Vi har väl duckat ämnet länge nog nu? Jag gjorde alltså min andra bokmässa i livet förra helgen och jag lovade berätta mer om den så här är det inlägget nu. Känns som att jag ligger efter med allt för tillfället, men jag kanske kanske är på väg ikapp nu? Här är i alla fall ett steg på vägen:
Precis som förra året tog jag KNAPPT del av nåt program utöver mitt eget. Att skicka mig på bokmässa är verkligen pärlor för svin. Jag hade verkligen tänkt va en bättre besökare det här året, men det är som att jag får intryck overload och inte bara klarar av att ta in något mer. Jag var i alla fall lite mer förberedd i år och blev inte besviken på mig själv eller försökte planera in en massa annat, typ att se nåt av Göteborg som stad. För mig handlar ändå bokmässan först och främst om att umgås och - usch detta vedervärdiga verb - nätverka.
Årets bokmässa var bättre på det sättet att det kändes som att jag var lite mer lugn och lite mindre överväldigad. Däremot var det sämre pga regnade hela jävla helgen vilket gjorde att jag var konstant lite regnvåt och/eller svettig. Jag tror att regnet också gjorde nåt med hur luftkonditioneringen fungerade i mässhallarna; runt Finlandsarenan var det som en bastu. Fast det kanske var meningen, höhö.
Jag sa visserligen att umgänget är i fokus för mig under en bokmässa och det håller jag fast vid, men det är inte ett jättebra tillfälle att umgås med vänner och familj utöver branschen så att säga. På lördag hade jag både mamma och Thomas, svärmor och Jutta på plats och det kändes himla fint men också stört omöjligt att hinna umgås på det sättet man vill. Det blir svårt att vara på jobb och vara kompis samtidigt liksom. Med det sagt - folk får gärna fortsätta komma på bokmässan för det, men jag får bara lite dåligt samvete över alla man inte hinner prata med tillräckligt.
Men om vi bortser från det så är det ljuvligt att en gång i året var omgiven av kollegor och branschfolk. Jag satt på vår förlagsmiddag på lördagkväll och tänkte: så här har kanske folk det som jobbar på ett företag nästan jämt. Inte att man sitter och bälgar i sig vin dagarna i ända på ett vanligt företag, men att man har kollegor. Det är fint. Sen är ju kretsarna i Svenkfinland som bekant inte jättestora och det är skönt att också för en gång skull sticka upp huvudet ur grottan och säga hej åt rikssvenskarna. Både påminnas om hur liten i världen man är men också att man faktiskt hör hemma där också.
En som verkligen behöver nämnas i sammanhanget är Peppe. Jag hängde med henne nästan hela tiden, både av och på scen och jag hade så himla roligt. Det var som den bästa sortens (fyra dagars) dejten; när man märker att man tycker lika om nästan allt man börjar prata om. Hur man mer och mer vågar ta upp sånt som man inte gillar och vågar bli mer och mer vass i sina omdömen. Det är en stor sorg att tänka att det kanske dröjer ett par år, eller åtminstone ett, till nästa gång vi ses. Men, på så sätt behåller Peppe sin status som nån slags mänsklig julafton och det är kanske fint det med?
Dessutom fick jag för första gången träffa Ulla Donner, detta geni och vet ni hur man ibland kan träffa nån man umgåtts med online och så och bli lite besviken? Att man byggt upp en bild av en människa och så lever den inte upp till det? Well, det hände INTE nu. Vill verkligen bara prata mer, mer, mer med henne. Älskar människor som är supersmarta + ödmjuka + roliga. YES! Vet ni när man känner: det här är en kompis på riktigt.
(blir alltid orolig när jag skriver sånt här att det bara är jag som känt så och att kompis-crushen är helt ensidig, så pinsamt det skulle va hehe)
I could go on, men då glömmer jag bara nån. Fick i alla fall en go fikastund (2+ timmar, det är som Sandra skrev, när händer ens det längre?) med Sandra, fick äntligen träffa Flora & Yrsa, åt en skrattig lunch med Malin och Emma och Johan på söndag, hade Lyra till bordet på middag, gick på fest på Park och träffade folk jag knappt minns namnet på men som var alla trevliga och roliga, hänga med Hedda och alla andra på S & S, prata på scen med Julia och Rosanna och Maria och Sanna och ja, överlag bara vara omgiven av bra folk. Man önskar ju att man på nåt litet sätt bidragit och förgyllt deras mässor såsom ock de förgyllt mina.
Sen har jag ju köpt böcker också. Satsade på sånt jag tror mig villa äga i fysiskt format och struntade i 4 för 3-pocketsen osv. Det blev en del grafiska romaner och serier, rätt mycket ungdomslitteratur, ett par kokböcker och så klart lite impulsköp. Jag köpte allt jag hade bestämt mig för att köpa i förväg på fredag. Då gick jag ett snabbt och målmedvetet varv och bockade av en lista; Den rödaste rosen slår ut, Folk, Berör och förstör, Blod i gruset. På lördag guidade jag visserligen mamma och Thomas lite, men höll mig från att handla nåt pga madness madness madness. På söndag tog jag ett ensamt ärevarv och tillät mig strosa lite mer och lustköpa lite. Resluterade bl a i Korsettkriget - modeslaveriet och kvinnokamp vid förra sekelskiftet; ett helt oväntat köp men en av dom böcker jag är mest pepp på nu. Jag är ju mycket förtjust i historieberättande med avstamp i konkreta bruksföremål och sånt. Hur mode och historia hänger ihop, eller för den delen mat och historia #historieätarna.
Annat jag plockar med mig från mässan:
*hur lång och ståtlig Liv Strömquist är i verkligheten och hur svårt starstrucked jag blev
*kön till Thåströms otroligt kamouflerade signeringsbord, det var liksom inne i ett tält nästan
*diskussioner om Prussiluskans kinkyness
*insikten om hur mycket jag dras till ungdomslitteratur och att det kanske är något att fundera på
*hur oglammig Arnaulds gamla svit sist och slutligen är, alltså finare än alla hotellrum jag varit i förr, men likväl - ett hotellrum. Det gör the deeds ännu sunkigare på nåt sätt. Jag var alltså på fest där - utan Arnauld.
*att allt man i något skede ser som lyx eller tecken på framgång (obs inte efterfest med akademi-gubbar, men hotellsviter osv) falnar när man närmar sig det. Förr tänkte jag alltid på bilden av en svalt silvrig Macbook slängd på en hotellsäng som nån slags bild av just lyx och framgång; nu har jag insett att det betyder att man antagligen sitter och jobbar på ett hotellrum.
Och så, så klart: det fina och fullständigt ofattbara i att hålla i sin lilla Klåda för första gången. Se att det blev en bok till slut och det får man vara jävligt nöjd med ändå. Vad än Husis säger… Men om recensioner kan vi prata en annan gång :) :) :) :)