Jag blinkade och allt hände

Den här hösten kommer vi nog minnas, skrev jag till Pär en natt när jag låg i en hård lägersäng ute i Pörkenäs. Jag hade svårt att sova, det kändes kvavt i sängen. Ute var det bitande kallt, norrsken på himlen. Jag var orolig.

Sällan vet man vad man kommer minnas förrän i efterhand och kanske den här hösten om några år har smält undan, blivit en höst bland andra. Är det ens rättvist att prata om en höst? Eller när började allt det här? I somras? Förra julen, de där djävulska mellandagarna? Det är i alla fall något ödesmättat med att mitt senaste inlägg här kom för tre månader sen och heter “Sista dagen som 34”. Hela året har varit sinnessjukt, men sen klockan slog 35 har det verkligen levlat upp.

Dagen efter jag messat med Pär nattetid åkte jag till Stockholm, via Åbo. Jag hann svänga in hemma 10 minuter före jag måste åka. I Stockholm var jag 12 timmar. Det blev offentligt att jag blivit Augustnominerad. Jag skakade hand med journalister, med fotografer, men andra författare. Jag satt på toa när det började läcka ut bland vissa att jag var nominerad. Satt i ett litet toabås på Norra Latin och scrollade bland meddelanden. Försökte hinna med. Klockan sex visste alla. Jag drack bubbel på förlaget. Försökte hitta nya svar på varje hur känns det?

Ett par veckor senare ringde min förläggare, igen. Jag var Finlandia-nominerad. When it rains it pours. When it rains it really pours för sent i november vann jag August-priset. Det sjukaste som hänt, utan större konkurrens.

Den här hösten har varit en virvelvind. Jag blinkade och allt hade hänt. Jag har fått känna på höjder som jag aldrig trodde jag kunde, smaka på framgångar vars smak alltid förvånar en. Fått mejl och meddelanden från håll jag inte trodde möjliga. Ska inte klaga på den biten, verkligen inte, men lite överrumplad blir man.

Nästan simultant med de här höjderna har jag stirrat ner i avgrunder, djupare än vad jag kanske sett förr. Avgrunderna har inte alltid varit direkt under mig, men de har nafsat på mitt fotfäste. Gjort mig arg, gjort mig ledsen. Fram för allt gjort mig trött.

Jag har jobbat alldeles för mycket, igen. Jobb är så mycket mer än jobb för mig: det är mitt intresse, det är min tillflykt, det är det roligaste jag har.

Jag har verkligen försökt vara ledig också, kvalitetsledig, till och med rest bort! Var en kort, kort vecka i Barcelona och drack vin och åt skaldjur och kött på det stora hela. Det var ljuvligt.

Blev också tvungen att tvångsvila också en vecka när jag fick corona för andra gången. Själva influensan var som en influensa är, men är fortfarande trött efter det. Tror det värsta är över nu, men i flera veckor efteråt kunde jag börja må akut illa helt hux flux, det höll i sig i några minuter och sen gick det om. Blev kraftigt andfådd av tre trappsteg. Såna saker. Men som sagt, det värsta är över nu.

Jag bokade terapitid för första gången på åtta år i höst. Har gått ett par gånger nu. Jag försöker ta hand om mig själv, för jag har svårt att komma ihåg vem jag är just nu. Vem var jag före allt, före det här året? Vem är jag nu, när året snart är slut? Är det samma människa eller två olika?

Det närmar sig jul och jag håller på att stänga igen året. Har en lunch, ett par möten och en lektion ordkonst kvar. Sen tar jag extralångt jullov. Ska sova, läsa, gå promenader. Tror väl knappast jag hittar nåt tillfredsställande svar på alla frågor, men jag brukar få ganska många bra idéer när jag sover. Så vem vet.

Project Me

Höst! Skolstart! Ett nytt år, så tänker i alla fall jag. Visserligen har årets upplaga av sommaren varit extra prövande, men jag är alltid glad när sommaren börjar ta slut. Älskar att det är svalt i sovrummet när jag går och lägger mig, älskar att frukt- och grönsaksdiskarna är fulla och frodiga i affären, älskar att jag måste ha fram kalendern igen. Får också obändlig lust att återuppfinna mig själv, slipa ner all bullshit och bygga på de bra delarna.

