När vi var i Italien i våras började jag tänka på en internet-kompis jag hade för många år sen, en italienare. Det här var pre-Pär. Vi hade börjat prata på nån spelapplikation på Facebook, på den tiden man använde Facebook på det sättet, men det utvecklades snart till timslånga diskussioner om musik och politik. Han var ett stort fan av Jens Lekman, det var över det vi bondade. Ett par gånger pratade vi till och med på Skype. Han hatade sitt hemland och det konservativa och var väldigt imponerad eller nyfiken på det nordiska. Jag kunde inte fatta hur han lyckades få sitt kedjerökande inomhus att se så glamoröst ut.
Jag har ingen aning om vad han gör idag, vi tappade kontakt i samband med att jag träffade Pär. Det om något kanske avslöjar nån drivkraft i den kontakt vi hade, men jag saknar det. Inte italienaren personligen, men känslan av att regelbundet anförtro sig åt en främling långt borta, helt utan andra tentakler i ditt liv.
När jag var barn satte jag in en annons om brevvänner i Eos. Fick rätt många svar vill jag minnas, det här var på tiden ett fint brevpapper ännu var en riktigt bra födelsedagspresent. Ett svar var från en tjej som bodde bara några kilometer från oss och gick i grannskolan. Vi höll kontakten, jag blev bjuden på hennes kalas nåt år senare. Det var det mest bestående inrycket den rundan brevväxling gjorde. Kommer inte ihåg vilka andra som svarade, förmodligen glömde jag svara efter ett eller två brev, så där som det alltid blev.
Jag mins inte längre om det var en bok eller en novell eller ett utdrag ur vår läsebok i skolan, men jag minns tydligt en text som gjorde avtryck på mig som barn. Det handlade om en 80-åring som annonserade efter brevvänner. I annonsen hade en nolla fallit bort och tanten fick svar av en åtta-årig flicka som trodde hon svarade en jämnårig. Missförståndet reddes ut i vändande svar, men de fortsatte brevväxla. Det var nog nåt sånt jag hoppades på med min annons i Eos - den oväntade vännen. Inte pliktskyldiga “har du husdjur?”-frågor från nån i typ Molpe.
I gymnasiet träffade jag Jutta. Vi hade gått och stirrat surt på varandra några år före, eftersom vi tävlade om nån slags indie-cred i samma småstad, men aldrig egentligen pratat. När vi hamnade i samma klass i gymnasiet blev vi vänner direkt. Vi såg varandra varje dag i skolan, men bestämde oss ändå för att vi behövde brevväxla. Det ska vara som en gemensam dagbok, skrev vi. Det var mycket det estetiska där tror jag, randigt brevpapper köpt i bokhandeln och uppsatt på ens skolkonto som egentligen var reserverat för skolböcker. Långa rader om böcker vi läst, människor vi var kära i, drömmar vi hade. Kuvert vars innehåll som ingen annan fick se, utbytta i korridoren på rasten så alla kunde se. Tänk, sen när de ger ut de här breven när vi är kända författare/filmskapare/musiker/forskare, skrev jag. Det ska väl ändå vara mest för oss, svarade Jutta.
Vi läste igenom brevhögarna för ett par år sen och det håller nog inte utgiviningsstandard, men det var nåt djupt rörande i det ändå. Hur min handstil ändras genom breven för att matcha Juttas. Minns också chocken när vi läste igenom och Jutta avslöjade hur noga hon var med vilka böcker hon skrev om till mig. Jag hade aldrig förstått att viljan att imponera var ömsesidig. Jag tror det var därför vi brevväxlade, trots att vi umgicks hela tiden. Genom breven fick ett eget rum utan några andra. Om vi skriver i bläck så kan ingen sudda ut det, vet jag nån av oss skrev i ett av de första breven. Cute. När vi slutade gymansiet och for åt olika håll och kanske skulle ha haft actual nytta av att skriva brev så avtog det också. Kanske vi hade präntat ner vår vänskap i tillräckligt mycket bläck för att våga tro på att den var beständig by then.
Att skriva och läsa är fortfarande det bästa sätt jag vet att presentera mig själv och lära känna andra. MVH författare. Men det har alltid varit det. Som tonåring hade jag en miljard olika chattkompisar, alla försvunna nu. Såna man bondade över på Lunarstorm eller Helgon eller varför inte klotterplanket på Håkan Hellströms inofficiella hemsida :-)))))) Gud, vad jag kan sakna internet tidigt 2000-tal men det är a story for another day.
Det fanns en Cajsa, vi skrev dikter och skulle ge ut en bok tillsammans. Vi skickade till och med in några dikter till Bonniers tror jag och fick ett snällt “Vad duktiga ni är, lycka till!”-svar. Minns inte hur den kontakten dog ut. Sen fanns det en tjej som bodde i Boden. Jag tänker på henne varje gång jag hör ortsnamnet Boden, men jag kommer inte längre ihåg vad hon hette.
Jag och Pär startade ju i princip som brevvänner. Eller ja, vi matchade på Tinder, men sen träffades vi inte förrän vi hade chattat med varandra varje dag i nästan ett halvår. Det ska också sägas att Pär fortfarande har kontakt med chattkompisar från Skunk-tiden och att han ibland kan säga sånt som “jo, jag känner inte henne, men vi bytte fanzines och blandband med varandra en gång”. True blue-typ av människa, Pär.
