Den här hösten kommer vi nog minnas, skrev jag till Pär en natt när jag låg i en hård lägersäng ute i Pörkenäs. Jag hade svårt att sova, det kändes kvavt i sängen. Ute var det bitande kallt, norrsken på himlen. Jag var orolig.
Sällan vet man vad man kommer minnas förrän i efterhand och kanske den här hösten om några år har smält undan, blivit en höst bland andra. Är det ens rättvist att prata om en höst? Eller när började allt det här? I somras? Förra julen, de där djävulska mellandagarna? Det är i alla fall något ödesmättat med att mitt senaste inlägg här kom för tre månader sen och heter “Sista dagen som 34”. Hela året har varit sinnessjukt, men sen klockan slog 35 har det verkligen levlat upp.
Dagen efter jag messat med Pär nattetid åkte jag till Stockholm, via Åbo. Jag hann svänga in hemma 10 minuter före jag måste åka. I Stockholm var jag 12 timmar. Det blev offentligt att jag blivit Augustnominerad. Jag skakade hand med journalister, med fotografer, men andra författare. Jag satt på toa när det började läcka ut bland vissa att jag var nominerad. Satt i ett litet toabås på Norra Latin och scrollade bland meddelanden. Försökte hinna med. Klockan sex visste alla. Jag drack bubbel på förlaget. Försökte hitta nya svar på varje hur känns det?
Ett par veckor senare ringde min förläggare, igen. Jag var Finlandia-nominerad. When it rains it pours. When it rains it really pours för sent i november vann jag August-priset. Det sjukaste som hänt, utan större konkurrens.
Den här hösten har varit en virvelvind. Jag blinkade och allt hade hänt. Jag har fått känna på höjder som jag aldrig trodde jag kunde, smaka på framgångar vars smak alltid förvånar en. Fått mejl och meddelanden från håll jag inte trodde möjliga. Ska inte klaga på den biten, verkligen inte, men lite överrumplad blir man.
Nästan simultant med de här höjderna har jag stirrat ner i avgrunder, djupare än vad jag kanske sett förr. Avgrunderna har inte alltid varit direkt under mig, men de har nafsat på mitt fotfäste. Gjort mig arg, gjort mig ledsen. Fram för allt gjort mig trött.
Jag har jobbat alldeles för mycket, igen. Jobb är så mycket mer än jobb för mig: det är mitt intresse, det är min tillflykt, det är det roligaste jag har.
Jag har verkligen försökt vara ledig också, kvalitetsledig, till och med rest bort! Var en kort, kort vecka i Barcelona och drack vin och åt skaldjur och kött på det stora hela. Det var ljuvligt.
Blev också tvungen att tvångsvila också en vecka när jag fick corona för andra gången. Själva influensan var som en influensa är, men är fortfarande trött efter det. Tror det värsta är över nu, men i flera veckor efteråt kunde jag börja må akut illa helt hux flux, det höll i sig i några minuter och sen gick det om. Blev kraftigt andfådd av tre trappsteg. Såna saker. Men som sagt, det värsta är över nu.
Jag bokade terapitid för första gången på åtta år i höst. Har gått ett par gånger nu. Jag försöker ta hand om mig själv, för jag har svårt att komma ihåg vem jag är just nu. Vem var jag före allt, före det här året? Vem är jag nu, när året snart är slut? Är det samma människa eller två olika?
Det närmar sig jul och jag håller på att stänga igen året. Har en lunch, ett par möten och en lektion ordkonst kvar. Sen tar jag extralångt jullov. Ska sova, läsa, gå promenader. Tror väl knappast jag hittar nåt tillfredsställande svar på alla frågor, men jag brukar få ganska många bra idéer när jag sover. Så vem vet.