Lästa böcker Q1

Jag för ju läsdagbok sen 16 år tillbaka, under Vad jag läst hittar ni alla listor. Det här började jag med efter att jag läste att Art Garfunkel skrivit upp allt han läst sen 1968 (och fortfarande gör, i alla fall fram till förra året).

De första åren gav jag ett hjärta till de böcker jag tyckte extra bra om, men det slutade jag med nån gång i samband med att jag blev författare själv. Det började kännas som ett för orent och trubbigt betygsystem, speciellt efter att min bekantskapskrets skrev fler och fler böcker. När skulle en bok få ett hjärta? Och vad betyder det att en bok inte får ett hjärta? Jaja, ni hör, neuros city. Så, nu för tiden skriver jag bara helt enkelt upp vad jag läst och om det var en fysisk eller ljudbok.

Det finns två kategorier böcker jag inte skriver upp. Jag skriver inte upp bilderböcker eller barnböcker med hemskt lite text; vilket är lite missvisande, för många av mina finaste läsupplevelser senaste åren har varit bilderböcker. Men det känns som att det skulle bli ett för lätt sätt att fuska för mig själv för att hjälpa upp statistiken. Läsa 20 bilderböcker i mellandagarna för att landa på en högre siffra, hehe.

Sen skriver jag inte heller upp böcker som jag läst på uppdrag - om jag inte hade läst dem även utan uppdraget. Det här handlar inte om många titlar, men de senaste åren har jag pga olika jobbsammanhang läst några böcker i ett slags bedömningssyfte och då känner jag att det inte riktigt är samma sak som min övriga läsning. Speciellt om det är en bok jag annars knappast skulle plocka upp. Men även om jag läste Sally Rooneys Intermezzo för ett poddavsnitt skrev jag upp den, eftersom jag också skulle ha läst den civilt, förr eller senare.

Jag siktar på cirka 100 böcker i året, det är ganska normalt för mig (i alla fall en yngre mig) men det är ingen tävling. De två senaste åren har jag inte kommit upp till det, men va ska man. Nu när första kvartalet av 2026 är genomlevt har jag läst 18 böcker, vilket antyder att jag inte kommer komma upp till 100 i år heller. Men vem vet, jag är lite av en periodare och kan på kort tid beta av rätt många när jag är på det humöret.

Tänkte vi skulle kolla lite på vad jag läst i Q1, för att hålla upp the good blogg-spirit. Och för att jag tycker jag har haft turen att läsa ovanligt många riktigt ovanligt bra böcker i år!

När andra njuter - Quynh Tran
Min kompis Quynhs andra roman. Om en mamma och en dotter och allt det de inte pratar om. Babblig och uppkäftig och väldigt, väldigt vacker. Tyckte speciellt mycket om mammans minnen.

Den underjordiska floden - Eva Ström
Poesi som jag hörde om via En varg söker sin podd. Ett slags rekviem eller en berättelse om sorgens alla nyanser som knockade mig. Perfekt läsning när man själv är uppe i ett sorgearbete. Är det så/ att musiken återvänt?/Är det/verkligen så? 💔

Bonsai - Alejandro Zambra
Fin liten miniroman om kärlek av en chilensk författare. Fick den av Clara, perfekt stoppa i handväskan-format. En slags utzooming av vad en människa och en kärlek kan betyda. Sorglig, men trösterik den med.

Fiskaren - Linda Segtnan
Igen, en begåvad kompis (well, vi har aldrig träffats, men haft mycket kontakt online senaste åren) andra roman. Viben är: en hålögd kvinna vandrar genom herrgård nattetid. En äkta mysrysare vars tolkning lämnas upp till dig. Verkligen en roman att mysa ner sig med.

Judas - Amanda Romare
Vinterns snackis låg givetvis på mitt nattduksbord också. Rolig och medryckande, men jag vet fortfarande inte var jag landar i frågan: är den bra? Men jag vet att jag med all säkerhet kommer köpa och sluka även nästa bok Romare skriver.

Perfection - Vincenzo Latronico
Hypead roman om urbana millennials med kreativa yrken i Europa . Bättre än vad jag trodde, en slags tavla över min generations sökande efter mening men precis som med huvudpersonernas liv lämnade den en slags tomhet efter sig.

Kammakargatan - Therese Bohman
Den här julberättelsen hade jag redan läst som adventskalender på Bohmans substack, men en ovanligt sömnlös natt läste jag om den eftersom den kommit ut som bok också. Stämningsfull 90-talsskildring av Stockholm, älskade den båda gångerna.

Straffkolonien - Leila Inanna Sultan
Maffig poesidebut om asyl och flykt och människorna i de omänskliga processerna. Arg, uppgiven och sörjande, men också ganska ojämn. Vissa sidor glimrade till, andra hade kunnat tightas till för ett ännu starke intryck.

Goon squad - Jennifer Egan
Ibland kan jag bli sugen på en Amerikansk Roman och Goon Squad är en Amerikansk Roman. Krävde sin tid att komma in i, men på sista sidan känner man ett rys av välbehag när allt klickar på plats. Korta berättelser från olika perspektiv, som tillsammans berättar en histora om musikbranschen, New York och 90-talet. Typ.

Genom delning - Lyra Ekström Lindbäck
Ekström Lindbäck har seglat upp som en favoritförfattare senaste åren. Hennes romaner är lite slängigt tjejiga, klädmärken och ställen namedroppade, men med lite hälsosamt tuggmotstånd. Om två tvillingssystrar och hur deras relation ändras och söndras när den ena blir gravid.

Good Girl - Aria Aber
Ännu en hypead europiesk roman som tar avstamp i Berlin. Ung tjej med afghanska föräldrar växer upp och hittar sig själv på nattklubbarna i Berlin, trots familjens misstycke och en allt mer rasistisk samtid. Smart och välskriven coming of age-debut att sluka.

Artens fortlevnad - Lydia Sandgren
Läste denna 750-sidors bjässe på 24 timmar som en slags utmaning eftersom den behövde lämnas tillbaka till biblioteket. Tycke man om Samlade verk tycker man om den här, Sandgren känns nästan unik i sitt berättande i svensk kontext. Hade mått bra av lite strykningar, men ändå. Bra.

Rosetten - Anu Kaaja
En roman som känns väldigt finsk i sin uppbyggnad. Kanske jag hade läst lite för många romaner om unga, urbana människor på glid genom Europa när jag började med den här, men den lyckades inte riktigt väcka mig. Läste ändå ut den med nån slags behållning.

InSanatorium - Hannele Mikaela Taivassalo
En formmässigt liten roman med stora rum i sig. Om ångest och gemenskap, om att omfamna sig själv och andra. Om den unga Ali, som checkar in på InSanatorium, och de gestalter som bor där. David Lynch-ig i sitt uttryck, men kan hända jag har snabbt att dra den parallelen eftersom jag känner HMT.

Kristin Lavransdotter: Kronan - Sigrid Undstet 🎧
Påbörjade Undstets Nobelvinnande epos om Kristin Lavransdotter tidigt i år och blev hooked direkt. Första romanen, Kronan (Kransen i vissa upplagor) handlar om Kristins barn- och ungdom på 1300-talet i Norge och känns otrolig modern, trots att det är 100 år sen den skrevs.

Kristin Lavransdotter: Husfrun - Sigrid Undstet 🎧
Andra delen, om Kristins liv som gift, i trilogin är segare, det är den. Men den bjuder på lika många detaljer om medeltida nordiskt liv (Undstets pappa var arkeolog) och en skarpsynt skildring av flera personerns känsloliv och drivkrafter.

