Så här fem dagar in på det nya året låter 2023 fortfarande som framtiden tycker jag. Vad tror du kommer hända, var tror du vi kommer vara år 2023? Ställde man sig nånsin den frågan som barn? Kanske.
Jag har haft - och har ännu ett par dagar obs obs - jullov. Jag tror inte jag förstod hur otroligt trött jag var före julen förrän nu, när jag, likt den runda och goa lilla gummiboll jag är, har pompat tillbaka. Inte helt kanske, jag har inga marginaler och rör mig lite som man gör på tunn is. Försiktigt, försiktigt. Men jag är i alla fall piggare än då. Ett litet halv-pomp.
Min kompis Isabelle har dubbat det här året till Det Magiska Året. Inte magi som i tarot och sammet har jag fått lära mig, utan magi som i det som händer när man vågar släppa sargen. Tilltro till och respekt för det kreativa. Jag vill också försöka leva efter det, men vi får väl se. Jag må vara en rund gummiboll på sätt och vis, men jag är också en fyrkant utan dess like. Har ju fortfarande inte vant mig vid att affärer har öppet på söndagar.
Jag känner i alla fall en lust att försöka och fylla året med allt det som inte går att köpa. Inte som protest mot affärernas söndagsöppet, men som protest mot mig själv och mina beteenden. Jag är så trött på att köpa.
Ni vet att jag är en stress-shoppare utan impulskontroll och I’m not gonna lie, det är svårt att toppa känslan av ett riktigt bra “fynd”. Enda orsaken till att det här blogginlägget inte är en talad monolog framför kameror i Lyxfällan säsong 56 är väl att min definition av fynd brukar vara i stil med “en pärm gamla recept från Allers som nån samlat på under 80-talet”. Men även det blir till saker och köpbeteenden smittar av sig. Är man gränslös bland recept-pärmarna på loppis är det lätt att bli gränslös när man ligger och scrollar och en JÄTTESMART och ANVÄNDBAR automatiserad potatisskalare kommer emot en i reklamen. Klart jag behöver den, att skala potatis är ju så jobbigt. ett riktigt fynd med andra ord.
I En varg söker sin podd pratade de om trender för 2023 och sa att i år kommer överklassen få tillbaka sina beteenden, medelklassen har inte längre råd med att sitta på lokal och äta dyr sallad stup i kvarten. Överklassen har väl aldrig handlat på en dollarstore, men jag tror det här suget jag känner efter att inte köpa, är en gren av samma trend. En slags syskon-konsekvens av lågkonjuktur och dåliga tider. Personligen ser min ekonomi bättre ut än på länge (tack August), men så pass ängslig och trendkänslig är jag att det ändå känns rätt att inte konsumera just nu.
Lately har det känts som att hela livet är en dollarstore där man går igenom gångarna, utan möjlighet till omvägar, och plockar på sig än det ena, än det andra. Bara saker, saker, saker. Att handla har blivit umgängesform, underhållning, strategi och innehåll. Dessutom, när livet är stressigt och det mesta känns tungt, så är det lätt att inbilla sig att det blir mindre tungt om man bara hade den där automatiserade potatisskalaren. En tung grej som kanske skulle bli lite lättare.
Med risk för att låta som en bäng stundent 1973: jag är sugen på saker som känns på djupet. Fylla livet med långsamma glädje-kolhydrater, såna som mättar länge. Att göra istället för att köpa.
Häromdagen kände jag skrivlust för första gången på mycket, mycket länge. Det var ljuvligt. Givetvis var det lust till att skriva nåt helt annat än vad det står i mina papper att jag ska skriva just nu, men eftersom jag ännu är ledig och allt jag gör är bonus så valde jag att bejaka det och bara skriv. Det blev ett kapitel på en grej det redan finns några kapitel på. PIRR let me tell you. Och det håller i sig, till skillnad från pirret från potatisskalaren.
Från en annan dag, när jag och mitt brorsbarn utflyktade till ett utkikstorn. Def långsamma må bra-kolhydrater.
Underbara Clara skrev bara idag om en grej jag funderat mycket på under hösten. Vad är vila för mig? Jag tror jag har glömt bort vad det är jag mår bra av. Jag har gått i fällan och trott att vila bara är att få ligga still i ett mörkt rum utan att bli störd. Att inte behöva städa. Att inte behöva duscha. Att inte behöva göra nåt. Ibland är det kanske det som är vila, men ibland är det precis motsatsen. Att bara ligga still och skita i hus, hem och hygien är också förvillande likt depression :-)
Så Mitt Magiska År blir väl kanske detta: att försöka komma ihåg och känna igen vad det är jag mår bra av. Göra saker som leder till pirr, sånt som känns på djupet, inte var rädd för att jobba aldrig så lite för lite långsammare må bra-kolhydrater.
Är det inte tröttsamt så säg att ständigt köra av vägen i detta liv? Varje år tänker jag att jag kommit fram till nån nyckel eller sanning och så 6-12 månader senare så står jag där och funderar hur i helvete det blev så här igen. Jaja, tur man är den där runda, goa gummibollen då.
Pomp, pomp, pomp.