Igår tog jag med min brorson Grim, fem år för att testa dans. I samråd med hans föräldrar har jag tänkt att dans kunde passa honom. Och jobbar man nu en gång på kulturskola så gör man ju. Men mest har jag tänkt att det vore en fin rutin att ha tillsammans, han och jag. Inte för att jag ska dansa med gruppen, men för att jag skulle föra och hämtar och kanske ibland bjuda på café efteråt.
Jag fick veta att han varit lite nervös och inte velat gå på morgonen före, för att han är “så dålig på att dansa”. Han bestämde sig för att han ändå ville gå när han förstod att han mest skulle få springa runt. Det sa han i bilen på väg dit också: “man ska springa runt, det är min favorit”. Vet inte om det var för att påminna sig själv eller mig.
När vi stod med de andra barnen och de andra vuxna utanför var det rätt spännande. Men när det blev dags att smyga in in i salen med de andra barnen gjorde han det utan att vända sig om och se på mig som fick vänta utanför. Jag satte mig och läste, på helspänn utifall att det skulle bli kris därinne i danssalen. Men efter 45 minuter, kom han utspringande och tjöt: “Nu är jag färdig. Jag var SÅ bra!”.
Sen dansade och hoppade han hela vägen över torget till caféet där vi skålade i trip och kokosboll. “Vill du gå nästa vecka igen?” frågade jag. “Jo”, svarade han och hoppade lite till.