Trollkarlen i Kreml - Giuliano da Empoli 🎧
En roman jag nog inte hade valt själv, men som jag tack vare min bokcirkel läste (well, lyssnade). Fiktiv berättelse baserad på en riktig rådgivare till Putins liv. Kändes som att jag fick en helt ny förståelse för Ryssland och rysk kultur och hur det blivit som det blivit. Bra, aktuell läsning.

The uncool - Cameron Crowe 🎧
Crowes film Almost Famous är nån slags byggsten i mitt tidiga identitetsskapande och därför var jag inte sen på att hugga på hans självbiografi (som till stora delar är samma berättelse som Almost Famous). Rolig, anekdotisk och ett fint porträtt av hans mamma.

HE VA HE! Vilket mastodontinlägg det blev. Kanske det blir en sammanfattning av Q2s böcker om ett par månader också, vi får väl se. Som bäst slalomläser jag The Other Bennet Sister av Janice Hadlow (eftersom jag älskade serien!) och Asfaltsblomman av Antti Jalava. Dessutom lyssnar jag på en annan Hadlow-bok när jag väver, Rules of the heart. Ganska meh, men mysig om man gillar kostymfilm.

Nu ska jag göra annat. Kanske… läsa?

Extreme Blogg Makeover

Med jämna mellanrum bör man lyfta på allt man har, känna på det och fråga sig själv: är det här jag? Svaret är kanske inte alltid entydligt, men speciellt så här års tycker jag om att ifrågasätta till synes statiska saker. Oftast tar det sig uttryck som innebär att jag köper något nytt plagg eller en ny möbel (vi har förresten ny byrå i hallen!) men ibland handlar det om annat. I år kände jag att det var dags att uppdatera headern här inne. Den tidigare, fantastiskt fint ritad av Elin Löf, kändes lite.. Tja. Urtvättad, kort i ärmarna.

Ex-headern hängde ändåmed i fem, sex år nu. Det tror jag är rekord! Men dels är det ju orättvist mot nytillskottet Virginia Vigga Woolf Strömberg att hon inte finns med , men att salig Viola är där. Dels så är det ju så att man fortsätter söka efter sitt uttryck, dag ut och dag in. Det som känns som EXAKT jag idag, kommer säkert kännas urtvättat om några år det med.

Tröstbild på Vigga samt den nya hallmöbeln!

Så, efter att ha tänkt på det i flera månader så skred jag nu till verket. Bloggen har inte bara ny header, jag passade också på att städa upp lite här. Byta font, uppdatera Om mig-sidan. Klart det finns en baktanke, att det ska vara som ett rum man storstädat och plötsligt vill va i mera. Kanske blogg-gnistan tänds igen? Men mest ville jag bara att det skulle kännas EXAKT jag.

Och vad är mer EXAKT jag än ett klippt och klistrat (och i detta fall inskannat) kollage? För den som missat har jag alltså de senaste åren utvecklat ett visst intresse för kollage. Tiktok-tjejerna skulle kanske kalla det junk journaling och nånting ditåt är det väl. Jag vet inte om det är så stor mening med det, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om att klippa, klistra och foga ihop ett kaos till något ordnat. Det ordnar tankarna på samma gång. Det är också en estetik jag känner mig hemma i. Mycket av allt, inget bortvalt, men nån slags ram ändå.

Jag borde kanske ha lagt mer tid på bokstäverna som bildar mitt namn tänker jag nu när jag tittar på det. Men vet ni - det duger.

Nu ska jag störta iväg hem, slänga i mig nån mat och störta vidare till vävstolen. Onsdag betyder vävkurs betyder glad smiley. Vi hörs förhoppningsvis snart igen, här i mitt nystädade blogg-rum.

Vykort från Sicilien

Det är lätt att tro på Gud här, även när tåget är inställt och det regnar och ersättningsbussen är full och saknar toalett. När solen bryter fram - vilket den alltid gör, man behöver sällan vänta länge - glittrar fikonträden. I fjärran snötäckta vulkantoppar och utanför fönstret loja, bruna kor som ser ut att ha stått där sen medeltiden. Ibland en rosa, nyutbrusten körsbärskvist, ibland en akvedukt, omöjligt smal och ranglig. I vägrenen växer gula blommor, som din kompis uppvuxen här berättade att de som barn brukade stoppa i munnen och suga på, they taste like lemon. Du tänkte berätta om siriskorna, skogsstjärnorna, som ni kusiner snacksade på i Tarzan-skogen bredvid fammos om somrarna, men gjorde inte det. Vad är en liten skogsstjärna jämfört med yppigt siclianskt blomster?

Gud har varit generös här, man behöver sällan tvivla på att han glömt just det här hörnet av världen. Det är generöst med allt; skönheten, ilskan, självförtroendet. Hemma är Gud en sträng sådan, en rättvis och fåordig sån som kräver råg i ryggen. Här flödar vinet. What do you mean mandelträd och citronlundar? Var gömmer ni rönnbären och havren?

Italien är den där vackra kompisen som är fullständigt opålitlig och livsoduglig, men som du gång på gång förlåter ändå. Hon kommer undan med allt och hon vet det. Du har inget för att du kommer i tid och har god smak. Det spelar ingen roll att du tar hänsyn, att du är artig och mån om att alltid säga grazie. Det hjälper inte heller med smicker. Italien gör som hon vill ändå.

När hon vänder sig mot dig så älskar du henne hejdlöst, omöjligt att göra något annat. Men lika kvickt som hon sveper förbi och dränker dig i kindpussar och väldoft, lika snabbt vänder hon dig ryggen och glömmer dig, går vidare till nästa gäst, ger den all uppmärksamhet. Och kvar står du med listan samtalsämnen du hade förberett på förhand ihopknölad i fickan och försöker le avslappnat mot de andra gästerna. Du är för evigt Mary Bennett, i skuggan av Jane och Elizabeth. Du söker dig in i en tom och tyst kyrka, vilar pannan mot den svala marmorn och ber om förmågan att kommunicera även dina roliga sidor till Italien. Anche io har ju lindat julgransglitter kring en jungfru Maria, anche io har ju dansat till Barbie Girl från en skrålande högtalare. Anch’io, anch’io!

Det är inte det att du inte ser bristerna, det är inte heller det att du inte kan unna Italien allt hon fått. Men det kan ändå lätt ta fram en slags snikenhet att som finländare vistas här.

Att som finländare konfronteras med Italien är att påminnas om sin underlägsenhet. Det är förnedrande och man tar i desperation till de enda vapnen man har: se, sånt kaos! Se, så ologiskt! Se, vuxna människor som inte kan stå i kö!

Vem är det du hoppas ska höra detta? Helgonen i marmorkyrkan? De möter inte din blick, hur länge du än står där och ser upp mot dem.

Inte är det busschauffören, som ropar i telefon till någon kollega eller chef, om situationen, i alla fall. Vi kan inte erbjuda tjänster vi inte har vrålar han med en tillhörande handviftning du bara sett på film förr. Du känner på dig att allt det här är ditt fel. Resten av harangen kan du bara gissa dig innebörden av, men före du hunnit bläddra fram till rätt sida i parlören har han avslutat med ett hjärtligt va bene och gått vidare med sin dag. Upp och ner genom Siciliens kullar, nitbromsande för sina medtrafikanter då och då.

Busschauffören, nej han ser dig inte, fast du sitter rakt i ditt säte, fast du inte låtsas om illamåendet som lurar bakom gomseglet och fast du med stor tydlighet tar av dig hörlurarna varje gång han tilltalar passagerarna. Du hann ju nästan få lite självförtroende av att en man med stor bröstkorg och pastellig tröja i en uppskattande ton sa buongiorno till dig häromdagen när era blickar möttes. Men nu inser du att han förstås måste ha varit nån slags byfåne, inte alls nån Paulie Gaultieri.

