När vi var små firade vi alltid midsommar, veneziansk, nyår med ett par familjer med barn i samma åldrar som oss. Inte kusiner, men de kunde lika gärna ha varit. Alltid och alltid förresten, det kanske bara var ett par år, men det var de åren som sen blev the blueprint för hur dom högtiderna skulle firas. Speciellt veneziansk, som knappt är en högtid och på så sätt inte så styrd av att resten av världen firar den.
Jag minns det som ett myller av chipspåsar, varma tröjor, smällare och rinnande näsor. Tryggt och spännande på samma gång. Blanda jaffa och cola i samma glas för mixolog-feeling, springa ut och in genom öppna dörrar, prata hemligheter i egna rum, höra pappornas prat bli stimmigare och rörigare i takt med att mörkret sänkte sig. Röken av mammornas cigaretter, nån jävla blåbärspaj som skulle ätas och sen - doften av krut när raketerna äntligen smällde av. Alltid var det nån som sov före vi åkte hem och fick bäras in i bilen. Sällan var det jag, jag har aldrig haft svårt att hålla mig vaken kvällstid.
Så blev man vuxen, fick syskonbarn. Plötsligt är man den som gräddar blåbärspajen och smygröker om knuten,.
Kommer ni att minnas pizzan vi gräddade på löpande band enligt allas egna preferenser? En med bara ketchup, ingen ost, ingen fyllning. Kommer ni att minnas knakande furugolv och högar med kuddar och filtar som ni hoppade i? Katterna som strök längs med golvet som minkar och illa kvickt drog upp på vinden. Och kommer ni minnas hur ni som termiter satte i er en halv påse grillchips på några minuter, med fortfarande kladdiga godisfingrar - för är det fest så är det.
Kommer ni minnas hur vi gick ut sen och brände tomtebloss och sköt dom få raketer vi hade långt före det blev mörkt, bara för att ni skulle få vara med? Det var inte så häftigt, om jag ska vara helt ärligt, raketer gör sig verkligen bäst på avstånd, helst på andra sidan viken med mörkt och lugnt vatten emellan. Rakel började också tjuta, kanske av smällarna, kanske av att det var kväll bara. Men jag vågade tända på ett par raketer, jag som aldrig vågat det förr. Om ni inte redan märkt det så gör jag ju nästan vad som helst för att ni ska tycka jag är cool.
Ni kommer inte ihåg hur vemodig jag kände mig när ni åkte sen. När det bara var jag och Pär kvar och katterna vågade sig fram igen. Vemodig, men också glad. Glad att vi har det här lilla ruckliga torpet med knakande golv och kallvind för katterna att gömma sig på. Ugnen som när den är igång, hindrar en från att använda samma eluttag till nåt annat - för då går en propp. Och gården, med sina vildvuxna ramar. Trädgårdsmöbler med spindelväv och pollen och gräsmattan, lång och fuktig är den så här års. Rönnbären som lyser perfekt röda i träden. Allt det är jag så glad för.
Vi grävde fram ölen och det som stod bakom läsken när ni hade åkt. Knäppte varsin, löste Melodikrysset, städade undan kuddarna och filtarna. Steg ut på trappen och rökte en till ,helt utan att smyga.
Jag hoppas ni kände att det var högtid och nåt speciellt. Att det kittlade i magen på er, trots att vi ses nästan jämt. Det är ju inte så häftigt egentligen, men jag hoppas att ni känner att det är tryggt och spännande på samma gång.
