Jag vaknade tidigt imorse, med solen halv sex-tiden. Har trots det inte åstadkommit så mycket än idag, jag har bara läst. Först ett par timmar i sängen, sen ett par timmar på terrassen. Först kaffe och frukostmacka, senare en skål bretzels och en flaska citronläsk och Neapel-kvartettens andra bok, sista halvan. Benen konstant i obekväma ställningar för att utsättas så mycket som möjligt för solen. Forskare borde forska i mina bens oförmåga att bli bruna, kanske har dom någon enzym i sig som kunde hjälpa vid SPF-framställning.
Jaja, jag vet, jag är ytlig. Men nåt ska man väl ha som ankare i denna världen, så att man inte flyger iväg med en av alla tankar om alltet och livet som drabbar en så lätt i detta landet. Be mig inte redogöra för någon av dem, men under förra veckan kom jag till så många insikter och löften om hur jag hädanefter ska vara och leva att forskarna nog borde ta en titt på det också. Allt detta hann jag med trots ett mycket flitigt intag av aperol spritz.
Nikko och Ari kom hit förra veckan och med dem inleddes den riktiga semesterdelen av den här nästan-semestern. I helgen hyrde vi bil och körde ner mot Vieste, en liten stad ytterst på sporren på stöveln, så att säga. Inte många timmar fågelvägen, men rätt många på “let’s undvika vägtullarna och motorvägen”-vägen.
Man har ju en föreställning om vad det ska vara, att köra i Italien, och det är precis allt det. Snötäckta toppar i fjärran, dalar och dalar och dalar med grönt runt omkring en, kilometerlånga tunnlar och motorcyklister som kommer susande så det ringer i öronen i även de brantaste av kurvor. Och så ibland mellan dalarna öppnar sig havet. Eller ett kyrktorn kikar upp. Eller så ligger en liten vitkalkad stad och solar bland olivträden, bekvämt tillbakalutad som en katt.
Olivträden, ja. Finns det ett trevligare träd? Det hade kanske varit de sydöstsvenska ekarna i Blekinge då, men uppvuxen som man är bland raka furor och raka björkar och raka, raka, raka aspar och rönnar och skit, så är det nåt otroligt trevligt med knotiga träd. Plötsligt förstår man att klätterträd är en grej. Hela barndomen trodde jag att jag bara var usel på att klättra (visserligen också sant) eftersom jag aldrig lyckades hiva upp mig i nåt klätterträd hur jag än försökte. Men det var ju för att björk och tall inte är till för att klättra i. Olivträden däremot, tror jag kunde va kul att klättra i.
Vi bodde två nätter i en liten stugby, en camping kan man kanske kalla det, med egna vinrankor och oliv- och citronträd. När vi äntligen kom fram - jag skriver äntligen för att Pär drabbades av en sällan skådad åksjuka den sista timmen - regnade det, men det gjorde inte så mycket. På trappen till vår stuga kröp det stora, stora sniglar och i buskarna pilade det ödlor och på AC:n ruvade en duva. Vi hade inte heller suttit länge på terassen före de halvtama katterna boendes i stugbyn hade förstått att det gick att jama till sig en bit prosciutto vid just vår stuga. Ett naturnära boende på så sätt.
Pärs åksjuka försvann så fort vi inte åkte mer och vi handlade vår middag på närliggande Carrefour för hutlösa pengar. Ett tips Carrefour - om ni vill kunna sänka matpriserna något, så anser jag inte det var helt nödvändigt, att ha en anställd bara för att sätta tomaterna och potatisarna jag väljer i en påse och väga dom. Även om det på sätt och vis var trevligt. Och ingen anställd tvingade oss ju heller att köpa exakt så mycket vin som vi köpte. Eller för den delen dricka det samma kväll.
Men vet ni, jag ångrar inget, för utan dom vinflaskorna kanske vi inte hade kommit på idén att smyga bort till stugbyns pool och med många kvävda skrika av köld ta ett dopp vid midnatt. Det var ljuvligt! Att ligga på rygg och stirra upp i intet, mätt och lite berusad, höra en hund skälla nånstans långt bort, känna doften av de regnfuktiga träden och känna i livet för bara tio minuter, det kan vara värd en halv månadslön på Carrefour. Sen steg Pär på en av sniglarna när han gick upp och vi föll på att dö av skratt, just bara för att vi inte skulle skratta där och då.