Du är duktig, du är artig, du försöker bjuda tillbaka lika stort, men du kan aldrig vinna. Man måste bara helt enkelt ta plats, säger din vän som bott i Sydeuropa i många år. Det trodde du att du redan gjorde, oftast för mycket.

Så du sitter där och hatar dina fotriktiga skor som Köpenhamn fashion week lurat dig tro är snygga och dina halmstrån till frisyr. Allt det du trodde du och Italien kunde enas kring: temperament, tunga parfymer, la literatura, la cultura, kolhydraterna! Allt känns som bortblåst.

Så, du blir aldrig lika vacker, lika storartad som Italien. Du hoppas att någon ska notera hur du sliter, hur du försöker, du hoppas Gud ska värdera det trägna som han gör där hemma, men du tvivlar faktiskt.

Men så tittar du ut genom bussfönstret igen och ser en flock får stå som ett vitt penseldrag i allt det gröna. Du ser agaven och olivträden, mandarinodlingarna och stenrösena. Du ser en liten rostig Fiat med flak tuta och härja åt en långtradare. Du ser en grusväg sträva sig vidare och uppåt mot bergen. Så du glömmer dig själv en stund och tänker va bene.

Two kids in a trenchcoat

Flora nämnde mig som en favoritbloggare och jag kände att jag behövde step up my blogg-game. Så, några veckor senare, är jag här och redo att b l o g g a. Hur var det nu man gjorde?

Det är så tydligt vad den här platsen har betytt för mig sen jag började skriva dagbok på Lunarstorm för en miljard år sen - det är här i min blogg jag hällt ner all min skrivenergi under åren. Vilket också förklarar varför det är så tunnt med inlägg numera, min skrivenergi går nästan helt och hållet till mitt jobb nu för tiden. Till böckerna först och främst, men också till kolumner och poddar. Jag vill inte säga att det är synd, för jag älskar att göra allt det jag gör och det är ju lätt att fortsätta följa mig om man av nån anledning vill det. Men bloggen blir tyvärr lite lidande av det. Och det är synd, jag älskar ju bloggen som fenomen. Andras och min egen.

Jag brukar alltid berätta om bloggen när jag gör skolbesök för högstadieelever och då säger jag alltid precis som det var: att jag inte inte förstod att jag hade skrivandet som en hobby förrän jag var vuxen. Jag var faktiskt ganska orolig i perioder som tonåring; att jag inte hade nån hobby eller talang. Andra kunde peka på fotboll och smink och musik och teater, men jag gjorde ju inget. Jaja, jag läste böcker och skrev dagbok och blogg dagligen, men det gör väl alla? Det är ju som att borsta tänderna, att äta, att prata; man ba gör det, det ska göras varje dag. Turns out: det gjorde inte alla.

Och här är vi nu *svepande gest mot omgivningen, rörd blick*

Var är vi då? Jo, i skrivande stund sitter jag i en hotellsäng i Mariehamn. Fönstret står öppet, det vätter mot en ganska trafikerad gata så bilar kör förbi med en viss regelbundenhet. På skrivbordet står resterna av min middag igår (en ceasarsallad i plaståda och några Babybel) och dessutom har stolen inget ryggstöd, så jag sitter i sängen med datorn i famnen. Jag borde inte göra det, min dåliga axel har gjort sig påmind senaste veckan och jag borde, borde, borde va lite mer ergonomisk. Ska nog gå till nåt café och sätta mig där istället så småningom.

Ikväll ska jag delta i ett författarsamtal, igår kväll deltog jag i ett annat. Det är Mariehamn litteraturdagar och jag är här för andra gången. Som vanligt är det något speciellt med att vara på en ö som Åland, det känns alltid som att jag lurat tiden lite, hittat en lucka ut till något annat. Speciellt Åland känns som ett undantag. Kanske för att det är ett undantag.

Jag ska vidare till en annan ö nästa vecka, Sicilien. Är inbjuden på jobb dit med, ska träffa högstadieelever i ett par dagar. Det är knäppt och sjukt att jag ska till Siclien på jobb. Lyssnade på senaste Broski report och där hon sa att hon känner sig som two kids in a trenchcoat, why did they let me in here och jag skrattade högt. Precis så känner jag mig ofta, typ när de frågar om jag kunde tänka mig komma till Sicilien. Jag är ju bara två barn i en trenchcoat, gick ni på den lätta?

Däremot är den här delen av mitt jobb sällan så glamoröst som det låter (se “ceasarsallad i plastlåda”). Jag är ganska stressad över mängden jobb och resor i vår, det är för mycket helt enkelt, men det är svårt att prata om utan att låta otacksam. Jag är tacksam, hela tiden, men det betyder inte att det är lätt.

Jag fick ett arbetsstipendium från Kulturfonden den här veckan. Något jag synnerligen är tacksam för. Men jag skäms också lite.

Dels det är också summan; 32 000€. Det låter så knäppt när man läser det, men när man slår ut det på 12 månader (och drar bort den obligatoriska pensionsförsäkringen man betalar) så är det sist och slutligen en månadslön på en vanlig arbetares nivå i Finland. Det är en smula irriterande när folk läser en stor siffra och tror att det rör sig om nåt slags bonus utöver nåt annat. Nej, nej, this is it.

Jag läste i en insändare på ämnet nyligen om att författare borde förstå att vi i första hand är näringsidkare och att man måste fråga sig om man som författare “vill leva på pengar ur andras fickor”. För det första: hade jag kunnat leva på mina böcker allena hade jag gjort det. För det andra: lever vi inte alla på pengar ur någon annans ficka, eller vem betalar din lön? Vem betalar dina fakturor du skickar ut? Såvida du inte har en sedelpress hemma är jag ganska säker på att även dina sedlar varit i nån annans ficka före.

Sen delen som är svårare; kollegorna som blev utan. Jag fattar besvikelsen, jag har också varit där. Man får också tycka precis vad man vill bakom ryggen på mig, det är väl int mer än mänskligt. Men det jag har svårt med är konspirationsteorierna och de illa dolda (ibland inte ens dolda) pikarna om vem som förtjänar vad to my face, eller högljutt i ögonvrån på mig.

Tidigare år har jag varit förstående och ursäktande, men jag har kommit till nån slags punkt där jag är trött på att bära tagelskjorta. Det här är inte nån slags berättelse om vilka motgångar jag minsann haft eller vilken girlboss jag är, jag behöver inga hejarop eller försäkringar om något. Det jag behöver är väl bara att säga det en gång, på en lagom ofarlig plats, dvs <3 bloggen <3.

Jag har kommit fram till att jag inte orkar bemöta gränslöshet med förståelse eller oartigheter med mildhet längre, vad fan har jag för det? Tänker inte bli rättshaverist eller helt och hållet orimlig heller, men jag har insett att det inte hjälper hur mycket jag bockar och bugar och sopar igen spåren efter mig själv; folk håller ändå på. Då kan väl jag också hålla på, lite i alla fall. Jag är fan snart 40, det är eldhästens år, hear me gnägg.

