matigt mejl känns extra roligt nu igen. Kanske är det på grund av det jag skriver på på jobbet atm. Kanske är det medelålderskrisen som lurar. Men tankarna kring brevvänner och chattkompisar har dykt upp allt oftare på sistone.

Visst är det en allmänmänsklig dröm, det här med A Connection with A Stranger? Vem vill inte ha den där brevvännen man har hela livet, som spelar en stor roll utan att någon gång synas på scen? Det behöver ju inte vara en tvättäkta främling heller. Kanske ni är Louise Hartung och Astrid Lindgren, kanske ni är Hagar Olsson och Edith Södergran, kanske ni är Julia Child och Avis DeVoto?

Likväl, ett långvarigt samtal som kan sväva över vardagens dagliga pladder. Vem vill inte ha det där djupa ubytet av tankar mellan två jämlikar utan inpass av andra? En mottagare för sina monologer, monologer riktade till bara dig? Jag är ju inte helt ensam om det, så mycket vet jag, men är det allmänmänskligt? Jag är inte dummare heller än att jag förstår att en stor del av tjusningen med en brevvän är kopplat till intimitetsrädsla. En djup kontakt utan att egentligen nånsin riskera nåt. Äkta dröm!!!

Jag funderade mycket om jag skulle höra av mig till italienaren när vi var i hans hoods. Mest för att jag har noll andra italienska bekanta. Jag hörde aldrig av mig, men har inte funderat klart. Skulle gärna höra om han fortfarande lyssnar på Lekman eller om han fått elakartad lungcancer by now, men jag är rädd det skulle upplevas som en invit till nåt annat. That boyfriend jag informerade om senast vi hade kontakt och som tydligen blev spiken i kistan för vårt chattande är ju very much fortfarande i bilden. Det är också en annan rädsla, den att han inte minns mig överhuvudtaget. Att jag inte alls var nån “djup kontakt”.

Sen är det väl också detta, enkla. Inomhusrökning gör sig oftast bäst på skärm.

Kanske är det självklart vilka som blir vilka, kanske är det slumpen. Men vissa brevvänner får man aldrig veta vilka husdjur de hade, vissa brevvänner skriver man tills man är säker de är bästisar. Vissa chatt-kompisar gifter man sig med, andra kanske ska få stanna i chattrutan, förseglat med en sista obesvarad fråga.

Skolbesök

Jag har haft skolbesök två dagar. Det är första gången jag egentligen pratar om Vi ska ju bara cykla förbi inför folk, speciellt folk som är i den direkta målgruppen. Det har varit roligt och ganska skönt att kicka igång rumban som är att ge ut en bok, eller att vara aktuell med en bok. Mn jag är också trött, beyond trött. Dels har jag sovit dåligt två nätter i rad, men mest är jag trött på min egen röst, det blir jag alltid efter att ha pratat inför grupper. Eller jag tror jag blev det förr också, före de senaste två åren när skolbesök och författarsamtal var en vanlig del av arbetsvardagen.

Det som är nytt är att jag är trött i stämbanden. Jag pratar i något märkligt tonläge när jag pratar med en grupp, lite havlskriker hela tiden och det har jag kanske alltid gjort. Men nu blir jag liksom äkta hes av en dag med ett par grupper. Och då röker jag inte ens längre.

Det är roligt att träffa högstadieelever, det är verkligen något speciellt. Allt är ofiltrerat och oputsat och det är både extremt charmigt och så klart, lite jobbigt. Men faktiskt mest charmigt. Det är också roligt att se att många av de samma rollerna i ett klassrum som fanns då, finns kvar, och att man bara behöver stå några minuter i rummet för att lista ut ungefär hur alla hänger ihop och vad dynamiken är.

Man ser dom trötta , men ser dom rastlösa. Man ser dom som alla andra tittar på när de skrider in i klassrummet, man ser dom som smyger in. Man ser dom som vill, men inte vet hur. Man ser dom som vet precis hur, allt för väl.

Och så ibland, nästan i varje klassrum, sitter det nån typ, som man också ser. Nån som kanske dröjer sig kvar lite extra i klassrummet, någon som frågar något aldrig så försiktigt, någon som kanske har klätt sig extra snyggt precis idag så att det ska synas att de FATTAR nåt, nån som kanske inte alls frågar försiktigt utan inte kan hejda sig och avbryter nån annan och säger för mycket. Nån som man får ögonkontakt med en kort sekund och känner igen: där sitter ju en liten jag. Ett författarfrö, en boknörd, ett likasinnat inre.

