Tit-tut kära läsare! Här är er favoritbloggerska igen.
Jag var inbjuden av Luckan till Närpes bibliotek igår för att prata om att debutera. Jag försökte säga nånting inspirerande och sant, men det är svårt att inte ta till klyschor. Men vi hade ett bra samtal, jag och Hanna. En extrahälsning till dig blonda tjej som kom fram efteråt och pratade om författardrömmar; jag hoppas vi ses i skrivarsammanhang igen!
Pär var med som sällskap och kartläsare och efter mitt samtal fick vi möjligheten att besöka bibliotekets nya fina bokbuss! Varför finns det inte fler bokbussar? Det påminde mig om att det är ett gammalt dörmjobb det där alltså, att köra bokbuss. Och så började jag tänka på alla andra drömjobb jag har.
Jag råkar ju ha turen att ha två jobb jag äääälskar idag; författare och ordkonstledare. Det känns ibland som att min jobbsituation är too good to be true och att jag nästan väntar mig att nåt ska skita sig. Jag hoppas verkligen att det inte gör det, men om det skulle göra det skulle jag kunna tänka mig nåt av följande yrken:
Köra bokbuss/bibliotekarie
Ett ganska givet drömjobb, jag älskar ju bibliotek! Helst skulle jag ju nästan köra den där bokbussen då, det är något med det mobila som tilltalar mig. Jag har alltid älskat snutten med Musse Piggs husvagn i Kalle Ankas jul, tanken på att kunna ta med sig allt överallt. En period i livet ville jag också bli långtradarchaufför för att deras små hytter så mysiga ut, men jag är kanske inte så sugen på det längre. Men en bokbuss! Tänk dig själv att komma slirandes längs med nån kurvig byväg, nitbromsa så gruset sprätter på nån plats och välkomna in lässsugna barn och åldringar (och vuxna också för den delen men) i sin lilla buss. Och på vintern skulle man kunna bjuda på varm kakao och ha julbelysning i bussen. MYS!
Arkeolog
Det är gassande sol och det har inte regnat på flera veckor. Du har Leif GW-väst och khakishorts på dig. Du torkar svetten ur pannan med en dammig hand och ur din hårknut har det lossat några klädsamma hårslingor som krusar sig i nacken på dig. Du står på knä i en utgrävd fyrkant, runt omkring dig hör du dina kollegor prata lågmält med varandra, en viss slags vördnad sänker sig ändå över er, det kan ju vara en gammal vikingagrav ni står i. Du borstar med din lilla borste i ett hörn och plötsligt lossnar en lite större jordkoka. Du svär för dig själv, chefen har ju sagt att du måste vara försiktig. Men nånting glimmar till under den! Du plockar upp det glimmande och ställer dig upp och sträcker på ryggen. Ditt hjärta börjar bulta när du stryker tummen över den jordiga lilla saken och ett årtal gör sig synligt. Du kisar och tittar närmre, lyfter upp tingesten mot solen. 1062, ser du plötsligt. Å herregud.
Barnmorska
Slut ti pjasa de, skulle jag fräsa åt nervösa pappor och mammor som stod och höll den födande i handen och kavla upp ärmarna. Det här går nog bra, skulle jag fortsätta. Stödstrumporna skulle korva sig kring mina breda vader och jag skulle vara barsk men snäll och trygg och alltid fälla en tår när barnet till sist föddes. Vissa föräldrar skulle ge sina barn mellannamn efter mig, för jag skulle vara en sån bra barnmorska. Och om det nånsin inte gick så bra och tragedin skulle ske, skulle jag kunna trösta och skänka mod till de drabbade. Sen skulle jag gå hem och fulgråta i flera timmar.
Hantverkare av något slag
Jag skulle ha lite smuts under naglarna jämt och färgstänk på mina jeans, vilket egentligen är märkligt för jag skulle inte måla så mycket, mest skulle jag kanske dreja och snickra och kanske blåsa glas eller smida nånting. Jag skulle ha en verkstad i en lada nånstans oh den verkstaden skulle vara mörk och lite kaosig och på sommaren skulle dörrarna stå öppna och jag skulle hälsa besökare välkomna. Mina skulpturer skulle stå lite här och var i den trevliga lummiga trädgården utanför. Jag är inte säker, men det skulle inte förvåna mig om den här verkstaden/ateljén låg nånstans i Sydeuropa.