Det är inte bara slump att jag har fått allt det jag har. Givetvis spelar tur och timing in, men det är inte bara det. Jag jobbar hårt och jag älskar mitt jobb, jag skulle gå så långt som att påstå att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag försöker också vara en rimlig människa att ha att göra med, jag ställer upp när jag kan och jag kräver sällan något utöver standard. Jag har jobbat med skrivande, läsande och litteratur på en hel jävla massa nivåer och från en hel jävla massa håll senaste åren. Jag har dessutom skrivit en hel massa ansökningar och rapporter för egen och olika arbetsgruppers del i åtminstone tio års tid, så jag har en viss erfarenhet också av den delen. Jag har också fått en hel massa nej genom åren, även om jag fick ett ja den här gången.

Om jag tycks stå på en stadig grund så vill jag ni ska veta: jag har lagt den grunden sten för sten. Jag har skrivit blogg sen jag var 13, jag debuterade när jag var 30, jag fyller 39 i år. Även när jag inte ens förstod att jag skrev, än mindre jobbade mig mot något, så gjorde jag ju det. Ett arbetsstipendium skänker visserligen arbetsro och sinnesfrid i nån mån, men tro inte att jag nånsin slappnar av eller tar något för givet.

Skulle jag vara i nån annan bransch skulle jag kanske kunna casha in på mitt arbete, men nu är det ju så att de flesta författare inte tjänar i närheten av minimilön på sina böcker. Klart det finns undantag (ofta högljudda undantag); de som lever gott på sina böcker. Men de är undantagen, inte regeln, oavsett vilka mytbildningar det finns.

I år kommer jag ut med två böcker och en pjäs som jag får royalites för, men hur optimistisk jag än är, så handlar det om på sin höjd om några tusen. Även med de små summorna jag får för poddar och kolumner och skolbesök så kommer jag inte upp i närheten av en årslön utan stipendier. Som sagt; hade jag inte behövt stipendierna skulle jag inte söka dem. Och jag är så jävla tacksam när och om jag får dem.

Det är kanske oundvikligt att tacksamhet kommer med en skopa skam som inbiten österbottning, va sku väl jag sitter som en reflex i ryggraden. Skam är inte en heller en helt oanvändbar känsla, att vara skamlös är sällan något bra. Jag tror inte heller jag nånsin kan skaka av mig skammen helt och hållet, för vart det här jobbet än för mig och hur högt eldhästen än gnäggar så känner jag mig ändå rätt ofta som inget annat än två barn i en stor trench coat.

Strategier för att tro och inte tro

Jag ramlade ner i ett hål på internet. Jag blev lite för nyfiken på vad som riktigt står i de släppte Epstein-filerna och en halvtimme, två halvtimmar senare var mitt flöde bara foliehattar. Kristna amerikanska mammor med blow outs och spända käkar, män med långt nerdragna kepsar och irrande pupiller i orakade ansikten, folk med syntetiska hårfärger som jag för några år sen hade tolkat som part of my gang. Självgott och mästrande, “om du insett vad som faktiskt händer nu, välkommen till min värld sen 2010, du har mycket att lära”. Tårfyllda ögon, darrande röster, en försäkran om att de vill leva hela sina liv och om vi hör att de tagit livet av sig - no, they haven’t. Men det är farligt att berätta sanningen, men de måste. Det står bilar utanför deras fönster, de vet inte vem som letar efter dem. Himlen finns inte, Antarktis finns inte, det är ödlor eller utomjordingar eller judar som styr över oss, hela hela tiden. “Tror du verkligen det bara är snö som gör att ingen åker till Antarktis?”( för övrigt sagt av en kvinna vars hemstad lamslogs av två centimeter snö för en vecka sen).

Jag var ganska långt ner i hålet före jag ruskade på huvudet och förstod att jag blivit ledd av vägen. Problemet är att jag inte riktigt litar på mitt eget omdöme längre; var går vägen? Hur hittar jag tillbaka? Jag saknar en nykter och pålitlig rapport om vad som egentligen framkommit, jag saknar reaktioner från de styrande. Det är väl det vi alla har gemensamt, en känsla av att något gått fel till och ingen ställs till svars. Och inte bara på Epsteins ö, men i det stora hela.

Det är ju sant att det i detta nu står mörka bilar utanför folks hem med maskerade män som vill kasta ut människor, skjuta människor, bura in människor. Det är sant att de lagar och koder vi andra följer och hårts straffas för om vi bryter mot inte gäller en tillräcklig rik elit. Det är sant att (framförallt) män med mycket makt har missbrukat den makten, alltid. Det är sant att de flesta av oss slåss om smulorna från de rikas dignande bord. Det är sant att människoliv värderas olika mycket, beroende på var du är född, hur du ser ut, vad dina föräldrar heter. Det är sant att barn lider och utsätts för övergrepp. Så mycket är sant att vad som helst kan känns som sant.

Under konfirmationslägret skulle vi göra klassikern Kristens resa, en symbolisk upplevelse som i praktiken bestod av att försöka följa ett rep genom skogen med förbunda ögon. Ibland dök det upp en lägerledare som frågade om man ville med och supa och festa och knarka, frestelser. Om man föll för en frestelse eller tappade greppet om repet behövde man bara ropa Jesus, hjälp mig, så kom samma lägerledare som precis försökt fresta en och ledde tillbaka dig till huvudstigen. När du klarat av kristens resa leddes du in till samlingsrummet och fick saft och sockerkaka och så sjöng alla nån psalm. Många grät, av olika anledningar. Grät jag var det inte av frälsning utan av förnedring. Den underkastelse jag ropade Jesus, hjälp mig med handlade inte om tro och övertygelse, utan om att jag givit mig in i den här dumma leken.

Jag har ju givit mig i den här dumma leken också, leken Att Vara Vuxen och Vilja Ta Ansvar, men det känns som att reglerna ändrat sen någon trädde på mig ögonbindeln den här gången. Jag fick aldrig the safe word, vad var det man skulle ropa när man gått vilse? Det känns som att skogen är full med rep och frestelserna mycket mer frestande än lägerledarnas löften om sprit nånsin var. I Kristens resa visste man i alla fall att man kunde lita på repet, följde man bara det skulle man hitta ut. I den här leken är skogen full av rep.

Hur mycket behöver jag veta för att hålla mig ansvarsfullt informerad? Att ifrågasätta saker är en viktig del av att Vara Vuxen och Ta Ansvar, men man kan inte ifrågasätta allt jämt. Jag orkar inte, jag räcker inte till, jag har inte resurserna att reagera eller agera. Mycket av vad som betraktas på aktivism idag är ju ändå lika passivt som allt det andra. Jag tänker ofta på ett stycke ur Annika Norlins Stacken. I den skriver hon så här:

För hundra år sedan kände vi bara till orättvisorna vi såg i våra egna byar. Typ: grannen har en dålig skörd. Då kunde man gå dit och skänka, tja, en kanna mjölk eller en fläskbog. (Jag gissar här.) Problemet löst. Grannen svälter inte. Man har gjort sitt.

Men nu: flyktingarna, krigen, upproren, pandemin, elen, räntan, jordbävningarna, skjutningarna, sjukdomarna. Varje dag något nytt. Världens alla sår som visas i realtid, maktobalansen. Man själv är någon slags engelsk kung med en spira i hand som sitter och käkar vindruvor till ljudet av jordens förfall. Åt detta gör jag absolut ingenting.

Man kanske borde lägga ut ett inlägg! tänker jag då och då. Det är första tanken som dyker upp! Länka till en artikel. Skriva: Nu får det vara nog! Få hundra likes av andra som känner exakt likadant och inte heller orkar göra nåt åt saken, kommentarsfältsbråka med en gammal arbetskamrat, sedan äta lunch och gå hem i vetskapen att man gjort något viktigt!

I själva verket har man gjort absolut ingenting, förutom att distansera sig ännu längre bort från gamla arbetskamraten.

