Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:
Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?
Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.
Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.
Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.
Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.
Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.
Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.
Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.
Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.