Så går en vecka, en månad, en månad till. Jag har hunnit ha en hel mängd skolbesök den här hösten och under varje skolbesök berättar jag om bloggen, om vilken stor del av mitt skrivande den varit och hur glad jag är att jag skrev varje dag - åtminstone nästan - mellan att jag var tretton upp till trettio. Jag är alltid ärlig och säger att jag idag sällan bloggar längre och att jag tänkt på att bara… sluta. Men varje gång jag tänker den tanken får jag en ohejdbar lust att blogga lite.
Jag trendspanar också gärna om att bloggen kommer göra comeback, vi är redo för det nu, men vet inte om jag tror på det själv. Jag tror mycket på papprets comeback, på printmedia och på dagboken och breven. Jag tror på att min ängsliga magkänsla i kombination till min allt starkare dragning till ✨ stationery ✨ (här saknar jag verkligen ett svenskt ord för allt vad det innebär) avslöjar nånting. Det jag är sugen på uppstår sällan i ett vakuum, så kreativ och orädd är jag inte.
Jag prenumererar på flera nyhetsbrev och tänker att det kanske vore nåt för bloggens framtid. Men jag läser ju honestly sällan nyhetsbreven (det enda jag alltid läser är Laura Klingbergs) och det känns offensivt att blogga rakt in i folks inkorg, även om de själv bett om det. Dessutom tycker jag att jag borde ha en tydligare form, en mening eller i alla fall nyheter med skriverierna här om de ska göra sig som nyhetsbrev.
Sen ser jag att Andrea (känd från Eau de pod och mitt instagramflöde sen länge) börjat blogga och jag jublar lite. Hurra, så roligt med en NY blogg! Bloggen är alltså inte död. Och jag fortsätter läsa Sandra och Clara och Flora och Elsa jeden tag, oavsett väder och vind. De är sen länge som vänner, även om det mest är parasocialt. Vänner som jag ibland inte håller med, ibland stör mig på*, ibland skummar, men aldrig inte läser. Få saker har varit så konstanta i mitt liv som Sandras blogg. Det måste ju också betyda att bloggen lever. Or is it just me?
Imorgon är det skolbesök igen. Efteråt har jag inbokat dejt med Linnea, en vän jag lärt känna via våra respektive bloggar nån gång för längesen. Hur kan jag ens tänka på att inte blogga längre? Inte för att jag tror jag har så tur så att det finns flera Linneor där ute att upptäcka och befrända, men kanske nån annan? Nåt annat?
Vad ska en blogg innehålla då? Man kan till exempel prata om stil och kläder.
En positiv sak med skattesmällen i år och allt det är att det tvingat mig att hejda mig. Vad som är onödigt kan man ju debattera om, men jag har haft ett väldigt impulsivt och nästan desperat köpbeteende när det kommer till kläder de senaste åren. Istället för att tänka “vad vill jag ha?” har jag tänkt “vad finns det?” och sen handlat efter det.
En av få saker jag köpt sen skattebeskedet är en ljusblå skjorta. Jag gick och tänkte på den ljusblåa skjortan länge. Jag började leta lite när jag gick på loppis. Scrollade igenom mina vanliga sidor. Var sträng. Den skulle vara precis som jag ville ha den, inga undantag eller kompromisser. Myste över att vara så förståndig. Till slut hittade jag den, på Sellpy. Och jag har använt den precis så mycket dom jag tänkt.
Just nu går jag och myser med tanken på de perfekta röda strumporna. Jag såg Nina Hemingsson på bokmässan i Göteborg, hon var klädd i helsvart, men mellan de lite croppade brallorna och låga doc martens (tror jag det var) lyste klarröda strumpor. Jag insåg där och då att jag behöver ett par röda strumpor i garderoben. Inte för att jag så ofta är klädd i helsvart, MEN så snyggt med röda strumpor och ljusa jeans. Tanken på de röda strumporna har nu intensifierats och jag har börjat scrolla. Jag har kanske hittat ett par, men jag måste se dem IRL för att veta om de är precis så röda som jag vill ha dem först. Jag får återkomma helt enkelt.
