Jag har aldrig haft nån form av sport eller träning som hobby. Jag dansade i en street dance-grupp några år som tweenie och det gillade jag visserligen, men det rann ut i sanden. Minns inte ens varför, kanske det var en kompis som slutade, kanske det var nåt annat intresse som tog vid, kanske var det nåt annat.
Jag hatade skolgympan, för jag var alltid sämst i allt - förutom aerobics och dans. Vilket vi hade nån gång i terminen, plus julfestens polonnäs. Jag hade inget bollsinne, hade för tighta hälsenor som gjorde ont när jag sprang och jag var rädd för nerförsbackar, hopptorn, bollträn och en massa annat som förekommer i skolgympan. Jag har heller ingen som helst tävlinginstinkt. Eller tålamod. Är jag inte bra på nåt så skiter jag hellre i det än försöker lite extra. Varför koncentrera sig på sånt man är dålig på när man kan fokusera på sånt man är bra på, typ att lösa mysterierna i Kitty-böcker före Kitty gjorde det?
Som vanligt var det dom (killarna) som var bra på nåt som satte dagordningen - ville dom spela fyra mål spelade vi fyra mål. Och det ville dom gärna och ofta. Fy fan vad jag hatar fyra mål fortfarande. Att gymnastiken i skolan inte är mer individbaserad och jobbar mer för att uppmuntra folk som jag (som antagligen behöver det mest!) att hitta sin grej gör mig fortfarande förbannad, men det är kanske ett annat inlägg.
Det konstiga är att jag redan då visste att jag var tjock. Vilket jag verkligen inte var! Jag var inte tunn och smal som dom flickorna som skröt om att dom vägde 19 kilo när dom började ettan men jag var inte tjock. Tanken på en tjock kropp föddes mycket tidigare än den tjocka kroppen. Det var liksom min identitet, tjock och dålig på gympa. Jag visste redan då att min kropp var en kropp som ska tuktas och straffas. Fokus ska alltid vara på estetik, funktion är sekundärt.
💪💪💪
Den här attityden har följt mig hela livet. Träning eller motion är inte en hobby, det är sällan kul och jag är inte naturligt bra på nåt. Så då fokuserar jag hellre på att läsa böcker. Jag har i olika perioder börjat med olika motionsformer; jag har gått på gym, jag har gått på pass, jag har dansat, jag har joggat och jag har simmat. Alltid med inställningen att jag måste göra det för min kropp ska tuktas och straffas. Jag ska gå ner i vikt. Vilket så klart alltid slutat med att det runnit ut i sanden, för om man ändå har en fri vilja, vem väljer att plåga sig själv?
Det känns många gånger som att dom (killarna) som var bra på gympa fortfarande sätter dagordningen när det kommer till motion. Jag har samma hemska känsla när jag går in på ett gym som jag hade när det stod gympa på schemat i lågstadiet. Jag är fortfarande rädd för att nån ska bli arg på mig för att jag inte prickar bollen, inte ens med kärring-träet.
Idag är jag ju onekligen tjock och det gör ju tröskeln ännu högre. Tänk om folk skrattar eller ännu värre - tycker synd om mig? Eller blir så där överdrivet peppande och börjar prata med mig som man pratar med ett barn; "ge inte upp, kom igen, du är jätteduktig!". Man ska ju träna för att man mår bra men man mår ju inte direkt bra av att höra sånt. Varje gång jag tänkt på att kanske gå på nåt pass eller till gymmet har jag vägt för- och de eventuella nackdelarna och nästan jämt har nackdelarna vunnit.
💪💪💪
Jag brukar säga att man inte behöver älska sin kropp men att man ska äga den. En del av att äga sin kropp är också att erövra offentliga rum. Våga äta bland folk, våga träna bland folk, våga göra helt vanliga saker. Varje gång jag erövrar ett nytt offentligt rum fylls jag av en lättnad och en glädje. Ni vet såna där världskartor som man ska skrapa fram alla länder man besökt? Lite så är det att erövra rum; varje gång jag känner att jag besegrat en rädsla så känns det som att skrapa fram ett nytt land. Och ens egen värld blir lite större. Att rädslorna man har för såna utrymmen ofta är obefogade är ingen vits att säga, rädslor är inte rimliga. Men jag kan ju säga det i alla fall: det är sällan (om inte aldrig) så farligt som man inbillar sig.
