Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.
Jag suckade och lutade mig tillbaka på min pinnstol. När ryggen nådde stolsryggen tänkte jag åter igen för mig själv: jag måste köpa en ordentlig skrivbordsstol. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i det nästa vecka. Och den här gången skulle jag göra det på riktigt.
Jag tittade ut över fabriksbyggnaden som tornade upp sig mitt emot den låga enkla byggnad där jag och ett gäng andra hyrde kontor. Det lös i ett av fönstren och jag kunde se konturerna av två personer i ett av kontorsrummen högst upp. Det kändes nästan som att jag hade en egen relation till alla som jobbade där efter flera år mitt emot dem. Jag visste inte vad nån av dem hette eller hur de såg ut i närbild, men jag kände igen dem från deras konturer i sina fönster. De här två som stod och pratade nu såg inte bekanta ut, men det kunde vara jag som bara var trött också.
Mitt eget rum var lika mörkt som novemberkvällen, jag hade som vanligt glömt tända taklampan när det gått från eftermiddag till kväll. Min Gustaf-klocka tickade sig ohjälpligt närmare sjuan. I samma takt tickade markören i mitt ännu alldeles för tomma dokument. Jag slog igen datorn, hårdare än nödvändigt och det sista blå ljuset som lyst upp mitt lill arbetsrum försvann. Jag satt kvar på pinnstolen och funderade.
Jag älskade fortfarande mitt jobb som författare, men mitt senaste skrivprojekt hade inte blivit som jag ville. Jag hade svårt att komma igång och jag hittade inte den där nerven som annars kommit så naturligt för mig i alla mina andra böcker. Tanken var att jag skulle skriva en slags mordhistoria. Jag rodnade i mörkret när jag kom ihåg hur jag hade tänkt att det måste vara enkelt, att det skulle skriva sig själv nästan. Nu satt jag, flera månader senare och själva mordet hade inte ens hänt. Jag kanske skulle bli tvungen att ge upp helt enkelt och skriva något annat. Problemet var bara att jag inte visste vad annat jag skulle skriva.
I samma stund som jag skulle svara på Pärs senaste sms med frågan om när jag skulle komma hem såg jag något i det upplysta fönstret. Det såg ut som att de två personerna grälade högljutt. Jag kunde förstås inte höra dem, men jag såg att den ena knuffade till den andra i axeln så att den vacklade till. Instinktivt vände jag ner mobilen skärm mot bordet så att jag inte skulle bli avslöjad av ljuset från den. Grälet tycktes eskalera och mitt hjärta började bulta. Jag hade alltid varit en nyfiken person som älskade att få inblickar i andra människors vardagsliv. Det var kanske ett gift par som grälade. Eller så hade de båda en affär bakom ryggen på sina partners. Eller så var det två kompisar som grälade på skoj. Det sista var förmodligen det som låg närmast sanningen.
Jag skulle just stiga upp när jag hörde en hög smäll. Som att någon tappat något tungt, men med en snärt. Jag satte mig igen och stirrade mot fabrikskomplexet. I det upplysta fönstret syntes nu bara en person. Personen höll något i sin högra hand. Jag kisade, men förstod inte vad det var. Sen såg jag dom. De röda fläckarna som var nya på fönstren. Som att nån sprättat tjock, röd färg på fönstret.
Det var blod.
Det var ett skott jag hade hört.
Personen som stod kvar höll i en pistol.
Som järnklossar föll pusselbitarna på plats i mitt huvud. Mina händer kramade bordskanten så hårt att fingrarna börjat verka, men jag satt som fastfrusen. För ett ögonblick tyckte jag att mina ögon mötte personen som stod kvar i fönstret, även om jag inte kunde urskilja några ansiktsdrag. Sen försvann personen, lampan släcktes och allt såg ut som vanligt. Jag började just tänka att jag kanske inbillat mig allt, när dörren på marknivå flög upp och en mörk gestalt blev synlig. Gestalten gick med stressade steg över gården. En millisekund såg den åt mitt håll och jag kunde urskilja en röd hårtofs under den uppdragna huvan. En tanke, för flyktig och snabb för att fånga, flög genom mitt huvud. Sen försvann personen om hörnet och ur mitt synfält.
Jag vet inte hur länge jag satt kvar och stirrade. Hade jag just sett vad jag sett? Var det mina egna fantasier som spelade mig ett spratt. Jag hade alltid varit mörkrädd och paranoid och föreställt mig scenarion som det här flera gånger. Mitt hjärta dudndrade i mina öron när jag till slut insåg att jag borde ringa efter någon.
Jag förklarade för den lugna rösten på nödcentralen vad jag sett och upprepade flera gånger att jag inte var säker på om det var nåt, men rösten sa att de skulle skicka en polispatrull och kontrollera saken. De bad mig vänta där jag var. Jag orkade inte förklara att jag ändå tycktes ha glömt bort hur man använder sina ben.
Jag såg polisbilen rulla in på gården, två poliser stiga ur och med en ficklampa lysa över fabriksväggen. När ljuskäglan nådde kontorsfönstret med de röda fläckarna stannade den tvärt. Jag såg polisen med ficklampan säga något åt den andra, som drog vapen.
“Är du fortfarande i ditt kontor?” Jag hajade till när rösten i telefonen frågade. Jag hade glömt att de hade bett mig stanna kvar på linjen. Jag svarade att jag var kvar och rösten sa att de skulle skicka flera poliser inom kort. En polis skulle komma till huset där jag hyrde kontor och fråga mig några frågor och eskortera mig hem om jag ville.
Jag såg en ambulans och flera polisbilar köra in på gården före jag hörde en knackning på ytterdörren till huset. Jag plockade snabbt ihop mina saker och gick för att öppna. Några steg från dörren stod två blåklädda poliser och såg bistra ut. Ett iskallt duggregn hade börjat falla, dropparna såg mer ut som pilar under gatlyktan. Jag vek upp kragen på min trenchcoat och slog armarna runt mig. Det var inte bara regnet som kylde ner mig.
Det var vetskapen om att jag hade ramlat in i en alldeles för verklig mordhistoria.
