Har varit ganska dålig på att uppdatera Instagram och sociala medier den här veckan. Har varit ganska dålig punkt den här veckan.
Alla har vi våra olika uttryck och symptom på ångest och mina är lamslagenhet och destruktivitet. Jag har knappt lyckats göra något alls den här veckan. Jag vet att jag skrev om hur glitterstrumpor kan hjälpa, men FUCK IT, den här veckan har varit tuff. Alltså riktigt, riktigt tuff.
Jag är inte bra på att formulera vad jag behöver när jag mår dåligt, inte för mig själv och inte för andra. Istället uttrycker jag smärtan på annat sätt, t ex som i fredags, när jag drack alldeles, alldeles för mycket. Nu låter det här så otroligt dramatiskt, men det var det inte. Vi hade en kul kväll. Först lyssnade vi på musik här, sen gick vi ut och dansade sista timmen före de stängde. That’s it. Det kunde va en helt vanligt fredagkväll och för de flesta såg det säkert ut så också. Men jag känner igen det där vrålet inombords. Som liksom gör att jag pushar på lite extra. Det har vrålat hela veckan. Det har vrålat högre än på länge.
Av ingen orsak alls, så klart. Orsak och ångest hör inte alltid ihop, väldigt sällan för mig faktiskt. Det bara kommer, som ett lågtryck. Det är kanske därför jag har så svårt att formulera mig kring det också. Det har liksom inte ”hänt” nåt.
Det här året har många sätt varit ett av de bästa i livet. For realz. Jag har för första gången i mitt vuxna liv känt som att jag varit på precis det ställe jag ska va. Det känns som att hela året har varit ett pärlhalsband av höjdpunkter. Idag gjorde jag den här topp nio-grejen och blev påmind om några ni har likeat extra mycket.
Rekordmånga bad, bokbusiness, lägenhetsköp, husdjur och en ny grafisk identitet. Det har INDEED varit ett fantastiskt år.
Förutom den här veckan då.
Det värsta vrålet har lagt sig, den där lågintensiva paniken som vibrerat under huden hela veckan är nästan borta. Kvar är bara en stor trötthet. Det är ju irriterande att man ska ha det så här, även under sitt bästa år i livet. It’s like rai-aaaaaain on your wedding day osv osv.
Pär kom hem idag och då släppte det. Som vanligt tar jag omvägen via ett gräl före jag lyckas formulera vad det är som gör ont och då kommer The Big Gråt, men sen kommer den och då släpper det. Pär sa att nån sagt att hud är det enda som hjälper mot tankar och fan vet om det inte är sant.
Men om det förra var min topp nio, så är det här min botten ett:
Det är kanske mycket begärt, men ni får gärna likea det här, även om jag inte förtjänar det. Jag behöver det nämligen som mest nu.