Jag har bestämt mig

Minns ni reklamen? Det var nån fettfri yoghurt eller flingor eller nåt och en slank kvinna som bestämt sig ta tag i livet en gång för alla och bara livnära sig på detta fettfria livsmedel för att bibehålla sin slanka figur. Därav sloganen “jag har bestämt mig”.

Lite så känns det, men det handlar inte om flingor eller yoghurt - två livsmedel jag aldrig riktigt förstått om jag säga som det är - utan det enkla faktum att jag igår kläckte en enkel idé i samma ögonblick som jag uttalade den. Vi stod i köket och fixade undan efter maten när jag sa till Pär: “På sportlovet tänker jag va på stugan några dagar eller en vecka och skriva. Gå en promenad per dag, äta något enkelt och varmt - och skriva. Du och katterna får gärna följa med, men inget måste”.

“Ja men det låter väl trevligt”, sa Pär och så var det bestämt. Ibland är de absolut enklaste idéerna dom som sitter längst in.

Men nu har jag bestämt mig. Skrivsemester i huset, så självklart egentligen. Känner mig redan lite piggare.

Livet en lördag

Det är januari, det är nygamla restriktioner och det är liksom inte så spännande. Det här gjorde jag idag, till exempel.

Vi sov länge, som alltid. Lagom till lunch packade jag min lilla korg <333 med mackor och mjölk till kaffet och så körde vi mot torpet. Vägarna var isiga och solen sken. Bra vinterdag.

Huset stod kvar, trots att vi inte varit där på evigheter. Dels har vi inte riktigt hunnit men sen har elen varit så jävla snordyr senaste tiden att vi faktiskt inte varit där på grund av det också. Ett litet hus med fönster så otäta att det fladdrar i gardinerna och som värms upp med good old el-element… Ni fattar. Vi fick räkningen för två senaste månaderna just och den var ändå dyrare än vad den nånsin varit trots att vi inte använt nån annan el än den grundvärme vi har på.

Men huset stod kvar och var precis lika hemtrevligt som vanligt, med musskit i hörnen och harspår i snön.

Vi skulle göra “snöarbete”. Egentligen borde vi ha skottat upp lite gångar redan i mellandagarna när snön föll, men nu blev det inte så. Nu har det snöat och snöat och däremellan töat och sen fryst på igen, så vi fick klättra över ett litet Mount Everest som rasat av farstutaket för att ens komma in. Vi hackade bort lite av berget, skottade upp lite gångar och sket i drivan utanför uthusdörren som omöjliggjorde en del av min plan att plocka fram sparkstöttingen. Istället fick Pär föreviga min färgkombo. Vantarna har mamm stickat, halsduken har jag stickat och jackan har väl nån underbetald stackare i en hemsk fabrik sytt.

Sen gick i in för det vi egentligen kom dit för: mackorna!!!! Det andra är ju bara en förevändning för att lite svettig och lite kall sätta sig med en kopp kaffe och en macka (stekt ägg på Hönö-kaka). Det är nog det godaste som finns.

I sovrummet kunde man lätt tro det är sommar. Säg hej till mina stråhattar 👋

Fast tittar man ut genom fönstret kommer man snabbt ihåg att så icke är fallet.

Eftersom vi inte vred upp värmen så blev det snabbt ganska kyligt, så när kaffet var urdrucket och vi sopat upp musskiten och dubbelkollat att allt var avstängt sa vi hejdå. Jag längtar så till varmare tider och längre vistelser och att alla tulpanlökar jag satt i höstas ska spricka upp. Sitta på terassen ljumma sommarkvällar, dricka vin och röka cigg och höra fåglarna flyga förbi.

När vi kom hem hade Pär nån slags skidåkning han vill se på tv så jag städade det sista ur min garderob som jag änt-eh-ligen ordnade upp igår. Sen fick jag syn på den här ljusstaken som jag köpt för 1€ på loppis nån gång och kom ihåg mina nya Posca-pennor.

Ett poddavsnitt senare såg den ut så här.

Det är en en kamp att inte rita på allt med pennorna, för det går ju att rita på allt och jag kunde lätt se hur det skulle gå överstyr för mig, men just den här lilla ändringen blev bara bra. Den hukade Quasimodo-gestalten ni ser i fönstret är jag, tyvärr. Jag insåg ikväll när jag såg min egen spegelbild i ögonvrån att jag omedvetet anammat min egen faffas klädstil här hemma. Träningsbyxor högt uppdragna upp och t-shirt instoppad. Saknas bara en högt sittande mössa som liksom balanserar på skallen snarare än att faktiskt fylla nån värmande funktion.