Jag kräver verkligen inte att alla ska va intresserade av vad jag har att säga. Jag vet att skriva och läsa inte är allas kopp te och så tycker jag tbh att det måste få vara så också även om så klart läsfrämjande blablabla. Och rätt ofta är det ganska stora sjok av ointresse som möter en, not gonna lie. Då blir man kanske extra trött.

Men dom där små ögonkontakterna. Shit pommes vad jag aldrig tröttnar på dom.

Jag har bestämt mig

Minns ni reklamen? Det var nån fettfri yoghurt eller flingor eller nåt och en slank kvinna som bestämt sig ta tag i livet en gång för alla och bara livnära sig på detta fettfria livsmedel för att bibehålla sin slanka figur. Därav sloganen “jag har bestämt mig”.

Lite så känns det, men det handlar inte om flingor eller yoghurt - två livsmedel jag aldrig riktigt förstått om jag säga som det är - utan det enkla faktum att jag igår kläckte en enkel idé i samma ögonblick som jag uttalade den. Vi stod i köket och fixade undan efter maten när jag sa till Pär: “På sportlovet tänker jag va på stugan några dagar eller en vecka och skriva. Gå en promenad per dag, äta något enkelt och varmt - och skriva. Du och katterna får gärna följa med, men inget måste”.

“Ja men det låter väl trevligt”, sa Pär och så var det bestämt. Ibland är de absolut enklaste idéerna dom som sitter längst in.

Men nu har jag bestämt mig. Skrivsemester i huset, så självklart egentligen. Känner mig redan lite piggare.

Jobbveckan

Copypasteade direkt denna lista från Elsas blogg, orka hitta på eget innehåll.

God morgon, hur är måndagskänslan?

Ja, morgon och morgon, det har ju hunnit bli eftermiddag. Men måndagskänslan är väl intakt ändå. Igår gjorde jag ingenting, förutom att sitta i soffan framför tv:n och det gjorde alltså att jag inte alls var trött när det var läggdags vilket gjorde att jag var jättetrött imorse. Så det är väl en helt vanlig måndag. Men jag har urringning, rosa kofta och ärtiga naglar, så känner mig ganska piffig ändå.

Vad ska du jobba med i veckan?

Jag ska deklararera tillsammans med min företagshandledare (eller vad titeln nu är) på onsdag, så jag behöver samla ihop och sammanställa alla fakturor och kvitton från förra året. Så det är väl det som står ut i veckans kalender. Annars är det det vanliga: fila på lite ordkonstuppgifter, mejla lite angående olika evenemang och förstås: skriva. Det låter så lite, men det är många olika tankeprocesser som ska hållas igång.

Vad ser du fram emot mest?

Faktiskt så är jag in en ganska ljuvlig del av av en skrivprocess med ett projekt - en roman tror jag - som jag vill skriva lite på. Jag ser fram emot, längtar i alla fall till, nån slags fokus på det.

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Inte vad jag vet, men jag har inte stängt några dörrar än. Däremot sitter jag och pomodoro-jobbar på distans med Ronja idag, sånt tycker jag är trevligt.

Vad har du jobbat med genom åren?

Extraknäckte som städare genom högstadiet och gymnasiet. Jobbade på kiosk och i bar efter studenten. Jobbade på ett par olika restauranger åren jag bodde i Åbo. Har också hunnit leda olika barngrupper sommartid (simskola, idrottsskola), tagit hand om hästar, jobbat på ett tyskt dagis, som au-pair och slutligen åtta år på Musikcafe After Eight. Där jag till vardags serverade lunch och gjorde latte, men också planerade och ordnade evenemang, städade, tog hand om hostelgäster och handledde ungdomar. Efter att jag äntligen vågade satsa på skrivandet och till en början ta tjänstledigt från AE, för att sen säga upp mig så var jag projektkoordinator för ett ordkonstprojekt, ordkonstlärare och numera mest författare, tack vare stipendier. Vid sidan av det har jag bloggat, poddat och suttit i lite olika arbetsgrupper. Har haft en massa jobb, aldrig välbetalda, men oftast roliga. Skulle dock inte rekommendera au-pairandet till någon nånsin.