Det är visserligen en djupt utmattad karaktär som resonerar så här i boken, men precis så här känner jag mig ofta. Lamslagen och jagad av både mitt eget samvete och ett mer eller mindre inbillat grupptryck. Jag vill inte heller fullständigt ge efter för nihilismen och ge upp, jag vill inte heller fullständigt rikta blicken inåt, meditera mig inåt och bort från allt det obekväma. Jag vill reagera och agera på något. Jag vill bjuda in, kämpa mot, följa med - ibland. Nån gång.

Men mest, just nu, vill jag vill veta vem jag ska ropa på när jag gått vilse och tappat repet. Jag vill att någon ska leda mig tillbaka och vidare. Och tyvärr är nog inte svaret så enkelt som Jesus den här gången, för det är det de amerikanska mammorna med blow outs ropat and look at them. Och det är ju inte bara dom, för rättvisans skull.

Hur du än navigerar kommer du ledas till ett samlingsrum med människor du inte har något gemensamt med, människor som sitter och gråter av andra orsaker än du. Alla gemenskaper innehåller ett visst mån av gemenskap med idioter. Vem eller vad du än ropar på, så är det nån som ropat samma som är omöjlig att orka ha och göras med. Dessutom, hur man än navigerar så är det ju någon som kommer bli besviken på dig och tycka att du navigerat fel.

Det är omöjligt att vinna, jag fattar det.
Men hur förlorar jag så lite som möjligt?

1 december

Vad är det som gör att vissa mornar har en högre ångestnivå än annars? Utan egentlig anledning menar jag. Jag såg till och med fram emot att komma till kontoret igår, ha en vanlig vardag. Det är så länge sen och jag myste faktiskt vid tanken på att sitta för mig själv och pyssla på med mitt igår kväll när jag lade mig.

Försöker inleda morgonarna mjukt nu. Tänder ett ljus - men inte det i adventsstaken för man vill ju dom ska hålla månaden ut. Så nöjd med den ljusblå färgen mot den klarröda staken, orkar inte skarva med vita ljus sen. Öppnar första luckan i min grötkalender - lågkonjuktur core - och sätter på radion på lagom nivå, vill inte väcka Pär. Jag vaknade så tidigt att det fortfarande är Notturno på P2. Vaknade, väcktes, ja, var man nu vill lägga skulden.

Bläddrar i senaste svenska Elle och danska Costume, köpte dem det sista jag gjorde i Sverige för att läsa på vägen hem, men hann inte. Elle har verkligen blivit så innehållslös. Costume är inte mycket bättre, men den är i alla fall dansk.

Vigga svansar runt mitt tända ljus, jag föser ner henne, flyttar ljuset, undviker eldsvådor. Nedanför fönstret hörs sopbilen. Den bryr sig inte om vem den väcker, klockan är inte ens sju och fönstrena skallrar. Jag försöker att inte klaga på arbete som måste göras, men det är svårt att inte undra om det inte kunde gå att tömma soporna lite jävla tystare? Det piper och bullrar och skär i fler minuter.

Inget plagg sitter riktigt rätt. Koftan känns inte riktigt som jag, men orkar inte frysa. Jag ska inte heller nånstans idag, så spelar roll egentligen. Håret vill inte upp i vanliga knuten, den faller bak och ger mig en lätt skallig look. Försöker med en låg knut, men det ser för jävligt ut. Hela mitt ansikte faller ner med en låg knut. Skjortan korvar sig i armbågarna, fibrerna fastnar i varandra runt höften. Kan inte för en sekund tänka bort byxlinningen eller strumpan som snott sig i skon.

Jag hittar inte min vigselring med de andra varje dag-smyckena. Jag borstar tänderna, sprayar parfym, tar på mig varje dag-ringarna. Vigselringen ligger inte i druvfatet där den borde ligga. Är det ett tecken på nåt sätt? Jag behöver inte ens leta, jag går bara direkt till väskan och fiskar ur den ur lilla facket dit jag brukar sätta smyckena när jag tar av mig dem på andra ställen än hemma. Ändå, är det inte lite… konstigt?

Jag vrålar åt bilen för att den inte vill hitta rätt radiokanal och för att rutorna immar igen. How dare they, varför är allt emot mig? Sen kör jag en lång omväg till kontoret för att jag får för mig att det är bättre för bilen som stått kall en vecka med en lite längre tur. Slask på vägarna, lågtryck, det känns i lederna. Ska det kännas i lederna redan? Allt gör liksom lite ont hela tiden, om man känner efter. Försöker att inte känna efter.

Väl på kontoret skräms jag av mörkret på gatan utanför, mörkret i den långa korridoren. Tänker hur enkelt det vore att bli överfallen här. Så öde gata, i alla fall tidiga morgnar. Tänker på pundaren som slet ut en kompis som precis skulle sätta sig i min bil för ungefär tjugo år sen. Helt oprovocerat. Alla säger alltid “helt oprovocerat”, men det här var verkligen out of the blue. Tror det var var en vardagskväll, vi hade aldrig sett pundaren förr. Jag var ju i alla fall nykter, vi hade kanske varit på quiz? Jag hade parkerat utanför puben, min kompis höll på att krypa in i baksätet när pundaren dök upp nånstans ifrån och grep tag i hans ryggsäcken och s l e t ut honom. Min kompis satte iväg, sprang imponerande snabbt iväg. Pundaren efter, långsammare. Jag minns inte vad jag gjorde. Minns bara pulsen.

Sånt händer. Det kunde hända nu. Jag kan inte springa.

Det står ett glas på mitt skrivbord när jag sätter mig. Först tänker jag inte på det, men plötsligt slår det mig. Det här är inte mitt glas. Jag har inte varit i kontoret på en vecka, jag är rätt säker på att det här glaset inte stod här när jag stängde dörren senast. Det luktar konstigt, det finns en centimeter vätska kvar i det. Ouzo är det första som slår mig, men jag har inte druckit ouzo på många år, jag vet inte varför det är första tanken. Kanske är det sambuca jag tänker på förresten, det är väl sambuca man dricker med kaffebönor i? Senast jag gjorde det var i Tyskland, tillsammans med en främmande man som hade tagit oss till ett främmande ställe. Min blonda, svenska kompis fick gå först, han tog mig under armen. Först i efterhand har jag förstått att det var för att jag säkert skulle slippa in, fulare som jag var. Oh, the many ways of att bli förnedrad som ung.

Ju mer jag luktar på glaset desto mer säker blir jag på att det nog inte alls är sambuca eller ouzu. Och jag har nästan alltid ett glas vatten stående här, i och för sig. Men aldrig ett sånt här glas. En annan form.

Har någon varit här?

Ingenting saknas. Min ena grönväxt ser lite död ut, men annars är allt som jag lämnat det. Eller? Är det inte lite ovanligt mycket tomrum mellan klippåklister-böckerna i hyllan? Saknas nåt? Nej, det är bara jag som inte lagt tillbaka ett par böcker. Jag har inget hemligt här, inget av värde heller. Högar med tidningar, koppar med kastanjer och ekollon, burkar med pennor, lådor med glansbilder och bokmärken. En stor tärning, en Gustaf-klocka utan batterier och några proteinstänger med kanelbullesmak i en ena skrivbordslådan. Skulle nån få för sig att stälja nåt hade de mer eller mindre gjort mig en tjänst. Ändå kryper det i mig. Har någon varit här?

Men, vem skulle gå in hit? Samma människa som skulle överfalla en en tidig decembermorgon kanske.

Snurrar inte änglaspelet med katter ovanligt långsamt? Håller syret på att ta slut här? Linningen känns, skjortan korvar sig, strumpan har snott sig igen.

