Jag sitter i min favoritfåtölj, den är grön och sönderriven av katterna men det bekvämaste som finns. Jag sitter här och läser månadens bokcirkelbok; Om hösten av Karl Ove Knausgård och dricker kaffe, så långsamt att det hinner bli kallt och med små klunkar att min stora Harry Potter-mugg aldrig töms helt.
Pär sitter i soffan och ömsom ser på skidor på tv och ömsom skriver bandyreportage. Jag ser inte vad som händer på tv-skärmen, men jag hör Jacob Hårds röst och koskällorna och hejaropen.
Katterna ligger i varsin stol och sover, Sylvi ihoprullad som en fjällräv och Viola på sidan på min fotpall. Hon rev mig ordentligt i fingret igår, det svider ännu om jag tänker på det, men hon har glömt det för länge sen.
Igår drack vi vin med våra vänner, vi firade diverse stipendier som regnat över oss. Vi drack spanskt rödvin från nån liten gård de hade besökt på sin residensvistelse, åt oliver och lyssnade på Bachs cello-sviter. Vi skrattade åt att det var just det vi gjorde - när blev vi såna - och jag sa att jag alltid känner mig som en seriemördare när jag lyssnar på klassisk musik. Dom gick hem vid två och jag plockade undan glasen, åt upp de sista oliverna och gick och lade mig.
Pär hade redan vaknat när jag steg upp, men så steg jag också upp sent. Han har tvättdag och jag har ingenting-dag, jag har ingenting jag behöver göra. Jag dammsög igår, jag tömde diskmaskinen och lade i vinglasen före frukost och allt jag har på to do-listan idag är att läsa bokcirkelsboken. Jag åt gröt till frukost.
Vi pratade om vänner som dras mot avgrunder igår, om hjälplösheten inför det. Jag läste vittnesmål från masskjutningen på Nya Zeeland i morse, jag läste om treåringen och såg hans leende på en bild. Ute slaskar det, det känns som att vädret aldrig bara är nuförtiden. Jag hörde häromdagen att vi kan vara två likandana somrar som förra och en El Ninõ-säsong ifrån en global svältkatastrof. Det svindlar varje gång jag tänker på världen utanför vårt vardagsrum just nu. Det finns så mycket att ta itu med, så många rädslor att möta. Ångesten har så många ansikten nu för tiden.
Det svider i rivsåret i pekfingret när jag tänker på det.
Så jag tänker inte det, jag upprepar istället en rad ur en Fred Åkerström-låt, Berceuse för mig själv gång på gång. Berceuse betyder vaggvisa på franska. ”Mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö” sjunger han och jag sjunger med. Låter mig tro på det en liten stund, i alla fall.