I år mer än nånsin tänker jag att jag måste försöka dokusera på att hitta tillbaka till bra rutiner och till det som får mig att må bra i vardagen. Avsätta äkta tid på att ta hand om mig själv. intressera mig för mig själv igen. Jag har börjat kalla det Project Me.

Jag har ju varit jobbat som projektkoordinator tidigare så jag vet ju vilket märkligt jobb det är och vilken slags diciplin som krävs. Och: hur viktigt det är med en projektplan! Nu har jag inte en konkret projektplan till pappers (än..?) och även om jag hade det så tror jag inte det vore nå jag ville dela med mig av i det här skedet. Men jag är hoppfull, det är jag faktiskt.

Jag har beställt nya parfymprover, för att hitta en ny signaturdoft. Jag prövar en ny frisy, funderar på om det är så här jag ska se ut i höst. Jag skriver listor i mitt huvud, på saker jag tycker om med mig själv. Jag scrollar mitt eget insta-arkiv, tiden före pandemin. Vem var jag då? Har ålagt mig nätshoppingsförbud (minus parfymerna då…) under hösten. Jag har impulshandlat så mycket kläder att jag borde veta att det inte finns nåt plagg som får mig att bli en annan människa. En parfym däremot….! Hehe.

Förra veckan var jag i Helsingfors tre dagar för att jobba, mest med ett ännu lite hemligt projekt. Jag hade det så bra! Dels bara detta: att dricka några öl med dina kollegor och vänner, gå genom en annan stad en kväll. Se hus och människor du inte känner igen. Men mest att bli riktigt hög på jobb. Jag hade glömt hur bra jag mår av att jobba, när det går bra. Hur mycket jag älskar att jobba när man har flow. Det kändes som en bra kick off för Project Me. Sak försöka bära med mig känslan av typ… hopp? Undrar om det var det jag kände. Pirr inför framtiden. Det kanske var det! Pirr inför framtiden, vilken bortglömd känsla.

Sommaren som gick, hösten som kommer

Sommaren kom och gick. Än är väl något av den kvar, men i min hjärna har jag avslutat den. Dels för att jag gillar hösten och gärna tjuvstartar den, men också för att det känns bäst så. Jag hade förhoppningar om den här sommaren, men få av dem slog in. Så är det kanske alltid och det betyder ju inte nödvändigtvis att det blev sämre eller att man behöver sörja, det blev bara… annorlunda.

Jag har omvärderat en hel del i sommar. Mest kanske kring hur jag tänker på styrka och svaghet. Jag har alltid sett mig själv som en svag människa. Vek. Det är jag kanske också, men i sommar har jag tänkt att det måste finnas nån slags styrka i mig ändå. Kanske alla lager av svaghet och vekhet och feghet och kaos tillsammans blir en slags stabilitet. Som årsringar slingrandes om varandra som blir ett träd till slut.

Jag har liksom väntat mig ett sammanbrott så länge nu att jag tänker att det kanske inte kommer. Man bara mårar på och en dag så har man glömt vad det var man tänkte man skulle bryta samman över. Ska man känna sig tröstad eller uppgiven av det?

Men för att inte drunkna i gnällträsket: sommaren har ju så klart inte varit hundraprocentigt hemsk. Jag har haft jätteroligt också. Och ska man fortsätta på den irriterande optimistiska linjen så måste jag säga att det ofta känns nästan som en lättnad när något hemskt händer. I alla fall om man är van att tänka ut worst case scenarios. Katastrofer kommer ofta med vinddrag och frisk luft, det kan man försöka komma ihåg.

Det värsta är kanske det som aldrig händer. Som hänger över en och vägrar låta en tappa hoppet. Som ger en ett grundackord i moll, som är svårt att överrösta. Men är man en panda at heart så vet man också att dom gladaste sångerna, dom mäktigaste sångerna, inte vore nåt utan lite moll.

Här är lite bilder från kvällar och dagar i dur, för att väga upp:

Har läst ganska mycket. Kirke var en höjdpunkt skulle jag säga.

Vädret har ju inte gjort något för att göra det till en roligare sommar, men några vackra kvällar har vi ju fått i alla fall. Åkte till Oravais på sommarteater för ett par veckor sen med Linnea och Alfred och på vägen hem var det löjligt fint.