Vilka jobb är du mest stolt över?

Kanske det faktum att jag faktiskt jobbar med det jag gör idag. Det är klart jag har en hudfärg och ett medborgarskap som underlättar, och tur och timing alltid spelar in, men jag har varken utbildning, kapital, efternamn eller något sånt som öppnar dörrar. Eller vad fan vet jag hur andra resonerar och vad de tyckt sig nödgade att ge mig, men det känns i alla fall bra att veta att jag jobbat hårt. Numera börjar jag ha en slags liten erfarenhet som i sig är en trygghet, men jag tar väldigt lite för givet. Det här är inte en historia om Den Amerikanska Drömmen, jag är fullt medveten om att det också är ett privilegium att kunna jobba hårt mot något som jag gjort.

Vad ville du bli när du var liten?

Förutom författare så har jag i perioder velat bli bibliotekarie, arkeolog, obducent, privatdetektiv, Disney-illustratör, nyhetsuppläsare. I alla fall är det det som står i alla Mina Vänner-böcker.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?

Jag ska nog gå nån arkeologi-kurs ännu i livet, det är verkligen en dröm! Jag har också långsiktiga planer på att kanske ta närvårdarexamen eller nåt liknande. Tycker det skulle vara skönt att ha det i ryggsäcken och det behövs alltid folk inom t ex hemtjänsten. Men om jag bara får fortsätta vara författare så ska jag inte klaga. Jag skulle vilja testa jobba med text på flera olika sätt också: skriva dramatik, översätta, vara lektör.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Jag har lång startsträcka för att påbörja vad jag än gör, men när jag väl gör så gör jag snabbt och mycket, men kanske inte så noggrannt alltid. Jobbar helst ensam. Eller, tycker om att ha människor omkring mig, men de ska helst inte ha nån insyn i vad jag gör. Blir stressad av grupparbeten, för det känns så ineffektivt. Jag är väldigt bra på att vara kreativ och brainstorma, sämre på att komma ihåg att svara på mejl i tid. Tycker alltid jag jobbar för lite, mäter mitt värde lite för mycket i prestationer, vill gärna vara del av något större och dra mitt strå till alla jävla stackar jag ser. Bränner därför ut sisådär en gång i året.

29/4

Igår gjorde jag det - redigerade klart sista rundan av Vi ska ju bara cykla förbi. Det känns som att jag jobbat på den här texten i en evighet, god only knows hur många gånger jag läst alla 40 kapitlen. Det är fortfarande en bok jag känner väldigt varmt inför, trots att man både hinner tröttna på och ifrågasätta texten när man redigerar.

Om allt går som det ska och gud vill så kommer boken 29:e april. Sen kommer den på finska ett par månader senare, men om det vet jag knappt nåt än. Inte ens titeln.

Jag gillar att redigera när det börjar bli på detaljnivå, det är mekaniskt och icke-kreativt. Något som bara ska plöjas igenom. Snabba kickar när de röda kommentarerna försvinner en efter en.

Men nu längtar jag efter att skriva något annat. Något nytt, sjunka in i en text, hitta på. Jag har flera lösryckta idéer och två-tre halvfärdiga manus, men jag vet inte vad något av det är ännu, eller vad det kan bli. Det är både spännande och lite jobbigt. Inga snabba kickar.

Under kniven

Jag såg Gudfadern förra veckan, för första gången faktiskt 
Drunknade i allas utseenden, allas personliga utseenden
En för stor näsa, en för liten mun
Jag hade nästan glömt hur det är när nån är vacker utan ingrepp, vad det betyder 

Veckan efter såg jag Under kniven, det finns på SVT play, det är sevärt, se det om ni vill
Fyra avsnitt om plastikkirurgi och varför 
Varför man gör det, varför man inte pratar om det 
Alla har verkligen gjort nåt verkligen alla, sa en kompis i somras
Skulle du?
Jag vet inte, tror inte det…

Vi har aldrig varit så perfekta som vi är nu (om man ser det så)
Men vi har aldrig varit så missnöjda som nu, vi har aldrig opererat oss som vi gör nu 
vi har aldrig pratat så mycket om skönhet som nu

