Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.
Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.
Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.
Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.
Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?
Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.
Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.
Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:
Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.
Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.
De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.
Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.
Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!