Vissa har vilat upp sig ordentligt.

Som vanligt har jag inte haft nån matlagningslust på hela sommaren, men ibland har jag ändå svängt ihop goda grejer. Det är lätt att glömma hur välgörande det kan vara att hacka lite salladslök, koka lite nudlar, fräsa lite tofu och duka fram till människor man bryr sig om. Ät nu, ät nu.

Det här är inte ett officiellt tips men ibland hjälper inget annat än att blåsa ut skallen ordentligt, helst i sällskap av goda vänner. Har haft flera pyjamaspartyn på torpet me olika konstellationer människor i sommar. Två dagar i slutet av juli återuppstod Turd Floor. Vi sådde ny gräsmatta åt oss på bakgården, plockade blåbär, spelade kort och drack cirka 70 liter vin. Enligt all logik borde jag må pyton efter en sån behandling, men mådde jättebra.

Vänner, am I right.

Och torpet. Det har skött sig exemplariskt, trots att det fått väldigt lite omsorg i år. Jag hade ju som sagt andra planer, men jaja. Bakgården har vi i alla fall fått lite bukt på, det är skönt.

I bärjan av augusti åkte jag och Malin ner till Köpenhamn för att gå på bröllop, samt insupa kontinental storstadsatmosfär. Vi hade en väldigt fin helg där med bröllopet som kronjuvel förstås. Men också små diamanter som: äta tacos-lunch på Nørrebro, handla dansk poesi och danskt godis och bara se något annat. Ni vet, det där man gör när man reser. På söndag kom Nora över från Skåne för att hänga och vi gick på Glyptoteket bland annat.

Vackert, vackert.

Soundtracket till den här sommaren är lätt att pinpointa: varje gång jag kört nånstans och känt att jag hellre skulle hänga från taknocken i ett glitterrep än faktiskt stiga ur bilen och göra whatever det är jag borde göra då, så har jag blastat två låtar jättehögt. BREAK MY SOUL med Beyonce och KIng med Florence and the machine. Och hittills har det funkat 100% av gångerna. Jag har stigit ur bilen och klarat allt. (det var inga svåra grejer, bara Ellen som är neurotisk, reds. anm.)

Nu orkar jag inte scrolla igenom sommarens foton mer, ni får nöja er så här. Jag hoppas jag ska komma in i bloggandet igen i höst, jag saknar det. Kanske till och med…. BEHÖVER det????

To be continued.

Tusen dagar, nästan

Stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan…

… om att jag ska blogga oftare. Jag vet inte varför det inte blir av och ej heller orkar jag slösa mera text på att försöka analysera mig fram till ett svar.

Jag jobbar på, fast nu i en maklig kossa på grönbete-takt. 500 ord om dagen, måndag till fredag har jag satt som krav på mig själv fram till skolstart ungefär. Jag är väldigt stolt över mig själv att jag har tackat nej till det mesta annat än skrivandet nu i sommar, även roliga och “enkla” saker. Growth people, det är aldrig för sent.

Jag behöver vilan, men vem behöver inte den? Programmet för hösten trillar redan ner i mejlkorgen, det kommer vara den fullaste av rullar tack vare att folk är intresserade av den senaste boken. Jag är så lättad och glad, det känns så bra med den otroliga respons jag fått hittills för cykel-luntan. Man tror kanske att livet ska ändra när man blir hyllad (jaja, men det är sant) i Expressen och DN osv men än så länge är jag samma tröttsamma figur. Betyder det också att sågningar inte egentligen spelar nån roll…? Tänkvärt 🤔🤔🤔🤔🤔🤔

Utöver jobbet vet jag inte vad jag ska skriva om. Världsläget? För jävligt. Privatlivet? Inte riktigt lika jävligt, men bjuder på en del utmaningar och kamper det med. Torpet då? Jo tack, planterade lite sommarblommor i två krukor på terassen och blev förvånad över hur glad jag blev av blomstren.

Tänker också mycket på kläder just nu, tror jag alltid gör det den här tiden på året. Jag har på senaste tiden känt en allt större lust att klä mig i….. dova pasteller…. beige…. och vitt. Vet inte varför men det är kanske modet. Eller att jag typ omvärderat vilka färger som klär mig.

Ja, nä men ni märker. Inget nytt under solen och samtidigt, allt allt allt så obeständigt.