Annars är det ju vanligt att bloggar innehåller lite bilder från vardagen. Så here goes, bilder är jag erkänt dålig på, men:
Jag går på vävkurs sen i höstas. Och det ÄR så roligt. Det ÄR så givande. Är fortfarande på min första trasmatta, men har meterslånga listor redan på allt jag vill väva framöver. Längesen jag känt ett så självklart “varför har jag inte gjort det här förr?” inför en hobby.
Ja, det skulle vara styrketräningen då som kan mäta sig i självklarhet. Även om jag fortsättningsvis är snabbare och bättre på att hitta på ursäkter för att inte gå till gymmet. Vävsalen hinner man nästan alltid med, men gymmet… Jävlar, så busy jag är då. Men, hittills har jag alltid återkommit, även om det ibland går längre mellan gångerna än vad som är meningen. Skulle vilja lyfta 100 kg i marklyft innan årets slut. Har tagit 95 nu, men fick ett fruktansvärt ryggskott för nån vecka sen så det har inte hänt så mycket sen dess. Vet inte riktigt när jag ska våga prova igen. Har också som mål att orka fokusera lite på de där små, tråkiga muskelgrupperna också, därav lilla hanteln i handen. Rotatorkuff, vet ni vad det är? I didn’t, fram till för ett par veckor sen.
Men roligast är det att lyfta tungt. Och sen komma hem till Pär och skryta om det. Han börjar bli rätt van med att jag kommer hem och skäller som en hund och ber honom känna på mina muskler. Det verkar ofrånkomligt att utveckla sin höhö-sida i takt med sina muskler. I alla fall för mig.
Syskonbarnen fortsätter vara en stor del av vardagen och tur är väl det. Gör mitt bästa för att vara en så rolig och trygg faster/moster som möjligt. Men inte för trygg, för nån måste ju också berätta om trollen som bor i skogen och om pojken som blev en kanin efter att ha ätit för många morötter. Inget går upp mot de ömsom misstänksamma, ömsom oroliga följdfrågorna. Varför är det så roligt att skrämma upp barn? Eller är det bara jag?
De senaste veckorna har slagit rekord i antal tågresor med tillhörande skolbesök, författarsamtal och hotellnätter. Men nu är det inte många kvar för året och man ska väl inte klaga, men jaja. Så roligt är det inte att bo på hotell. Inte ensam en vardag i november i alla fall. Lite roligare blir det med en bra bok i packningen, till exempel Kallt nog för snö av Jessica Au. Också bra reseformat, 120 nätta sidor. Se där, ett boktips. Klassiskt blogg.
Dagen efter jag läste Jessica Au på hotellrummet besökte jag Kyrkslätt. En kanske inte helt normativt, eh, vacker bebyggelse, men funkade bra som kuliss för att gå till tåget med The Cures nya i hörlurarna. Och där har ni också svaret på vad jag lyssnat mest på i höst. The Cure, Chapell Roan och Jonas Lundqvist. På ett ungefär. Musikblogg, check!
Ja, nu blev det onödigt präktigt det här, hösten har också innehållit rätt många vinglas och en hel del sena nätter, men hittar inga bildbevis. Ni får väl tro mig bara. Trots att det här är en bild på när jag vädrade filtarna och plädarna. Det är det bästa med den här årstiden: minusgraderna. Passa på att vädra allt, ofta. Och med det bloggiga lifehacket tackar jag för mig.
Men bloggen lever, än så länge.
*= Det är för övrigt inte därför man umgås med människor, i bloggform eller annars, för att få hålla med och bli bekräftad ständigt. Om det är det man vill ha föreslår jag tjänster där du kan chatta med en AI-vän. Totalt friktionsfritt.