I alla fall, vår chatt turned äktenskap blev bara så. Jag fortsatte svara på det han skrev och varje svar jag skrev fick ett svar. Det var inga “har du husdjur?”, men det fanns det alltid en tanke att fortsätta på. Efter att vi träffats och man kunde erkänna att man var kär och sen ihop så fortsatte chatten, eftersom vi bodde långt ifrån varandra.
Vi chattar fortfarande mycket, varje gång nån av oss är nån annanstans så chattas det. Inte hela tiden, men ofta. Ibland har jag tänkt att vi nästan pratar bäst när vi chattar. Våra största gräl har vi rett ut på chatt, där man får chans att tänka igenom före man skriver, all onödig affekt slipas bort och man kan läsa igenom vad den andra säger i lugn och ro. Det är kanske inte konstigt, vi är ju två skrivande människor trots allt. Men, nu för tiden delar vi ju också en pladdrig vardag med varandra, så chatten innehåller ändå mest “kan du köpa bröd också?” these days.
Efter att jag uppgraderade min bästa chattkompis till äkta make så har jag saknat en brevvän eller chattkompis. Jag saknar spänningen i ett kuvert på hallmattan, jag saknar chattbubblan som är ett fönster till nån annans vardag än min.
Tyvärr är ju en äkta brevvän något som måste ske organiskt, nästan av misstag. Man kan inte gå in i det med tanken om att nu ska det jävlar brevväxlas!!! Det måste ba hända. Jag skäms för att erkänna det, men varje gång jag mejlar om något med en kollega vars hjärna jag uppskattar, varje gång jag får ett DM som innehåller något annat än det sedvanliga så tänker jag: är det nu? Är det nu det händer?
Jag skrev ett tack-meddelande till en engelskspråkig författare jag läst och uppskattat förra året. Kände det som att jag reached out till en besläktad själ, för jag hade ju FATTAT hennes böcker, tänkte nu, nu då? Nu händer det kanske. Hon måste ju också känna av släktskapet! Fick ett artigt men avmätt svar tillbaka.
Jaha.
I vintras fick jag ett välformulerat brev av en läsare som ville veta vad som hände efter att Bli utan slutar. Don’t we all, tänkte jag, men skrev ett svar tillbaka. Avslutade brevet lika öppet som Bli utan, var noggrann med att texta min adress (första brevet kom genom mitt förlag). Men det kom inte fler svar.
Jaha.
För ett par år sen signade jag upp på nån jävla penpals-hemsida i ren desperation och fick kontakt med en dansk tjej. Det kändes som att vi klickade och våra mejl var roliga. Hon föreslog att vi skulle skriva brev istället för mejl för känslan och jag ba yes!! Inget går upp mot bläck och papper. Hon skrev ett långt och roligt första brev. Jag glömde nånsin svara.
Jaha.
Kanske är det för att jag är nydiagnostiserad och -medicinerad som jag har nån tanke om att det skulle vara annorlunda den här gången. Jag skulle inte glömma svara, jag skulle inte ghosta. Kanske är det för att det är “tjej-nyår” som ett en prasslande bunt papper eller ett matigt mejl känns extra roligt nu igen. Kanske är det på grund av det jag skriver på på jobbet atm. Kanske är det medelålderskrisen som lurar. Men tankarna kring brevvänner och chattkompisar har dykt upp allt oftare på sistone.
Visst är det en allmänmänsklig dröm, det här med A Connection with A Stranger? Vem vill inte ha den där brevvännen man har hela livet, som spelar en stor roll utan att någon gång synas på scen? Det behöver ju inte vara en tvättäkta främling heller. Kanske ni är Louise Hartung och Astrid Lindgren, kanske ni är Hagar Olsson och Edith Södergran, kanske ni är Julia Child och Avis DeVoto?
Likväl, ett långvarigt samtal som kan sväva över vardagens dagliga pladder. Vem vill inte ha det där djupa ubytet av tankar mellan två jämlikar utan inpass av andra? En mottagare för sina monologer, monologer riktade till bara dig? Jag är ju inte helt ensam om det, så mycket vet jag, men är det allmänmänskligt? Jag är inte dummare heller än att jag förstår att en stor del av tjusningen med en brevvän är kopplat till intimitetsrädsla. En djup kontakt utan att egentligen nånsin riskera nåt. Äkta dröm!!!
Jag funderade mycket om jag skulle höra av mig till italienaren när vi var i hans hoods. Mest för att jag har noll andra italienska bekanta. Jag hörde aldrig av mig, men har inte funderat klart. Skulle gärna höra om han fortfarande lyssnar på Lekman eller om han fått elakartad lungcancer by now, men jag är rädd det skulle upplevas som en invit till nåt annat. That boyfriend jag informerade om senast vi hade kontakt och som tydligen blev spiken i kistan för vårt chattande är ju very much fortfarande i bilden. Det är också en annan rädsla, den att han inte minns mig överhuvudtaget. Att jag inte alls var nån “djup kontakt”.
Sen är det väl också detta, enkla. Inomhusrökning gör sig oftast bäst på skärm.
Kanske är det självklart vilka som blir vilka, kanske är det slumpen. Men vissa brevvänner får man aldrig veta vilka husdjur de hade, vissa brevvänner skriver man tills man är säker de är bästisar. Vissa chatt-kompisar gifter man sig med, andra kanske ska få stanna i chattrutan, förseglat med en sista obesvarad fråga.