Kulturkvinnorna i Sverige sörjer sitt eget åldrande
Liv Strömquist skriver om Kylie Jenner i sin senaste serieroman
På Paradise Hotel checkar man in och hoppas hitta någon som är snygg nog att knulla med på tv, men det är en hårfin linje 
Det blir lätt FÖR MYCKET 
så att säga 

Erik Galli, en svensk journalist och ett underskönt ansikte
En marmorstaty med trendigt hår 
gör dokumentärserie om sina egna hemliga skönhetsoperationer
(Under kniven alltså)
eller är de hemliga? 
En arg tjej kallar honom för “opererad horunge” på krogen 
Och han stressröker och undrar vad hon vet

På ett bakvänt sätt är det skönt att va ganska ful och fet, man är liksom aldrig med i spelet
Man ger upp från början och får odla andra egenskaper 
Låta de andra tävla om perfektionen
Det går ändå aldrig att operera allt som är fel med mig 

Erik Galli pratar om Nip/tuck som en slags inspirationskälla för plastikkirugrgin han genomgått 
I klipp därifrån ser vi fiktiva patienter från serien svara på frågan vad de vill ändra 
En tjej - händelsevis också hon tjock - svarar: allt 
Hon säger det inte olyckligt, hon säger det knappt uppgivet 
Lite skamset, men bestämt 
Allt
Hon vill ändra allt

Jag känner igen mig i det 

Jag sa kanske, fast säkert inte när vi pratade om det
Men jag kunde också bara sagt 
I want to change my clothes my hair my face 
För att parafrasera The Boss, till och med han är missnöjd

Jag googlar 
has Bruce Springsteen had plastic surgery 
får svaret: 
According to the claim of the fans, Bruce has done his hair transplants, had received a botox injection, and also had facial fillers around his face

Varför skulle jag nöja mig om inte ens Bruce kan göra det
Om Erik Galli behöver ny näsa
Om inte ens de vackraste kvinnorna i världen 
Hollywoods samlade trupper 
med sina

vita tänder långa ben
klara ögon platta magar
höga kindben djupa smilgropar
jämna hårfästen söta näsor

Vad får mig att tro att jag ska kunna nöja mig då 
Vad får mig att tror att jag skulle vara bra som jag är 

VEM TROR JAG ATT JAG ÄR 

Erik Galli frågar sig varför det är skamset att prata om sina skönhetsoperationer
om det blir bättre eller sämre av att vi skulle prata mer öppet om det 
Skulle det hjälpa
Vem skulle det hjälpa 

I Norge så måste man som företag eller influencer märka manipulerade bilder 
typ som reklaminlägg, men filter-märka 
Det är ny lag på det
Det diskuteras på andra håll också 
“Så drabbas influencers” står det i rubriken jag läser om det 
Influencers dom pratat med “välkomnar” ändå lagen 
Hänvisar till att unga mår dåligt 
Jag undrar hur de mår, 27 år som de är allihopa

Jag har inte opererat nåt, ännu
men jag har tatuerat mig tvåsiffriga gånger
Har ett hål i läppen ännu efter en piercing jag gjorde som sextonåring 
Jag har bantat och hetsätit 
powerwalkat 
färgat plockat ansträngt mig 

Jag läste aldrig instruktionsmanualen speciellt noggrannt när jag färgade håret hemma
Testade aldrig färgen på huden minst en halvtimme före 
En gång fick jag blodiga sår i hårbotten
vissa hårfärger har jag reagerat på sen dess, 
Dom har bränt onaturligt 
vet fortfarande inte exakt vad det är jag reagerar på 

Men att lägga sig under kniven 
Där
har jag tydligen dragit gränsen 

(Kanske nålar, kanske fillers 
Mina mungipor är ständigt djupa, ständigt nere 
För att inte tala om elvan i pannan, den är FASTETSAD
Hur glad jag än försöker vara)

Lady Dahmers på instagram säger att det är bara kvinnohat
Jag gillar det hon säger 
Skönhetsoperationer är kvinnohat 

Det är bättre att fly än illa fäkta 
Försöka men inte lyckas 
Hellre förbli ful 
Än försöka nå skönheten men sikta snett 
Vi har alla sett bilder på Kattkvinnan Jocelyn Wildenstein 
SÅ VILL MAN JU INTE BLI

Men så ser jag Erik Gallis ansikte och när han säger att han gjort det smakfullt
Nickar jag för mig själv 
Och glömmer bort Robert de Niros stora näsa, Diane Keatons lilla mun 
Tänker på

Bruce Springsteen

Idag kom ett nytt avsnitt av Sällskapet ut med mig och Biffen - och Kia så klart. Vi pratade bland annat om Under kniven, SVT-dokumentärserien om skönhetsingrepp och när jag försökte skriva ett manus för att reda ut mina tankar så blev det så här. se det som en slags slaggprodukt till Sällskapet.