96-åringen

Jag hörde på radion i veckan att en 96-årig nazist-tant som jobbat som sekreterare i ett av koncentrationslägren skulle ställas inför rätta. Hon var åttalad för medhjälp till 11 000 mord. Och kanske nåt annat, jag minns inte rubrikerna.

När rättegången skulle dra igång dök tanten inte upp. Hon hade tagit en taxi till tågstationen från vårdhemmet hon bodde på, men efter det försvann hon och inställde sig inte i domstolen. Hon flydde, heter det. Dom grep henne, inte länge efter, men hon hade ändå försökt. I över 70 år hade hon fått gå fri, hon kan inte ha många år kvar, ändå. Ändå flydde hon. Jag skulle vilja veta varför. Hur hon tänkte, hur hon ser på sin inblandning. Hur medveten hon är.

Det är som en äkta Hundraåringen som klev ut genom fönstret-historia, men med en fadd eftersmak.

Gå ut min själ och gläd dig

Fick en fråga om allt är okej med mig i kommentarsfältet till förra inlägget, för att jag har en så sorgsen ton i mina inlägg. Blev lite ställd av frågan, det har tagit mig en stund att formulera ett svar. Inte för att jag inte uppskattar att nån frågar, men för att jag inte vet vad det rätta svaret är. Har jag en sorgsen ton? Vad beror det på i så fall?

Ibland tror jag att jag bara är en sån där hund med hängigt ansikte som ser ledsen ut jämt, oavsett sinnesstämning. Jag blir också väldigt vemodig den här tiden på året, alla spirande grönska och pånyttfött liv lägger locket på något för mig. Inte bara för att jag är allergisk, utan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska springa ut i det gröna och nya eller sörja det som nu dör. Jag hör ju nu när jag ställer upp alternativen vilket som låter mer lockande och sympatiskt, men det är kanske också det svårare.

Sen tror jag att jag kanske skriver mer här då jag har en dålig dag eller behov av att processera något. Tycker glädje gör sig dåligt i text, hehe. Det har varit en ganska tuff vår, tänkte skriva turbulent, men det är väl snarare motsatsen till turbulens, ett stiltje som gått till överdrift. En kväll deklarerade jag högt och tydligt till Pär att vi absolut måste flytta. Eller åtminstone resa bort en längre tid. En annan kväll låg jag och googlade utbildningar. Det är det där som jag skrev om i början av året. Jag är redo för en utmaning, ett nytt element i livet. Det känns som att min hjärna bara ligger och skvalpar inne i huvudet, helt oanvänd. Jag skulle vilja chocka den med något, stretcha den, töja den till bristningsgränsen. Balansera på nån slags kant.

Jag är knappast ensam om att känna så här efter ett och ett halvt år av vakuum, men det är nya känslor för mig. Så länge har jag känt mig så i grunden otrygg att jag jobbat skithårt på att skapa lugn och trygghet och stabilitet runt omkring mig. Och nu när jag börjar känna nån slags grund under fötterna, nämen då vill jag plötsligt känna av lite svindel. Så förutsägbart av mig.

Fast i och för sig, i natt har jag sannerligen balanserat på en kant. Viola hade nåt fel i magen (visade det sig senare) och gick och jamade olyckligt hela natten igenom. Det var med en terrorists pricksäkerhet hon ylade till ungefär var tjugonde minut natten igenom, precis när vi hunnit slumra till. Sen jamade hon på tills jag lyckades lugna ner henne lite och så började det om igen. Klockan halv sex steg jag upp, vimmelkantig av sömnbrist och grävde fram en värkmedicin hon fick senast hon var hård i magen. En halvtimme senare sket hon på hallmattan och gick och la sig, nöjd och belåten. Jag ville kasta ner henne från balkongen, det svinet.

Om du som småbarnsförälder känner dig triggered av allt den här historien och vill påpeka något om vad äkta sömnbrist betyder, feel free att hålla det för dig själv. Om det är något jag har i överflöd så är det påminnelser om att jag inte har barn. Som sagt: ett stiltje, ett vakuum. På många plan.

