Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut! Så många bra böcker som kommer i höst, så många bra typer som är representerade i den här katalogen alltså! Malin, Karin, Ulla, Emma… Är så glad att få vara en del av den katalogen. För det är jag ju - nu får ni äntligen se ur Klåda ska se ut! Jag tvivlar på så mycket angående den här boken för tillfället, men en sak som i alla fall är säker är och det är att jag IGEN har en väldigt snygg pärm, kolla bara:
Visst är den fin!!! And one more time, for the finnish speaking seats in the back:
Det är nämligen så att S&S finska systerbolag S&S Kustantamo ger ut Klådan på finska och då heter den Syyhy! Så himla glad över att få översättas! Jag hoppas ju så klart på att en översättning ska leda till en annan och att mina böcker nån gång ska hitta ut ur landet också, men för nu är jag bara jätteglad att boken ska finnas att läsa på finska också.
Omslaget hade jag en ganska tydlig idé om den här gången. Bakgrundsmålningen är från min kompis Eleonora Hagströms utställning Amyldaga som jag såg på Helsinki City Museum i höstas. Redan då sa jag “jag skulle vilja ha nåt av det här som omslag”, och så mejlade jag åt min Förläggar-Anna och sa det och så hux flux var det bestämt. Själv omslaget har Ulla Donner gjort igen (hon kommer också ut med en serieroman i höst - yes yes yes!) och jag ville att boken skulle se bra ut bredvid Jaga vatten, men ändå helt vara sin egen. Det är ingen fortsättning, de hör inte ihop mer än att jag har skrivit dem båda.
Foto: Nicklas Mattson
Eleonora är ju en tredjedel av det klassiska crewet Turd Floor och extra roligt är det att vi alla tre är representerade på nåt sätt, Nikko har nämligen tagit nya författarfoton på mig. Det är inte det att det egentligen behövdes, men vet ni hur trött man blir på sitt eget fejs efter att ha sett samma bild på det ett år i sträck? Så när Nikko hälsade på i februari tog jag med honom upp på vinden och så tåg vi några nya bilder. Jag ser otroligt ledsen ut på alla, men det är för att jag vägrar le desto mer på en bild jag ska behöva se på ett år framöver här nu och mitt resting face är inte så mycket “bitch” som “sad puppy”.
Foto: Nicklas Mattson
Men faktum är att jag inte alls tyckt det varit speciellt roligt att skriva den här boken. I kortkorta perioder har jag drabbats av den där hybrisen som kommer när man har flow och då det man skriver känns som det bästa som nånsin skrivits, men speciellt nu i slutet har det mest känts tungt, jobbigt och svårt.
Är rädd för recensionerna, för läsarreaktionerna, för att folk ska tänka att jag var en one-hit-wonder som råkade skriva en helt okej debut, men som nu med sina andra bok bevisat att hon inte är något annat än en medioker gris som borde hålla sig till något annat. Men ojdå, hon har visst sagt upp sig från sin fasta tjänst för att fokusera på det här - piiinsamt!!!
Dels är det det men sen är det också som att jag inte riktigt vet vad jag har skrivit, jag känner inte riktigt texten tycker jag. Folk frågar som alltid vad den handlar om, men jag har svårt att säga. Jag vet inte riktigt. Jag är också rädd att jag stressat fram en text och jag egentligen borde ha vilat lite nu, andas lite och fyllt på reserverna. Men det fanns liksom inte det som alternativ nån gång, som vanligt när jag gör något sak det hända snabbt och explosivt. Jag skulle aldrig ha haft tålamod att vänta till nästa år med Andringen. Så egentligen är jag glad, men jag är också en boll av ångest. Igår kväll hade jag ett riktigt litet bryt där jag upprepade allt det här jag just skrivit åt Pär, men med snorbubblor i näsan och tårar på kinderna och med sprucken röst.
Man kan ju fråga sig varför man utsätter sig för det här frivilligt då, om det är så hemskt. För att det är så förbannat jävla skitkul också. Så klart. Jag ska ju givetvis skriva en tredje bok. Och en fjärde. Jag har redan börjat på två. Jag vet inte vad jag annars ska jag göra.