Imorgon är det en annan lucka.

Om allt, om Viola

Det finns mycket att berätta om, men jag kan inte berätta om något om jag inte berättar om Viola.

Viola dog en måndag i augusti. Hon hade tacklat av, blivit hemskt mager under kort tid. Första gången jag tänkte på det var under min ensamma vecka med katterna i Monäs. I början av augusti stannade jag kvar i stugan en vecka för att arbeta, Pär åkte in till stan. Jag behöll katterna, som skydd för mössen. Jag förundrades lite över Viola den veckan, att hon blivit lite smal, men i övrigt verkade hon frisk och normal. Dessutom hade alla hennes värden varit bra senaste gången vi var till veterinären, bar för ett par månader sen. Jag försökte att inte tänka mer på det, men det var något rastlöst över den veckan. Jag trodde att det var mörkerrädsla och ovana att sova utan Pär som höll mig vaken. Kanske tanken redan slagit rot i mig.

Hemma i stan gick det snabbt. Viola matvägrade. Jag matade henne med kattgodis, försökte truga laxkräm i henne. Hon slickade i sig lite, men det var utan större inlevelse. Vi bokade veterinärtid.

Hon låg under soffan de sista dagarna, men när jag lockade på henne kom hon ut och lade sig på sig som vanligt. Jag kände hennes ryggrad under händerna och viskade. Snälla, snälla. Hon kurrade och la sin haka i min hals . Hon tröstade mig, trots att det var jag som borde ha tröstat henne. Jag som satte henne i buren, jag som sa ja till den sista sprutan, jag som kanske kunde ha gjort något annorlunda.

Själva insomnadet var inte så hemskt som jag alltid föreställt mig det. Hennes ögon förvandlades till glaspärlor, hennes kropp slutade vara katt och blev bara kropp. Visst grät jag, men jag höll ihop det, där och då. Men sen.

Första nätterna var värst. Jag låg och tänkte på Violas kropp som vi lämnat i Esse hos veterinären för kremering. Att hon låg ensam där i skogen nånstans, medan vi låg hemma i sängen meden spinnande och levande Sylvi mellan oss. Det var outhärdligt. Jag tänkte på alla gånger jag föst ner henne, alla gånger jag ropat åt henne och alla gånger jag varit så otroligt trött på henne. Jag hade varit så elak åt henne och det enda hon ville var att vara nära mig och tycka om mig. Och nu hade jag svikit henne på det slutgiltiga sättet: jag hade tagit livet av henne.

Vi reste också bort, bara ett par dagar efteråt och lämnade Sylvi i brorsans vård. Jag har aldrig tvivlat på brorsan som kattskötare, men att inte kunna förklara för Sylvi varför alla försvann kring henne. Först Viola, sen vi - även om vi skulle komma tillbaka. Det var outhärdligt och samtidigt väldigt skönt att lägga sig i en hotellsäng. Det finns inga förväntningar på att ens katt ska hoppa upp på en i en främmande säng. Det gick att låtsas att allt var som vanligt. I alla fall i små stunder.

Vi var först på Färöarna ett par dagar och trots sömnlösa, samvetstyngda nätter hade vi ljuvliga dagar. Vi körde runt över bergen och klipporna, klappade får och lät Atlanten stänka oss med saltvatten. Färingarna är inte speciellt senitmentala och vyerna bjöd in till många djupa tankar, så det var på sätt och vis ett perfekt resmål. Att köra hyrbil genom ett Nangijala, vad mer kan man begära?

Sen flög vi över till Island, till våra amerikanska vänner som hade installerat sig i vårt gemensamma airbnb och till alla katter äger gatorna i Reykjavik. Jag hade ingen aning om att katterna där är en grej, men det är dom. Jag visste inte heller att amerikaner är en sån grej på Island, men det är dom också. Inte bara våra två vänner, men hela innerstan fullkomligt vibrerade av amerikanska turister.

Sen kom vi hem och den nya tillvaron sjönk in. Pär sa en gång att jag verkade mer ledsen över Viola än över fammo. Så enkelt är det inte, men det finns ett element av akut, barnslig sorg i saknaden efter Viola som jag inte upplever med fammo. Med Fammo fanns det så mycket tacksamhet och värme i minnena redan från start, så mycket vi hann prata om och igenom. Sorgen efter fammo är vi också många som bär på, den är större, men just därför också enklare att bära.

Jag vet att många tycker det är fånigt att sörja en katt på det här sättet, jag har sett alla möjliga slags reaktioner på det. Jag kan förstå dem alla. En katt är en katt, men en katt är också så mycket mer. Jag var knappt 25 när Viola flyttade in hos mig, jag var 38 när hon flyttade ut. Det har hänt mycket på de 13 åren. Och vad som än hänt, har jag kommit hem, lagt mig på soffan och Viola har lagt sig på mig, som ett litet kurrande tyngdtäcke.

Sen går sorgerna in i varandra, det är inte lätt att veta vad man gråter för alla gånger. Något kom ikapp mig i somras, under semestern, under den där ensamma veckan i Monäs. Något som inte vill släppa taget om mig, när jag till sist motvilligt erkände det.

Jag försöker skaka av mig det så gott det går, men hösten har varit trögstartad. Det här brukar annars vara min prime time, my time to shine, men september kändes håglös och enfärgad. Jag gör mitt bästa för att komma ihåg vem jag är, det går bättre och bättre. Tror jag.

Det har gått ett par månader sen Viola dog nu och kroppen har vant sig. Jag förväntar mig inte längre en dov duns och tunga steg på kroppen. Istället har jag senaste veckorna lärt mig att förvänta små nålstick i tårna, ett delfinliknande pip från golvet, sylvassa tänder i näsan.

Utan undantag har Virginia väckt mig klockan fem varje morgon. Inte för att hon vill ha mat, inte för att hon nödvändigtvis vill gosa, hon vill bara jag ska vakna. Virginia, eller Vigga, som hon heter, är en svartbrun liten pälsboll med bruna ögon och har bott hos oss nu i några veckor. En katt är inte bara en katt och en katt kan inte bytas ut, men en katts bortfälle kan ge utrymme för en annan. Så, in flyttade till Virginia.

Virginia är ett särdeles dåligt kattnamn, svårt att säga och onödigt högtravande. Men man ska aldrig börja skämta om ett husdjurs namn. Vore det inte snyggt med en Virginia som sällskap till Sylvia? Plus att det funkar som homage till Viola. Sen var det försent att ändra. Så nu heter pälsbollen Virginia, men kallas bara Vigga. Eller Vigdis, eller Viggel, eller Viggo, eller Viggly.

Vigga är en särdeles bra katt, social och orädd och gosig. Lite väl vidlyftig i närheten av blomkrukor och bokpärmar och garnnystan, men på det stora hela fullständigt omöjlig att motstå. Till och med Sylvi verkar ha livats upp av Viggas närvaro, även om Sylvi gick från att vara lilla katten till stora katten över en natt.

Vigga är ingen famnkatt, kattungar är ju sällan det. Men förra veckan sa Pär, med ett litet flin, att Vigga hade lagt sig till rätta på mig och sovit, när jag redan somnat. Precis på bröstet, precis som Viola.

Saker jag gjort - och inte gjort i sommar

Ska det vara så här? Ett inlägg per årstid? Jag hoppas inte det, men vet bättre efter snart 25 års bloggande online att inte lova motsatsen heller. Då skiter det sig säkert.