Och nu är det kväll och vi har inga planer alls. Jag ska kanske läsa klart den här som jag började på i veckan. Eller tvinga Pär att spela nåt spel med mig. Eller se nån film och sticka nåt. Eller ligga och spela mobilspel in till småtimmarna :-)))) Oavsett kan vi väl komma överens om att detta är inte den festligaste tiden i livet eller på året. Har pratat med flera kompisar senaste veckan och alla säger vi samma sak: det är tungt nu. Jag tror inte min lördag skulle se väldigt mycket annorlunda ut om det inte var för The PanDemi Moore, det har ändå varit den trevligaste dagen den här veckan skulle jag säga. Men det hade väl i alla fall varit mer av ett val än vad som känns som ett ensamt alternativ.

Hur tacklar ni det?

Höstlovshej

Hej, vad fina ni är. Tack för alla uppmuntrande ord i meddelanden och kommentarer. Om er kommentar inte blivit godkänd här under så handlar det om att jag upplevt som den onödigt hård mot recensenten eller för att för ni missförstått helt min poäng: det här är inte en “jävla pk-feminister”-debatt, I love PK, så ja. Den debatten får ni föra nån annanstans. Är varken intresserad av pajkastning eller alt right-luktande åsikter. Sorry not sorry, det här är min blogg, inte ett fritt forum.

Är ute på torpet och tar det lugnt i veckan. Har jobbat ute i trädgården och bland annat huggit mig fram genom nässlorna till ett nytt potentiellt favoritträd, stickat och sett Emily in Paris (fånigaste jag sett, men också lite beroendeframkallande), druckit kaffe med Emmi och ätit soppa och ett berg med toast. Soppa och toast, förresten, vilken grej.

Tänkte fortsätta i ungefär samma takt ett par dagar till. Skönt att vara här och dels jobba utomhus lite och dels ta lite längre sovmornar. Det är så mörkt och tyst om kvällarna här och om dagarna hör jag flyttfåglarna ropa, även när jag inte ser dem. Nu när löven fallit är det en annan gård vi har. Man ser till och med vattnet blänka mellan träden, kallt som knivblad. Allt känns så kallt och rent förresten. Älskar det. Speciellt när man får komma i sen, dricka stora muggar roiboos och vira ännu en filt runt benen.

Torpjobb och jobb

Först och främst - tusen tack för alla kommentarer på förra inlägget! Ni är så fina och generösa med er själva. Överhuvudtaget tycker jag ni är duktiga på att kommentera just nu och det uppskattas, det ska ni veta. Jag är lite dålig på att svara på alla kommentarer i rimlig tid, men det betyder inte att jag inte läser dem eller blir glad varje gång det plingar till.

Jag verkar inte vara ensam om att ha tappat läskoncentrationen ~*i DeSsA tIdEr*~ och det är en tröst i sig. Jag har också fått tips på att läsa poesi, det tyckte jag var fint. Jag borde läsa mer poesi än vad jag gör.

Idag jobbar jag från torpet. Vi åkte ut hit igår kväll, så att vi skulle kunna vakna här och ta itu med sånt vi tänkt ta itu med redan från morgon. Hur tidigt man än stiger upp i stan, tar det ändå sin tid att komma hit. Dessutom stiger vi aldrig upp speciellt tidigt, hur starka intentioner vi än må ha om det. Men nu är vi här, det är fortfarande förmiddag, jag har för längesen ätit frukost och kaffet mitt har traditionsenligt kallnat i koppen.

Jag ska plantera lökar, klippa gräset (kanske för sista gången i år, det växer inte lika mycket mer), såga av en regntunna i lämplig höjd och hugga ner lite på baksidan har jag tänkt. Jag hoppas att jag glömmer bort lökarna till våren, att papegojtulpanerna blir överraskningar om/när de dyker upp. Påminn mig inte.

Ser så fram emot att gå ut och sätta igång, men före jag får göra det måste jag jobba undan lite. Jag har massor att göra och ingen egentlig inspiration. Men säg när har man det egentligen? Det är bara att dra på ändå antar jag. Vad har man annat för val? En sak jag i alla fall lärt mig de senaste åren är att det är bättre att göra ett första utkast man är missnöjd med än att inte göra nåt alls. Det är alltid hundra gånger enklare att förbättra, redigera och göra om än att börja från början. Ingen annan än du själv förväntar sig perfektion av dig.

När jag vaknade låg dimman tjock bakom huset. Det är så man vill klä sig i nåt fladdrigt nattlinne och springa genom det daggiga gräset med håret flygande efter sig i tjocka lockar. Men istället hasade jag mig upp, srog på mig yogapantsen jag aldrig gjort yoga i, drog upp rufset i en knut med en scrunchie och steg i stickasockorna.