Det är söndag i den lilla staden och kanske, kanske är det äntligen sommarväder i italienarnas ögon. Stranden är, inte full, men det tar sig, det har varit folk i rörelse sen sju imorse. Snart kommer det kanske lugna ner sig, då inleds de varmaste timmarna när affärerna håller stängt. Jag är inte emot denna tradition av att hålla det lite långsamt mitt i dan, men som morgontrött finländare med lutherska drag är det svårt att ställa om från tanken på att man måste passa på när solen behagar visa sig.
Jag älskar vintern och minusgrader, jag mår som bäst en kall och torr och solig dag, men jag är avundsjuk på detta: att kunna ta det lite för givet. Att inte ständigt behöva röra sig och möblera och bygga ett utomhus som klarar alla väder. Att kunna dekorera en balkong och tänka: det klarar sig. Att ligga på soffan en solig söndag och tänka: det kommer fler soltimmar.
Igår gick vi till apoteket, igen. Allt är inte solsken och havsbad, det är myggbett också. Allora, gårdagens uppgift blev alltså att skaffa aloe vera. Vi fick vänta en stund på hjälp från kassörskan - eftersom hon hjälpte vad jag tror var en nunna, ih! - och jag inspekterade apotekets parfymhylla så länge. En serie flaskor med olika nummer, 15,90€ styck, märke okänt. Och en behändigt laminerad lista där samtliga nummer var ihopparat med ett stort modehus kända parfym. Och mycket riktigt, nummer 11 påminde en hel del om Narsico Rodriguez For her. Har absolut inget emot det upplägget, eat the rich säger jag, men jag blir förvånad över hur oförblommerat det salufördes. Köpte dock ingen, däremot fick vi så småningom vår aloe vera.
Efter apotekbesöket blev vi helt enkelt tvungna att sätta oss och pusta ut på uteservering. En aperol spritz och en djup suck över att inte längre vara inbiten rökare, så gott det hade varit där och då med en liten cigg. Det är för övrigt det mest italienska jag sett hittills på två veckor: en let’s say 15-åring, med heartbreaker-frisyr, en cigg i handen och, lyssna nu: vinröda sammetshorts som släntrade över gatan häromdagen. Baserat på hans uppsyn kan det ha varit ägaren till hela stan jag såg.
Livet går verkligen sin sakta lunk här, ett apoteksbesök är ett event i sig. Samma sak med att bedöma dagens nyans på havet, raka benen (fortfarande rigor mortis-nyans på dem, tackar som frågar), koka kaffe och läsa ett citat högt ur våra respektive böcker. Och hux flux är det kväll igen och så ska man äta lite pasta och sen gå och lägga sig. Det är ett under att jag skrivit så mycket som jag har de här två veckorna, jag vet inte hur jag hunnit. Om ett par dagar kommer Nikko & Ari hit, tur är väl det, då ska vi intensifiera turistandet något. Men tills dess; lunka på, lunka på.
Igår kväll somnade jag till tanken på tomat-toast och imorse skred jag till verket. Rostade ett par skivor lantbröd i en stekpanna med olivolja, lät brödet suga åt sig allt. På med Philadelphia när brödskivorna är knaperstekta. Borde ju haft nån lite större tomatsort av praktiska skäl, men detta är nackdelen med söndagsstängt. Man får ta vad man handlat före man kom på att man måste ha tomat-toast till frukost. Men körsbärstomaterna är söta och goda dom också, så jag hackade dom i små bitar och strösslade över brödet. Salta, peppra. Åt båda skivorna andaktsfullt på terrassen. Ni hör ju, jag har fullt upp.
Vi gick ner till vattnet och tog tempen igår kväll, stack ner våra tår. Varmare än i luften. Idag ska vi nog bada, vi har inte gjort det än. Pärs halvitalienska vän tipsade oss i ett tidigt skede om att gå ut en sväng sen söndag eftermiddag, före middagen. Det är då man hänger runt på byn. Jag läser också om dessa söndagseftermiddagar i Ferrantes böcker, de verkar direkt avgörande för det sociala. Vi ska nog både nuotare - simma - och passeggiare - promenera - idag. Sen tror jag vi inte hinner så mycket mer.