Dagen efter styrde vi hyr-Fiaten in till Vieste. Det var söndag och ganska lojt, men tacka vet jag turismen. Tack vare den kan man betala överpris för pasta vongole med utsikt och tack vare den kan man köpa sig ett vykort i en bod mitt i dan i detta söndagsstängda land. Vieste var vackert och vitt och brant, precis som sina systerstäder vi hade kört förbi.
Satt länge vid klipporna och såg ut över det turkosa havet och tänkte djupa tankar, tills jag blev störd av en katt som lekte med en ödla. Bara ögonblick tidigare hade katten fått mat av en kvinna som med säkra steg och tunga kassar gick på stenstigarna längs med klipporna och verkade ha som uppgift att mata just katterna, så den kände sig säkert energifylld. Kvinnan log ett älskligt och tandlöst leende mot mig när hon gick förbi mig. Omöjlig att bestämma ålder på, men kanske som jag?
Ett annat leende jag kommer minnas från Vieste är matronan som satt på en köksstol utanför sitt hus i en av gränderna vi gick i. Bredvid henne satt vad jag antar var hennes man i hängslen och skjorta. Vi passerade dem precis tolv på dan, när kyrkklockarna ännu samtalade med varandra. Det var kanske mitt favoritögonblick på hela dagen. Det var kanske därför matronan log så brett, det var kanske ett hånflin: titta på henne, där går ännu en turist och tror sig vara med om nåt saligt och unikt, sån inbilskhet. Men jag log tillbaka och sa buongiorno och hon sa buongiorno tillbaka. Och hon får gärna håna mig, det förtar inget av min upplevelse. Och nåt ska väl hon ha för att vi får gå på hennes hemgata och åbäka oss.
Sen var det gelato och sen var det hem till stugan igen. Och tur det, för det blev ösregn och fyrverkerier satte igång till kvällen. Inte riktigt samtidigt, men det firades bröllop i stugbyns restaurang. Det visste jag visserligen före, men när fyrverkerierna smällde igång, trodde jag så klart att nu, nu händer det! Allt det där man går och är rädd för. Men dunket av What is love som drog igång strax efteråt påminde mig om att det inte alls var ett världskrig utan bara ett italienskt bröllop. Jag tackade Padre Pio för det, det katolska helgonet som stugbyn (och en hel massa annat) var uppkallat efter.
Måndag morgon åkte vi hem, denna gången stärkta av amerikanska åksjuketabletter. Och säg vad man vill om amerikanarna, men medicin kan dom tydligen göra. Pär mådde inte dåligt alls på hela resan. Tur det, för i så fall hade han missat kohagen vi körde igenom, kossorna som låg i trädens skugga och viftade med svansen. Och de vita klipporna! Och det turkosa vattnet, som vi tog ett dopp i nånstans nära Mattinata. Stenstrand, vad du är härlig och jobbig på samma gång! Härlig för att man slipper sand i röven och mellan tårna, vidrig för att det är helt omöjligt att gå värdigt barfota på en sån. Men på nåt sätt gick det också, och inget är väl så härligt som ett riktigt salt dopp en riktigt varm dag.
Det var en riktigt varm dag som sakta förvandlades till en riktigt varm kväll och aldrig har väl jasminen doftat så gott som i skymningen när vi äntligen lämnat tillbaka hyrbilen och stigit av tåget igen i Cupra. Under de några hundra metrarna vi gick hem från tåget såg vi de första blixtarna och lagom till att vi var under tak bröt ett riktigt ordentligt åskväder ut. Som jag hoppats på just ett sånt! Det var den perfekta komma hem-presenten.
Idag känns det ännu mer som mändag än vad måndagen gjorde, för igår åkte Nikko och Ari tillbaka till Barcelona och kvar är bara jag och Pär. Det är alltid både en lättnad och en sorg när vänner man umgåtts intensivt med åker iväg. Jag tröståt ett rejäl portion gelato igår kväll när dom åkt och ute regnade det. Imorse vaknade jag som sagt samtidigt som solen gick upp, röd och ny. Då var det skönt att vara ensam. Koka en kanna kaffe, bre sig en macka, sätta sig på terassen. Försöka in i det sista att benen ska bli lite bruna åtminstone. För snart är det slut, snart åker vi hem på riktigt. Det är också både en lättnad och en sorg. Men nog ska väl nån slags jasmin dofta där med. Jag längtar efter att sätta potatis i mina lådor, köpa lavendel till balkongen, gå på gymmet, äta lunch med vänner, krama katter och syskonbarn, dricka kaffe med fammo i skuggan. Koka kaffe i mitt eget kök i min nya Bialetti Pär köpte åt mig i Italien.