Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.
Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.
Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.
Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.
Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.
Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.
Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.
Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.
Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.
Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.
Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.
Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.
Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.
Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.
Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.
Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.