Det är januari, det är nygamla restriktioner och det är liksom inte så spännande. Det här gjorde jag idag, till exempel.
Vi sov länge, som alltid. Lagom till lunch packade jag min lilla korg <333 med mackor och mjölk till kaffet och så körde vi mot torpet. Vägarna var isiga och solen sken. Bra vinterdag.
Huset stod kvar, trots att vi inte varit där på evigheter. Dels har vi inte riktigt hunnit men sen har elen varit så jävla snordyr senaste tiden att vi faktiskt inte varit där på grund av det också. Ett litet hus med fönster så otäta att det fladdrar i gardinerna och som värms upp med good old el-element… Ni fattar. Vi fick räkningen för två senaste månaderna just och den var ändå dyrare än vad den nånsin varit trots att vi inte använt nån annan el än den grundvärme vi har på.
Men huset stod kvar och var precis lika hemtrevligt som vanligt, med musskit i hörnen och harspår i snön.
Vi skulle göra “snöarbete”. Egentligen borde vi ha skottat upp lite gångar redan i mellandagarna när snön föll, men nu blev det inte så. Nu har det snöat och snöat och däremellan töat och sen fryst på igen, så vi fick klättra över ett litet Mount Everest som rasat av farstutaket för att ens komma in. Vi hackade bort lite av berget, skottade upp lite gångar och sket i drivan utanför uthusdörren som omöjliggjorde en del av min plan att plocka fram sparkstöttingen. Istället fick Pär föreviga min färgkombo. Vantarna har mamm stickat, halsduken har jag stickat och jackan har väl nån underbetald stackare i en hemsk fabrik sytt.
Sen gick i in för det vi egentligen kom dit för: mackorna!!!! Det andra är ju bara en förevändning för att lite svettig och lite kall sätta sig med en kopp kaffe och en macka (stekt ägg på Hönö-kaka). Det är nog det godaste som finns.
I sovrummet kunde man lätt tro det är sommar. Säg hej till mina stråhattar 👋
Fast tittar man ut genom fönstret kommer man snabbt ihåg att så icke är fallet.
Eftersom vi inte vred upp värmen så blev det snabbt ganska kyligt, så när kaffet var urdrucket och vi sopat upp musskiten och dubbelkollat att allt var avstängt sa vi hejdå. Jag längtar så till varmare tider och längre vistelser och att alla tulpanlökar jag satt i höstas ska spricka upp. Sitta på terassen ljumma sommarkvällar, dricka vin och röka cigg och höra fåglarna flyga förbi.
När vi kom hem hade Pär nån slags skidåkning han vill se på tv så jag städade det sista ur min garderob som jag änt-eh-ligen ordnade upp igår. Sen fick jag syn på den här ljusstaken som jag köpt för 1€ på loppis nån gång och kom ihåg mina nya Posca-pennor.
Ett poddavsnitt senare såg den ut så här.
Det är en en kamp att inte rita på allt med pennorna, för det går ju att rita på allt och jag kunde lätt se hur det skulle gå överstyr för mig, men just den här lilla ändringen blev bara bra. Den hukade Quasimodo-gestalten ni ser i fönstret är jag, tyvärr. Jag insåg ikväll när jag såg min egen spegelbild i ögonvrån att jag omedvetet anammat min egen faffas klädstil här hemma. Träningsbyxor högt uppdragna upp och t-shirt instoppad. Saknas bara en högt sittande mössa som liksom balanserar på skallen snarare än att faktiskt fylla nån värmande funktion.
Och nu är det kväll och vi har inga planer alls. Jag ska kanske läsa klart den här som jag började på i veckan. Eller tvinga Pär att spela nåt spel med mig. Eller se nån film och sticka nåt. Eller ligga och spela mobilspel in till småtimmarna :-)))) Oavsett kan vi väl komma överens om att detta är inte den festligaste tiden i livet eller på året. Har pratat med flera kompisar senaste veckan och alla säger vi samma sak: det är tungt nu. Jag tror inte min lördag skulle se väldigt mycket annorlunda ut om det inte var för The PanDemi Moore, det har ändå varit den trevligaste dagen den här veckan skulle jag säga. Men det hade väl i alla fall varit mer av ett val än vad som känns som ett ensamt alternativ.
Hur tacklar ni det?