Fortsätter beta av önskerubrikerna. Ni är krävande läsare alltså, jävligt svåra rubriker ni kom med! Nu är vi ju några månader in i det nya året redan och jag är ganska cynisk och tror inte att drömmar vanligtvis slår in samtidigt som jag är väldigt nöjd med hur livet ser ut nu. Skulle det fortsätta så här bara vore jag nöjd, men det skulle ju bli ett tråkigt blogginlägg, så så här drömmer jag om att 2019 blir hädanefter!
I mars sitter jag mest och redigerar mitt manus och hinner inte med så mycket annat. Det låter kanske inte som en så drömmig tillvaro - men vänta bara! I slutet av månaden kommer Kulturfondens besked om arbetsstipendium - hurra, jag har fått ett sånt! Så skönt, då behöver jag inte oroa mig för 2020! I samma veva hör min agent av sig och säger; “Tyskarna har köpt Jaga Vatten! Det blir en upplaga på några tusen!”. Jag ba “SERR?! :D :D :D”
Med förskottet från Tyskland klär vi om våra katt-förstörda fåtöljer. “Ska vi inte byta ut duschskåpet när vi ändå håller på?” säger Pär och ja vad fan, lika bra. Hela april försvinner i nån liten renoveringsdimma och vi firar första maj i ett fräscht hem som vi bara sitter och njuter i. Extra njutbart är det förstås eftersom resultatet av riksdagsvalet blev en fröjd - bye bye Sipilä! Ny statsminister blir Li Andersson och hon whippar Finland upp i shape och världen ser på med stora ögon - kan det bli så där bra? Efter påsk åker vi en vecka till södra Sverige och träffar familj och vänner. Jag påminner Heidi om vårt vad för några år sen, som jag vann, och som egentligen ger mig rätten att välja mellannamn till hennes dotter. Vi skrattar gott åt det, men när jag går viskar jag “Hejdå… Ellen junior” när jag ger dem en sista kram.
Jag jobbar ju förstås under hela året, ordkonsten blir super-populär och anmälningarna till höstens grupper svämmar över! Maj månad blir ljum och blommig och under körsbärsblommen får jag veta: Klåda ges ut på finska också! Och USA har visat intresse, hoppsan, det var oväntat!
I juni har vi ordkonstläger och efter midsommar drar vi ut på vår två veckor långa roadtrip genom Sverige; jag, Pär och Johan. Vi hade tänkt hyra bil, men efter mina enorma framgångar med Klåda redan, känner jag mig ekonomiskt säker och köper en bil. Vi döper bilen till Skrutten eller nåt annat fånigt och i den hör vi på podcasts och bra musik. Vi stannar till och dricker kaffe på de mest märkliga små ställena i Sverige. Vi badar i olika sjöar och fyndar storslaget på loppisarna längs med vägarna och på en dansbana i Småland hittar vi vänner för livet.
Juli är varm och seg och vi badar varje kväll. Vänner som bor utomlands kommer hem på besök och hela julis soundtrack är ett skratt ur en berså - även om vi inte ens har en sån. Jag ligger mycket på olika klippor, helst i röd baddräkt, allra helst med en bok. Vi åker båt, Pär blir linblond och solbränd, vi äter grillat och Jakobs Dagar är som Jakobs Dagar brukar vara.
I augusti åker vi en weekend till Hälsingland på 40-årsfest och sen börjar sommaren lida mot nån slags slut. Kvällarna blir mörkare, nyponen blir röda och skolbarn med cykelhjälm syns i gatubilden igen. I slutet av augusti skriver Malin åt mig att det är dags att börja ses och jobba på café igen och det har hon alldeles rätt i. Vi ses, men pratar mest om vilka bra somrar vi har haft och skriver inte så mycket alls.
I början av september kommer Klådan ut och vi flyr recensionerna och åker en förlängd weekend till Nikko i Barcelona. Där ser vi på Gaudi-arkitektur om dagarna och dansar på gayklubbar hela nätterna igenom. Min 32-årsdag tillbringas på en utservering med immiga cavaglas. Jag lär mig äta skaldjur och när vi åker hem gråter vi för att veckan är över. Men! En tröst är ju att recensionerna har kommit och de är inte nådiga alltså. De är FANTASTISKA! Jag blir hyllad och bokmässorna flyter förbi i ett töcken av gratulationer och jubel. Jag är lite överväldigad och börjar gnälla men då säger Peppe “skärp dig kvinna och njut!” och jag nickar och bjuder henne på champagne som tack för knuffen. Vad ska jag annars göra med alla royalites?
Hösten kommer och vardagen tar vid och hemma på Jeppis gator är det mesta sig likt. Ordkonsten lever och frodas och vi blir lovade nån slags fortsättning i 2019. Det är ju roligt att höra, men jag har ju ändå arbetsstipendium, så det är mest en bonus. Måndagsklubben åker på spaweekend till nåt riktigt lyxigt ställe och just när jag ligger och får massage ringer Wasa Teater hux flux och frågar om vi inte borde sätta upp Klåda som pjäs. Allt detta blir nästan för mycket för mig, men så ringer Jutta och säger “på höstlovet är det du och jag som åker till Italien!” och vår mat-och-vin-resa blir äntligen av. Vi är bland de första att prova på de helt miljövänliga flygen som går på gammal plast och spyr ur sig rent syre. Fantastiskt, eller hur? Väl i Rom slappnar jag av och över en espresso vid nån piazza kläcker jag idén till nästa bok.
November är grå och skoningslös som alltid, men en dag får jag ett brev av nån advokat i Tyskland som säger att mitt elaka gamla ex har hört av sig och vill ge mig några mijloner. Kvack! säger jag och läser brevet han genom advokaten skickat åt mig. Där erkänner han alla fel han gjorde och säger sig ha följt med mina framgångar de senaste åren och at ha ännu vill ge mig lite pengar och dessutom ber att jag ska förlåta honom . Jag fnyser och kastar brevet i en kakelugn vi plötsligt har i vardagsrummet och donerar miljonerna till After Eight.
Sen tar jag Pär i handen och vi går in i solnedgången och in i december som är ett enda långt mys av juleljus, kaneldoft och tindrande barnaögon. Julkalendern är också jättebra i år!!!! På julafton kröns året med att Grim rycker mig i ärmen och säger: “faster, faster, jag vill också bli författare. Kan inte du lära mig?”. Jag ler milt och säger “jo, visst, faster ska bara fira nyårsafton med alla sina vänner först!”.
