Septemberlistan

Jag snodde den här listan av Kugge - vars otroligt fina essä om singelskap och kärlek ni förstås har läst? Visst? - och tänkte fylla i den för why not egentligen. Jag har inte bestämt om det ska bli nån månatlig tradition eller bara en one time-grej jag gör nu inför min favoritmånad september.

Första tanken under månadens första morgon:
Första september var i söndags och då tänkte jag nog: ”Varför i helvete arbetar dom på en söndag?”. Vi har byggkarlar som bygger nya balkonger åt oss i vårt hus och jag vaknade i söndags - som många andra dagar den senaste tiden - av klassiska ljudkombon borr + betong. Jag fattar att det måste göras nån gång och att de arbetare som är hos oss har en begränsad tid och att det på det stora hela inte är deras fel och blablabla ni fattar - men måste jag vakna tidigt på en söndag för det?! Har ni nånsin hört om det tredje budordet? Some of you have never gått i skola i Larsmo and it shows, så att säga. Sen åt jag långfrukost framför Out of Africa och då var allt förlåtet. Hälsade till och med GLATT på byggarna när jag gick ut senare.

Den här boken ska jag läsa:
Ska läsa Strömsöborna av Rosanna Fellman, Hit men inte längre av Maria Maunsbach och Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen inför bokmässan. Resten borde jag ha läst ut redan om jag inte glömt nån. Ser fram emot dem alla tre, det är ju knappast ett jättejobbigt moment av mitt arbete det här med att läsa bra böcker.

Annars har jag cirka två miljoner titlar på listan, men vet inte om jag hinner med nån av dem i september. Men jag vet att jag kommer kasta mig över Liv Strömquists nya. KASTA.

Jag ska jobba med:
Att skriva och läsa. Precis som alltid. Men kanske också prata lite mer om skrivandet och läsandet än vanligt pga bokmässa och ett och annat publikt framträdande utöver det.

Jag ska skriva:
Jag vet faktiskt inte. Jag har en början på en essäsamling, en början på en roman, en början på en mellanåldersbok, två bilderboksmanus och eventuellt en till roman som trängs i skallen på mig just nu, men jag vet inte riktigt vad jag vill skriva.

Grejen är att jag hade tänkt att jag kanske inte skulle börja med nåt nytt nu i höst, för jag har varit så stressad och mest känt ångest inför allt skrivande. Det har varit så intensivt också det här senaste året att jag tror jag måste ta ett steg tillbaka och leva i nåt annat en stund och få lite perspektiv. Och nästa år, då ska jag ju “bara” skriva och då vill jag inte känna så här.

Men jag vet också att det vore bra att ha något annat att koncentrera sig på nu när Klådan ska komma ut och att jag knappast kommer kunna hålla mig ändå, men jag vill verkligen inte stressa fram något utan försöka hitta nån lust i det.

Maträtt jag vill testa:
Är djävulskt sugen på potatismos. Men det har jag ju sannerligen “testat” förr och jag antar att man borde vilja testa något nytt. Kanske jag borde försöka mig på att göra egen, riktigt bra ramen nån dag? Det hade varit gott.

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Romanen Klåda av Ellen Strömberg kommer ut i september 2019. Det är inte många veckor kvar nu. Hoppas, hoppas, hoppas ni vill läsa den.

En målsättning som är möjlig att nå:
Världsherravälde.

Men om det mot förmodan skulle misslyckas så skulle gärna ha rensat ut alla köksskåp vid månadens slut. Jag har stora behov av ordning och reda den här tiden på året. Det näst-största stressmomentet för min del där hemma just nu är köksskåpen. Det största är Skåpet Vi Inte Pratar Om, formely known as städskrubben. Jag kan inte ens tänka på det utan att få medel till svår ångest, men jag tror inte jag är beredd att ta itu med det ännu.

Jag är mest kluven till:
Ibland tänker jag att det inte går att göra allt det här jag vill göra och gör, att man inte kan kombinera det här med att jobba med barn och läs- och skrivfrämjande och ordkonst och samtidigt skriva ångestfyllda vuxenromaner och samtidigt blogga och samtidigt vilja göra annat. Men så tänker jag att det går ändå, att jag gör ju det och jag tror jag gör det bra. Så svaret är väl att jag mest är kluven till mig själv och alla kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra. LOL okej det där sista var ett Eva Dahlgren-citat, men ni fattar vad jag menar.

Det här ger mig energi just nu:
Ordning och reda. Vattengympan och skogen. Helgfrukostarna. Regnstormarna. Den där stunden på kvällen framför tv:n när jag och Pär sammanstrålar och ser på nåt lagom utmanande (vi har börjat kolla på Filip & Fredriks talkshow Alla mot alla och det är precis lagom nivå) och dricker te och äter kvällsmacka och pratar och virkar och scrollar och gosar med katterna och ute blir det mörkt.