Böckerna 2021

Hur var bokläsningsåret 2021?

Det var bra! Jag läste mer än jag gjort på 10 år, hela 85 böcker blev det. Det ska sägas att jag läser en hel del ungdomsböcker och poesi och annat som är textfattigt. Och så läser jag snabbt och slarvigt, men jag tänker inte ens be om ursäkt för det, för jag vet inte hur man läser annars. Jag läser liksom en halvsida, en sida i taget, inte ord för ord. Vet inte hur jag ska förklara det. I alla fall, bra statistik från 2021!

Antal lästa romaner under 2021:

Ja, 85 böcker men inte allt har ju varit romaner. Det allra mesta dock är romaner ser jag nu när jag går igenom listan.

Vilka böcker var det?

Hela lista hittar ni här. Det finns också listor elva år tillbaka. Dom med hjärtan efter sig är såna jag tyckt extra mycket om, men jag ifrågasätter det systemet helt, jag litar inte alls på mitt eget omdöme. Många böcker som är utan hjärtan kanske skulle förtjäna ett och många böcker med hjärta förtjänar det icke. Nej vet ni, exakt nu tog jag beslutat att skippa hjärtana 2022.

Vilken månad läste du flest böcker? Vilken månad läste du minst?

Svårt att säga. Kom in i läsandet riktigt ordentligt dan före midsommaren, minns det så väl. sen dess har det suttit i. Men tror nog det mest är en känsla, tror jag läser ungefär lika mycket hela tiden.

En bok du inte läste klart?

Tills alla dör av Diamant Salihu har jag av nån jävla anledning inte lyssnat klart på. Samma sak med Shuggie Bain av Douglas Stuart. Det säger inget om den böckerna, det är nog bara att något annat kom emellan. Annars har jag faktiskt läst klart allt jag påbörjat i år tror jag. Men med det sagt så ligger ett par böcker kvar på nattduksbordet från tidigare år och hoppas på att deras tid ska komma.

Några oerhört bra noveller?

Läste knappt en enda novell! Mycket kortromaner som jag tyckte om och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst kan hända är liksom inte noveller, men vissa passager kunde kanske läsas som noveller. Och Nigel Slaters självbiografiska Toast:The story of a boys hunger med korta essäer utgående från olika maträtter var ljuvlig. Det räknas ju nästan som noveller.

En ny genre för året?

Ingen egentligen, men jag gjorde en sak av att läsa sånt som gör mig lite rädd. Jag läste en bok på finska (har just läst en annan!), Sivuhenkilö av Saara Turunen och så läste jag en hel del poesi och lät mig både tröstas och utmanas av insikten att det inte behöver vara svårare än vad man gör det.

Några omläsningar?

Jag har inte antecknat nåt, men jag är ganska säker på att jag läste nån Astrid Lindgren i våras, som jag brukar. Kerstin och jag en gång i året, det är lite tradition. Men vet att jag inte lsäte en enda Lotta-bok, det som annars också brukar höra till. Men det kanske är dags snart igen.

En bok som fick dig att gråta?

Jag gråter faktiskt sällan till böcker, vilket egentligen är konstigt, för jag är väldigt gråtmild annars. Men jag vet att i mellandagarna när jag inte mådde så bra läste jag Inger Christensens Brev i april och kände mig märkligt tröstad på ett lite rörande sätt.

En bok som fick dig att skratta?

Samma sak här, skrattar sällan till böcker. Jag kan liksom tänka i huvudet “det här var ju roligt” eller “oj så sorgligt”, men känslorna når inte ansiktet och musklerna där. Kanske för att jag läser så snabbt. Men Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare var ju KUL, det tyckte väl alla.