Kurator
Oj, vad jag skulle hjälpa alla tonåringar! De skulle våga komma till mig med sina hjärtesorger och bekymmer och jag skulle på ett naturligt och avslappnat sätt prata med dem om sex och sånt och allt möjligt annat som så enkelt blir pinsamt. Jag skulle kunna inge hopp i de ångestfyllda och prata med mobbarna så att de bröt ihop och förstod vad de höll på med. Jag skulle se varenda en av dem och nån gång på stan skulle det komma fram gamla elever och tacka mig för att jag var så bra.
Bonde
Tänk att få jobba bland kor hela dagarna, det hade inte varit dumt. En häst och några höns och kanske en ovanlig slags get eller nej! Lamor! vill jag också ha. Att va bonde är slitsamt och aldrig är man ledig, men då igen - kalvar! Kalvar är ju nåt av det gulligaste som finns.
Typ etnolog
Jag kanske kunde hitta nån slags hem i akademin, bli professor i etnologi och ha ett stökigt skrivbord och långt, ofärgat hår i en robust fläta. Jag skulle nörda ner mig i nåt litet ämne, typ underkläder eller bestick eller nåt och jag skulle kallas för folkbildare när jag publicerade nån bok i ämnet som skulle väcka folks intresse för något vardagligt på ett helt nytt sätt. Jag kunde också tänka mig att bli en sån som Ebbe Schön och var sago-gumma och berätta om vad folk trodde på för spöken förr i tiden.
Jobba i hemtjänsten
När jag och Pär började prata om att flytta ihop så tyckte hans mormor att jag skulle flytta dit och söka jobb inom hemtjänsten, det hade nog passat mig tyckte hon. Och jag tror inte hon har fel. Jag tycker om att prata med äldre folk och jag tykcer om att känna att jag kan vara till hjälp. Och allt det där som folk brukar dra upp som äckligt i människonära jobb gör mig inte något; jag är mer fascinerad än äcklad av kroppar och deras funktioner. Sen finns ju aspekten av att få komma hem till folk, det är alltid spännande att se hur folk har det. Det hade nog varit trevligt det med.
Bokhandlerska
Citat ur lokaltidning, september 2035: “Sedan makarna Ellen Strömberg och Pär Jonasson öppnade sin gemensamma bok- och pappershandel har tillströmningen av kunder varit jämn. - Det är inte lätt, men det går! I början hade vi ju t ex inte tänkt ha skivor här, men det fanns en efterfrågan och så här i efterhand vet jag inte hur Blad & Ark hade sett ut utan Pärs lilla skivhörna, säger Ellen och pekar mot det bortesta hörnet i den mysiga lilla affären. Blad & ark har blivit en instutition i Jakobstad och drar även folk utifrån. Deras poesikvällar, pysselworkshops och bokcirklar i den cafédelen är sedan flera år tillbaka välbesökta och om somrarna flockas folk kring affärens terass. - Nu i höst ordnar vi vår första festival, det kommer bli både musik och så klart litteratur, avslöjar Ellen som själv skriver böcker. Ofta sitter hon vid sitt skrivbord i affären. - Folk verkar tycka att det är mest trevligt med en livs levande författare bland böckerna.
Och så var vi tillbaka till att skriva böcker då. Det gemensamma i alla dessa yrkena är väl nån slags dragning till människor, böcker och sånt som gör händerna smutsiga. Jag är inte så säker på att jag skulle vara så bra på nån av de här yrkena, så det kanske är bäst ni låter mig fortsätta med det jag gör.
Och före nån fnyser något om arbetsvillkor och att allt inte är så trevligt som det låter; jag vet precis hur fittigt det kan va och hur usla villkor vissa yrkesgrupper har. Men nu var det här drömmar, inte diskbänksrealism. En sak i taget.