Kanske det faktiskt SKA vara så här. Det är kanske tidens melodi, mer nyhetsbrevigt. Har lekt med tanken på att starta ett substack som alla andra coola brudar, men dom minuterna det skulle ta att logga ut härifrån och logga in på en annan plattform hindrar mig från det. Det är så bekvämt att bara puttra på här, även om puttrandet är lågintensivt.

I höst ska jag för första gången på många år inte medverka på nån bokmässa så veckorna är ovanligt tomma i kalendern. Eller, de ser tomma ut, men jobbmängden kommer nog vara tillräcklig ändå. Har flera projekt på gång till 2026, men jag ser fram emot att ha lite mer inre tjänst och lite mindre yttre. Boa in mig i kontoret. Slita ut tangenterna. Kanske punkt punkt punkt blogga frågetecken…? Vi kan väl hoppas jag skulle hinna skriva lite oftare här. Jag saknar här.

Vi är mitt i sommaren ännu, men imorse när jag steg ut på trappen doftade det lite misstänkt fuktigt och svalt i luften, så nåt annat är ju på kommande. Och jag har trampat igång datorn igen efter flera veckor av att den legat orörd i väskan, så kanske passar det ändå med nån slags sammanfattning. Jag vill dock föra till protokollet, att jag är EMOT att börja ropa om höst så fort klockan slår augusti!!! Såg en Tiktok igår av en tjej som är en Disney Local (det vill säga; bor i Florida, så nära parkerna att hon kan vara där dagligen) som var stressad för att Disneys Halloween-merch redan var slut i nån park, fjärde augusti. Det är galet på så många sätt att höst-grejen känns som det mest normala.

OKEJ let’s have a Ellen summer retroaktivt!

Om vi börjar med det jag INTE har så har jag inte:

• varit på gymmet på över två månader :—-) “man rör ju ändå på sig mer naturligt sommartid” säger jag men det har mest bara varit lögn. Jag har som en nöjd padda suttit still mest hela tiden. Men nu börjar jag bli sugen igen, faktiskt! Och det har aldrig varit en fråga om att jag inte kommer gå tillbaka dit, det är nytt.

• varit på fest. Tro mig, jag har ändå fått i mig my fair share of vin och cigg och sena kvällar, men förra året var vi bjudna på flera större fester och bröllop och i år: noll. Ärligt? Ganska skönt, men finklänningarna ser lite övergivna ut.

• scrollat så mycket! Detta tack vare appen Freedom och att jag redan i maj bestämde mig för att låsa alla roliga appar både dagtid för att få något gjort och nattetid för att få sova lite. Kan rekommendera, speciellt för adhd-hjärnan. Har fortfarande scrollat, men den där ovanan att hela tiden ta upp mobilen och microdosa some har brutits. Jag är ingen übermensch, herregud, jag suckar fortfarande besviket varje kväll när tiktok låses mitt i en uppdatering om gorlworld eller vad jag nu är in i. Men då är det bara att tänka att jag får fortsätta imorgon och imorgon har jag nästan alltid glömt vad som kändes livsviktigt.

• stressat av. Visst, jag har nästan helt struntat i jobb i några veckor, men jag har inte hanterat stressen av alla sommargäster och vänner och släktingar som vill ses så bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det, för den stressen har egentligen inget med personerna i fråga att göra, utan med mig. Jag blir rabiat av att ALLA vill ses samma två veckor och jag ska försöka räcka till. Tycker inte om att vara rabiat. It’s not a good look.

Det jag har då!!!

exempel på en bra ungdomsbok

• läst! Wolf Hall av Hilary Mantel tog en stor del av sommaren att ta sig igenom. När jag läste All fours av Miranda July på cafe stannade en kvinna och berättade att hon precis läst den och den har förändrat hennes liv. Jag förblir oförändrad, men den var bra. Läste flera riktigt bra ungdomsböcker i början av sommaren också. Högläste också Bagar Bengtsson på stranden en dag. Den håller än. Att bli begraven i en limpa… Mycket att tänka på.

• på tal om Wolf Hall, har jag tänkt mycket på “historia”. En konsekvens av att jag inte låst SRs app och därför lyssnat igenom löjligt många avsnitt av P3 Historia. Plötsligt är jag intresserad av medeltiden…? Kanske.

• loppisrundat, så klart. Snäckskålen är en krona i haulen, både visuellt och symboliskt. Kan inte motstå onödig kitsch när den presenterar sig på det där sättet. Men jag har också köpt användbara saker såsom oanvända Havaianas för ett par euro (som snabbt blev mina mest använda skor), en norsk yllefilt i toppskick för en spottstyver, nya köksgardiner och en Eminem-tischa till brorssonen som är i sin rap-era. Bland annat.

• klagat på vädret - mest för att nåt ska man ju klaga på. Men också för att de här nya, moderna bipolära somrarna är jobbiga. Först regnade det och var usligt i en månad. Sen blev det 30+ och olidligt i en månad. Var är det lagomiga?

• ätit gott, men enkelt. Kefir och flingor som fullvärdig måltid så ofta som möjligt. Caprese! Kokt potatis, stekt potatis, kall potatis på knäckebröd. Trots priserna åt jag jordgubbar så det sprutade ur öronen runt midsommar. Överskattade min italienska och råkade beställa krabba i Bologna, fick in ett halvt urtidsdjur på tallriken. Blev inte skaldjursvän av det heller. Oräkneliga koppar kaffe och immiga glas vitt vin på terassen och balkongen. Gjorde en miljard köttbullar i maj och frös in i påsar, tinade upp en och tog med till stranden som snacks en dag. Stekte krabbelurer och tog med en annan. Grillat korv och bett andra grilla korv. Hittade ett riktigt bra vin på låda till midsommar och kände mig lite konossör - tills någon påpekade att det var en metalmusikers vin. Köpte en gräddtårta en helt vanlig lördag när jag insåg jag har fri vilja.

• väntat med första doppet rekordlänge, eftersom juni var kall och regnig. Men efter att oskulden rök har det badats mycket. Bäst är att låta kidsen spreja ner dig med vatten om du vill få hjälp med att doppa dig. Roligt för alla, i nån mån. Nej, vänta. Bäst är de gånger det blåst och vågat så att du bara behöver stå där och plötsligt är du doppad. Vi har varit blessed med skummiga vågor på vår go to-strand flera gånger de varmaste dagarna. Ljuvligt, ljuvligt.

• hängt med syskonbarnen, hängt med familjen, hängt med Pär, hängt med vänner. Det är ett bra koncept att bjuda in någon för ett dygn eller två till stugan - eller bjuda in dig själv till nån annans stuga och sen isolera sig lite lätt där. När det gäller vänskap, så är kvanititet ibland det man behöver mer, inte bara kvalitet. Det är allt för sällan man hinner bara ligga och dega ihop med sina vänner idag. Det återställer något, fyller på något. Men även två timmar på en uteservering efter att ha synkat scheman i en vecka betyder ju något.

• vävt lite pläd och lite kökshandukar, stickat en hätta och ett par sockor, försökt virka lite. Jag behöver ha något för händerna, speciellt när apparna är låsta, men det är lite mindre roligt att hålla på med garn sommartid. Onödigt klibbigt. Men att sitta i bikini i hammocken och sticka och lyssna på sommarprat var trevligt den dagen jag gjorde det!