En bok som fick dig att vilja skriva?

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof. Har tänkt så himla mycket på den sen jag läste den.

Fint läsminne från 2021:

Alla bokcirkelsträffar som kunde bli av. Jag minns speciellt den vi hade i april hemmos hos Sofie. Det var första gången på länge vi kunde ses, folk hade börjat få vaccin, vi satt i den inglasade verandan med värmelampor och frös nästan inte alls. Det var smältvatten på vägarna och vi hade läst Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Tror det kändes hoppfullt.

Bästa läsplats 2021?

Det bästa är ju när man bara är så uppslukad av boken man läser att det inte spelar så stor roll hur man ligger eller sitter. Jag rör på mig ganska mycket när jag läser, i soffan eller sängen. Benen i vädret, på mage, på rygg, ihopkringlad, sitta rakt upp, ligga på osv osv. Men med blicken fixerad i boken. Och så kommer Pär och säger “hördu, nu vill jag lägga mig här” och man vaknar upp och inser att man typ står på hans huvudkudde eller nåt sånt. Då är det en bra bok.

I vilken form läste du böcker 2021?

52 fysiska böcker, 25 ljudböcker och sex hela e-böcker. Det bästa är ju så klart Boken, men eftersom jag kräver konstant underhållning är ljudboken jättebra till promenader, städning och dylikt. Ni vet ju. E-boken är egentligen bara ett format jag tar till när jag inte kan sova men vill hålla lampan stängd. Eller om jag är jättejättesugen på en bok och inte orkar vänta på att köpa fysiska boken. Eller av nån annan anledning har bråttom att läsa klart boken.

En ny författarupptäckt?

Många, ingen som direkt står ut.

Vilken ljudbok lyssnade du på med störst behållning?

Haha okej, bered er på okreddigaste tipset på denna lsita. I höstas sträcklyssnade jag på en serie böcker, Prästdöttrarna av Maria Gustavsdotter när jag stickade. Var besatt av de här böckerna och levde mig verkligen in i 1600-talet, när de utspelar sig. Det är verkligen såpopera, men i bokformat, men vet ni, det var så lustfyllt att hänga med.

En bok du köpte men aldrig läste?

Karin Smirnoffs Sockerormen till exempel. Eller Ya Gyasis nya som jag inte orkar googla fram namnet på. Köpte mycket, samtidigt som jag började låna mycket från bibblan igen. Mycket av det som känns livsviktigt att låna/köpa lämnar ju trots allt oläst.

En bok med bra driv:

Station Eleven av Emily St John Mandel. GUD vilken berättelse. Också så märklgit trösterikt att läsa om en postpandemisk och apokalyptisk värld i dessa tider. Hoppingivande, tankeväckande, skrämmande. Verkligen 10/10.

En bok som är en resa:

Läste två historiska romaner som utspelar sig i England för länge sen. Först och främst Hamnet av Maggie O’Farrell som handlar om Shakespeare och hans familj - alltså, löst baserat på osv. Sen Matrix av Lauren Groff, en historia som också utgår från en verklig historisk person, men ändå helt fiktiv om nunnebossen och poeten Marie de France. Det de här båda böckerna hade gemensamt är förmågan att göra även det historiska så tidlöst. Även om det utspelade sig i ett kloster på 1100-talet eller i en liten stad på 1500-talet så är det mellanmänskliga samma sak. Kärleken, avundsjukan, åtrån, girigheten och längtan är det samma, oavsett de yttre omständigheterna. Finns det inte en stor tröst i det?

En bok du läste men inte minns mycket av:

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist. Älskar i regel det hon gör, men av nån anledning var jag på en plats där det inte gick in något i mig när jag läste den. Ska nog läsa om så småningom.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?:

Tror jag har nämnt många av dem redan i tidigare frågor, orkar inte rada upp dem igen.

Och om du måste välja en?

Skugga och svalka av Quynh Tran.

Hur tänker du kring läsningen 2022?

Vill dels läsa “svårare”, sånt som öppnar upp nya rum och utmanar och tränar hjärnklumpen. Dels lättare, lustfylldare, njutningsstyrt. Vill läsa allt och aldrig ha dåligt samvete. Varken för det jag inte läser eller det jag läser.

Boklista snodd av McFlorry (varsågod för smeknamn).