En annan aspekt av att äga sin kropp är att känna sin kropp och vad den kan göra. Det lär man sig genom träning. Det är en styrka att veta hur mycket man orkar och hur allting funkar. Det ger dig kontroll, eller i alla fall nån form av upplevd kontroll. Sen kan du bli sjuk och dö i alla fall, men är inte nån form av upplevd kontroll en grundsten för en fungerande relation. Du kan - och ska inte heller - inte kontrollera exakt hur en kompis beter sig eller lever, men känner du kompisen bra kan du i alla fall gissa dig till det. Din kropp är som en kompis.
💪💪💪
Min förra depression gjorde att jag kände att jag inte längre ägde min kropp, jag kände inte ens min kropp. Då hade jag inte heller upprätthållit nån motionsform alls, jag hade inte gjort nåt alls på ett par år. Jag tror ju att jag skulle ha blivit deprimerad i alla fall, men det påskyndade och förvärrade det, det tror jag absolut.
Förra hösten flyttade syrran hit efter många år i Vasa. För att undvika att vårt umgänge bara skulle kretsa kring godis och skvaller bestämde via oss för att börja spela badminton en gång i veckan. Syrran hade redan provat på det ett par gånger med sin sambo och tyckte det kunde va lämpligt. Som vanligt trodde jag att det skulle hålla i sig max nån vecka, men vi fortsatte spela en gång i veckan hela vintern och hela våren ut. Jag tror det var det att vi aldrig gick in med inställningen: nu ska vi gå ner i vikt, nu ska vi straffas och tuktas. Vi gjorde det bara för att göra nåt kul. Och det var kul!
Sen kom sommaren och då tog vi en oplanerad paus. Man kan inte förväntas stå i en tennishall som är svettig och kvav redan vintertid när det är 32 grader ute. Men vi badade varje kväll hela juli. Aldrig att vi skulle simmat nån längd eller så, men är man i vattne och har plasktävling och kullerbyttetävling och stå på händerna-tävling i en timme eller två tycker jag faktiskt det räknas som motion det med. Men nu har vi fortsatt!
💪💪💪
Jag visste redan i somras att jag måste få nån ordentlig rutin på min motion när jag skulle gå från ett jobb som ändå var ganska fysiskt (försök själv servera 200 lunchgäster på två timmar) till ett mestadels stillasittande jobb. Det är så när man är 30, man kan tyvärr inte ta en o-ond rygg eller en o-stel höft för givet.
Och nu har jag börjat. Zumba, badminton, simning. En gång i veckan vardera. Det känns som en bra blandning och det känns som nåt som faktiskt kan funka. Det hjälper förstås att jag har flexibla arbetstider och kan gå på förmiddagspass - det är alltid mycket tyngre att göra nåt efter jobbet. Jag är ännu sugen på att prova ridning och yoga, men det vågar jag inte riktigt ännu. Men nån gång kanske? Det är rum kvar att erövra, länder kvar att skrapa på kartan. Men jag är glad för det jag redan vågat.
Badminton är enkelt, där har man sin egen plan och ibland är den planen ett eget rum och man behöver inte bry sig om nån annan. Simning känner jag inte heller ångest inför, jag vet att många skräms av omklädningsrummen och duscharna, men jag har alltid upplevt det som avslappnade frizoner där man verkligen ser olika slags kroppar. Det är befriande på ett nästan 70-taligt sätt kan jag tycka. Här vaggar hängpattarna och bristningarna och ärren och gäddhängen och valkarna och lårskaven sida vid sida och ingen bryr sig. Zumban var värst, det kändes som en helt ny kontinent, men fan om det inte gick bra det också! Tipsar gärna om Studio Z här i stan, avslappnat och välkomnande och inte alls farligt.
Jag har bara börjat men jag tror verkligen på det här. Mest för att jag för första gången går dit av rätt orsak. Fokus är på funktion, inte estetik.
Jag ska vinna nåt, inte förlora nåt annat.