• återerövrat torpet! Förra sommaren vi inte vara här nästan alls och i vinter fick det stå orört i flera månader. Det gjorde att jag hade en känsla av att röra mig med lätta steg där, som att jag inkräktar i någon annans stuga. Kanske har vi aldrig ens riktigt gjort det till vårt, vi köpte det möblerat och även om vi ändrat om, gett bort, bytt ut och lagt till så har mycket bara fortsatt vara som det var. Samtidigt har vi bara slängt in saker där det rymts hela förra året, vilket gjorde att inget hade en given plats. Vi började med att köpa ny säng hit, något vi borde ha gjort redan förra sommaren. Men ni vet hur det är, när något inte är akut… Sen gick jag (borde kanske skriva vi för att påpeka att Pär visst är delaktig i hushållet här, men honestly så vill jag helst göra sånt här ensam när jag blir på det humöret, så i praktiken jag ändå) igenom alla hörn och skåp här, skrev listor, åkte till Ikea och sen började ett stort organiserings-raseri där jag rev ut, skurade ur, vek ihop och slängde ut. Reslutatet ser kanske inte så annorlunda ut för nån annan, men för mig känns det väldigt annorlunda. Jag tycker så hemskt mycket om att vara på torpet, men det är väl ganska lätt hänt att en fritidsbostad börjar kännas främmande eller övergiven. Det krävs bara ett busy år. Men i sommar har vi varit här flera veckor. Jag skriver här, för vi är här den här veckan med. Som sagt; än finns det sommar kvar! Och på tal om det måste jag nog klippa gräset nu, jag har redan skjutit upp det allt för länge.

men på den här bilden är jag i Italien, långt från alla torp

Också en vår

Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.

Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.

Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.

Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?

hej hej, här är jag

Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.

Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.

Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.

Fammo

Imorgon är det din begravning. I ett par dagar nu har jag inte slitit blicken från mobilskärmen, spelat mig igenom fler banor än någonsin på mobilspelet, betalat för flera liv, inte velat lyfta blicken. Min klänning jag ska ha hänger på en galge i hallen, på byrån ligger ett par kuvert med inbetalningar som ska med. Jag har packat min mörkaste handväska med russin till barnen och näsdukar. Kvart före tio ska vi hämta brorsan.

Det är snart tre veckor sen pappa ringde. Jag tog emot nyheten, jag visste redan kvällen innan när han berättade att du åkt in. Visste jag redan veckan före, när vi hälsade på sista gången? En tanke gnagde i mig redan på måndan när jag körde hem från ett skolbesök: var inte det kanske sista gången i fredags? Senare skickade pappa om sjukhuset och jag visste. Det är inte en efterhandskonstruktion, jag visste.
Visste du? Jag undrar om du anade nåt, jag undrar om det varför därför du ringde. Vi pratade om vilken tur det är att man inte vet vad man ska igenom på förhand. Hur mycket man klarar som man aldrig skulle tro. Du sa att du aldrig hade trott du skulle sitta här så många år efter att faffa gick bort. Att så många gått bort, att du tänkt så många gånger att det måste börja vara din tur nu. Visste du?
Jag försöker förgäves komma ihåg det sista vi sa till varann, men varför skulle jag komma ihåg det? Jag kommer inte ihåg det första heller, det har varit ett 37 år långt never-ending samtal. Kanske det inte finns nån början, kanske det inte finns nåt slut. Allt fortsätter ju, kanske samtalet också fortsätter på nåt sätt.

Det första jag gjorde efter att pappa ringt var att åka till kontoret och spela in en podd. Var nog lite stirrig tror jag, försökte låtsas som ingenting. Så fort vi spelat in klart föll allt mig ur händerna. Jag åkte hem, ställde in resten av dagen. Gick inte ut nästa dag.
Sen har varit så där. upp och ner. Jag har jobbat, varit i Luleå, sett Thåström, fått blommor. Försökt hålla mig sysselsatt. Många gånger har jag gråtit, lika ofta har jag skrattat. Fler säkert. Allt har känts så mycket, jag har försökt låta det vara så. Jag har samlat på saker jag tänkt du hade skrattat åt, jämrat dig åt, vällustigt förfasat dig över. Saker jag skulle ha berättat åt dig över bullafatet och kaffekopparna. Shit, vad jag tyckte om att leverera sånt! Jag är fortfarande precis samma som broderade god jul-tavlan åt dig i lågstadiet. Vill fortfarande bara visa vad jag lärt mig. Vill fortfarande bara ha dina uppspärrande ögon och ett “nä, jämmer” mitt i en kex-tugga. Vill ha det vanliga samtalet, men jag får nöja mig med sånt här.

Jag vet du inte skulle tycka det är riktigt passande att skriva i en blogg om dig, inte på det här sättet. Du var ödmjuk, på gränsen till förintande. När man ännu kunde söka i lokaltidningens arkiv sökte Pär på alla namn han kom på. Faffa dök upp på resultat från hundutställningar och sånt. De flesta är ju med nån gång, springer en stafett i skolan, svarar i en gallup, fastnar i en bild från nån folkfest. Du var aldrig med, inte med namn i alla fall. Jag vet du aldrig ville stå i centrum, till och med din begravning ska vara kort och okonstlad. Men du vet ju hur ofta jag synts i tidningen, du vet hur jag är. Så nu skriver jag i alla fall, det får du faktiskt tåla.

Vi är olika på det sättet, motsatser kunde man nästan tro, men så är det ju inte heller. Jag skulle vilja peka på något av det vi har gemensamt, jag skulle vilja ha ett bevis att lägga fram på allt det vi delade.
Jag har inte: dina slanka, vackra händer, din strävsamma flit och förnöjsamhet, din noggrannhet. Ingen kommer heller säga “hon sa aldrig ett ont ord om någon” när jag kommer på tal sen, men så säger de om dig.
Jag har kanske: dina ögon, din dragning till det kreativa, dina trötta fötter och anklar. Jag har definitivt din oro och din ängslan. Den tar sig inte samma uttryck, men den är där. Någon kanske är trött, någon kanske är hungrig, någon kanske ligger sömnlös, någon kanske tycker nåt om oss och det var alltid din och det är oftast också min uppgift att ta hand om det.
Vi hade olika sätt att hantera det, olika förutsättningar, olika världar med olika krav men i grund och botten är ängslan den samma.
Min ängslan har ofta varit ett vrål ut i natten, din har varit ett varv till på kända stigar. Jag har inte din förnöjsamhet, alltså har jag stångats med min ängslan mer, tvingat in den i hörn, gått i närkamp. Jag har svårt att nöja mig, vill alltid ha mer.

Jag försöker nöja mig nu, höja mig över mig själv. Jag försöker lyfta tanken om att jag fick ha dig i livet så länge på bordet, men den tanken är som en katt. Den hoppar ner igen, springer och gömmer sig, sitter och blänger på de andra tankarna. De om orättvisa och förtvivlan, om otrygghet och piss. Det är ett sisyfosarbete att locka tillbaka tanken och lyfta upp den bordet, men jag gör det gång på gång. Jag ska tämja den så småningom, jag lovar.

Jag vet att du inte skulle gått vidare om du trodde att ingen av oss skulle klara oss. Det skulle inte din ängslan tillåtit dig. Du har tagit dig igenom det mesta på ren och skär envishet och seghet, du har gnott på så idogt som nån människa kunnat, så något måste ha sagt dig att den här enda gången kunde du ge dig. Låta det vara. Och det vill jag unna dig, hur girigt jag än hade velat ha dig kvar.
Så jag ser det framför mig, det kanske ser ut som vid bryggan. Faffa som gått före, han har stampat och stött med en stav, mätt ut stigen. Han håller fram en hand. Isen håller, det är bara att gå. Kom nu. Du tvekar men så bestämmer du dig. Tar ett djupt andetag, ett sista, sträcker dig efter hans hand och kliver ut.

Det var den bästa typen av februariväder den dagen. Soligt, hög himmel, några minusgrader. Milt och gott.