Text och sömn

Jag läser ganska mycket just nu. Har försökt plocka upp en poesisamling eller nån prosalyrik varje gång jag är på bibblan. Utmana läsögona lite, anstränga mig lite för vissa texter. Samtidigt som jag försöker sluta ha dåligt samvete de gånger jag sträcker mig efter det lätta, när jag bara vill vara i en historia, när jag vill glömma. Det finns få saker jag tycker så mycket om som en bra roman. Håller på att lyssna på Matrix av Lauren Groff just nu, den är ljuvlig. Matig och spröd samtidigt, som en småkaka.

Igår var det sista kurshelgen för skrivkursen jag och Linn dragit i år. Ett efterlängtat avslut, nåt annat ska jag inte påstå. Men också vemodigt så klart, en skrivargrupp är aldrig så sammansvetsad och bra som när det är dags att sluta. Så klart, så det är ju det alltid.

Igår kväll skrev jag något som kanske är ett första kapitel på något. Kunde inget annat, det kom över mig och kändes viktigare än allt. Klassiskt. Har nämligen tre andra projekt jag borde slutföra först. Men den här historien, eller början till historien kom till mig när jag nästan sov, nästan som en dröm det också. Blev tvungen att skriva ner det på telefonens anteckningar. Vet inte om det nånsin kommer användas eller om jag ens kommer ihåg det om en vecka. Men för ett ögonblick kom jag ihåg hur det kan vara när det är som bäst. När det faktiskt bara kommer över en.

Har överhuvudtaget drömt mycket och vrickat de senaste nätterna. Hade/gjorde/led av? en sömnparalys i natt, kan fortfarande känna hur det kändes i kinderna när jag försökte ropa på Pär, försökte rymma från kroppsfängelset, försökte väcka kroppen. Blev som vanligt förvånad när jag till slut kunde röra högerhanden och skuggorna vid fotändan sängen lättade.

Man ser aldrig mönstren när man är mitt i dem.

Morgonsidorna

Jag läser som bäst Julia Camerons Lev kreativt, en slags (förvisso klassisk men ändå) självhjälpsbok i konsten att “utveckla ditt skapande jag”. Jag skulle inte ha kommit på att se till den här boken om jag inte fått tips om den av personer som jag litar på och som vanligtvis inte brukar omge sig med självhjälpsböcker. Den har stått i bokhyllan sen bokrean i vintras, men idag plockade jag upp den. I brist på annat kanske, men också för att jag IGEN EN GÅNG DÅ känner att jag kommit till nån slags blockering i mitt jävla skapande.

Jag har bara läst kanske hundra sidor hittills, men det är inte bråttom, tvärtom. Boken är upplagd som en tolv veckors kurs med uppgifter, vilket lugnar mig eftersom en konkret approach till själsliga bekymmer har den effekten på mig. Sen läser jag att första uppgiften är affirmationer och då försvinner lugnet.

Kanske är det för att jag en gång i livet redan överdoserat på linnebyxor, mönstrade tunikor, dreads och “örtiga” parfymer och rökelser som jag reser ragg vid allt som ens närmar sig nån slags flum. I alla fall, ajg har bestämt mig för att gå emot alla mina ryggradsinstinkter och försöka göra den här 12veckors-grejen. Mycket av det Cameron pratar om i inledningen är också sånt som jag redan gör eller gjort eller lär ut i mina kurser, utan att egentligen veta varför.

Till exempel har ju den här bloggen många gånger fått agera som en slags avstjälpningsplats för mina morgonsidor, ett verktyg Cameron kompromisslöst förodrar. Morgonsidorna är tre sidor handskriven, oredigerad, tankedriven text man ska stjälpa ur sig varje morgon. Det är samma slags mekanism bakom dom som det är när vi flödesskriver i början på varje skrivkurs och workshop jag håller eller hållit. Känslan av att man måste skriva sig igenom något för att komma fram till det man ska fram till. Jag skriver om det här också.

Att jag och Julie Cameron har oberoende av varandra presenterat samma slags upplägg, under olika namn och med lite andra praktiska utformningar får mig att känna två saker. Dels som att jag kan vara ganska trygg i att jag har en naturlig fallenhet för kreativitet. Dels att jag är fullkomligt, totalt, otroligt jävla o-unik.