Det här ser jag mest fram emot:
Jag ska se Sarah Klang 21:a september i Vasa! Älskar Sarah Klang, tycker vi borde bli vänner, men jag vill ju inte vara en stalker heller så måste hitta på nåt sätt att närma mig henne på ett icke-creepyt sätt. Sen är det ju en livsvisdom jag tänkt dela med mig av i nåt skede här: alla människor man lär känna gör en besviken. Inte för att de på nåt sätt skulle vara liksom, dåliga eller så, men ingen - och verkligen INGEN - lever upp till den bild du hade. Och det är meningen att vara trösterikt, inte negativt. Så kanske jag ska låta Sarah K vara den där glansbilden jag har henne som nu och inte bli besviken.

Och vardagens intåg på riktigt. Jag älskar ett inrutat, lågmält liv mer än nästan allt på hela jorden.

Kan det inte alltid vara september?

Försöker inrätta mig i det lagomiga, försöker godkänna två rostmackor med ost och paprika som en fullgod frukost för nån som har svårt att få i sig frukost alls till vardags och på helgerna går all in med gröt och avokado och ägg. Försöker se det bra i att jag steg upp nio i alla fall och inte elva. Tuggar slött, drar ut på tiden. Jag packade simhallsväskan redan igår kväll, glad över att jag kom ihåg att packa två handdukar den här gången, en för håret och en för kroppen. Jag väljer alltid de snyggaste handdukarna till simhallen, de som är urtvättade och fläckade av vad jag hoppas är hårfärg kan man använda hemma där ingen ser en.

Redan när jag går ner för trapporna känns det bättre och jag känner mig ung, frisk, energisk! när jag slänger simhallsväskan i korgen och låser upp cykeln. Skulle egentligen vilja ta en selfie, men hejdar mig. Cyklar den korta biten till simhallen och går in, betalar och går in i omklädningsrummet. Räknar snabbt antalet nyckelband som hänger kvar i skåpen. Ganska många kvar, bra, det betyder att det förhoppningsvis inte är så många i bassängen. Byter om och igen tänker jag “gud vad jag är duktig!”. Går naken i duschen, ler vagt åt andra nakna människor, väldigt noga med att inte göra något som kan verka märkligt eller skumt eller som att jag ens är medveten om att andra är nakna men det är ju det enda man tänker på “här står jag naken, med andra nakna främlingar”.

Småspringer ner till bassängen. Tycker så om ljuden och lukterna i simhallen, kloret och klirret av nyckelbanden runt folks anklar och ekot av barnrop och olika plask. Det står gäng med pensionärer i varje bana så jag dyker in till “snabba simmare”-banan och har konstant dåligt samvete i en timme för jag är inte snabb. Jag glider av och an och har ganska bra tempo på, men är fortfarande långsammare än flera andra. I banan bredvid mig börjar vattengymnastiken igen, högtalarna spelar Nordman och Modern Talking. Det stör mig egentligen inte alls, men när en klass åtta-åringar (kanske) springer in simmar jag mina sista 200 meter snabbt som attan.

Blir alltid stenhungrig av att simma så köper tonfisksallad, yoghurt och knäckebröd på affären. Sitter i kontoret och äter och jobbar ganska bra, får mycket gjort. Känner mig duktig, en känsla jag ständigt strävar efter men sällan uppnår. Det ligger liksom i duktighetens anatomi att vara otillgänglig. Men idag känner jag mig ganska duktig.

Kommer hem och äter hämtetofu, pratar med Pär och hinner vila mig en halvtimme. Grönsakerna är krispiga och solen lyser in genom fönstret och katterna kurrar. Sen måste jag cykla till gymnasiet för att hålla i min kurs, men det känns inte som ett måste, det känns som ett privilegium. Det här högt, högt till himlen. Luften doftar kall jord och som vanligt när det är så bestämmer jag mig för att vara mer utomhus. Jag ska bli en sån som är utomhus mer.

Det är andra gången jag håller i Arbiskursen och det är ännu roligare än första gången. Så bra grupp, så bra och blandad. Folk skriver fantastiska små historier på de tio och sju och fem minutrarna jag ger dem. Skrivövningarna flyter ut i diskussioner om ångest och kärlek och en hel massa annat. Det är precis som det ska va på skrivkurs - det ska handla till åtminstone till hälften om annat. En och en halv timme räcker ingenstans och sen är det dags att cykla hem. Köper bröd och mjölk och smör i lilla affären, höstkvällen kniper i kinderna sista biten hem.

Fönstrena i vårt hus lyser ut i den blåa kvällen som små adventskalenderluckor. Grannen har till och med lyktor tända på balkongen. Tycker så om att komma hem, tycker så om att cykla på nästan folktomma gator blå kvällar. Tycker så om september. Kan det inte vara september jämt.

Vi ser på tv tillsammans, det spelar inte så stor roll vad det är vi ser, vi behöver bara nåt att samla oss runt. Katterna ligger i sina stolar som små fjällrävar, nosarna instuckna under svans och päls.  Vi äter rostbröd och dricker te.