Nåja, jag tror man många gånger gör bäst i att inte känna efter så jävla mycket sist och slutligen. Så nu har jag kommit fram till jag kommer att svara på din omtänksamma och välkomna fråga så här:

Tackar som frågar, men det är ingen fara med mig. Det mårar åpå. Jämna plågor. Helt okej. Tack bra själv, och du?

Även om det inte alla dagar är det mest sanningsenliga svaret så blir faktiskt inget bättre av att svara nåt annat heller. Istället ska jag försöka välja alternativ nummer ett och springa ut i det gröna. Gå ut och gläda mig vid den stora gudens gåvor och så vidare.

Mitten av mars

Hur många år och årstider man än upplevt slutar det aldrig förvåna mig att tiden går. Den bara går och går, det är mitten av mars och imorgon och förra veckan och vinter 2009 samtidigt. Varje dag jag vaknar upp är jag lika förvånad över alla tecken på att det inte står stilla. Tänk at det är ljust så här dags. Tänk att det var jul för tre månader sen. Tänk att vi snart varit gifta i fem år. Tänk att du fyller 40 nästa år.

Igår var jag lite bakfull efter rödvin framför Mello. Sov en förmiddagslur i gästsängen och mellan slumringarna såg jag Uppdrag mats nya klipp. Mauri hälsade på buddistiska munkar och frågade hur man blir lycklig. Munken, som saknade en framtand, funderade en stund och sa sen lugnt: det är inte så svårt att bli lycklig. Det var både trösterikt och provocerande samtidigt.

Ordning och reda, Facebookvänner på fredag

Det är sportlov i nejden, vilket betyder att jag inte har ett enda möte inplanerat. Ingen ordkonst, ingenting annat än tid att sitta i kontoret. Det är jätteskönt att inte känna sig splittrad och hinna komma ikapp med sånt som gärna faller mellan stolarna. Har ordnat upp alla kvitton och alla fakturor i prydliga plastfickor. Printat ut texter och stiftat ihop dem, dragit streck över punkterna på to do-listan. Har till och med skrivit lite. Inte mycket, men mer än många andra veckor. Så pass mycket att jag känner nån slags tillförsikt till framtiden när det kommer till projektet jag skriver på. Det kanske blir nåt, trots allt.

Jag jobbar ju inte bara. den här oceanen av oavbruten tid gör att jag också har tid att klicka mig runt på Facebook. Märkte häromdagen att en ytlig bekant tydligen avslutat vår Facebook-vänskap. Även om det bara är, just det, en ytlig bekant, kan jag inte låta bli att tänka på det lite mer än nödvändigt. Det är svårt att inte fundera vad man gjort fel, speciellt när det är en människa jag bokstavligen bytt tre meningar med. Jag har svårt att tro att jag, hur klumpmunnad jag än kan vara, skulle hinna förstöra en vänskap - inte ens en Facebook-variant - på den korta tiden.

Kanske är det nån slags avundsjuka som ger de här nålsticken. Jag har många gånger tänkt att jag borde rensa på Facebook. Så många människor som jag inte har något emot alls, men som bara hänger med för att vi nån gång jobbat tillsammans en sommar för hundra år sen. Eller för att vi varit på samma efterfest nån gång och i ett stimmigt rus svurit varandra evig vänskap. För att aldrig mer vilja se varandra i ögonen.

För några månader sen fick jag ett Messenger-meddelande out of the blue av en gammal bekant. En bekant från en resa. Det var lågprisflyg, det var studielånspengar, det var billiga shots på klibbiga krogar, det var backpackers som hade resande som personlighet, det var en annan tid.

Han ville ingenting, efter det här pratade vi inte mycket mer. Jag sa att jag skrive böcker nu, han sa att han hade sett det på Facebook. Han sa grattis. Det kanske bara var corona som fick honom att kontakta sina gamla bekanta. Han skrev inget som tydde på nån agenda eller ärende. Men det var ändå rakt av obehagligt.

Före det här hade vi senast pratat 2008 såg jag i chatthistoriken. En människa jag önskar att jag inte heller hade tänkt speciellt mycket på på de där tolv åren, men eftersom han är förknippad med en tid och ett mående och händelser som behövts och fortfarande behöver bearbetas har han ändå ploppat upp i mitt huvud ett par gånger under åren. Förutom att han var lite sliskig och hal har jag inga jättestarka känslor emot honom personligen. Ändå kände jag mig orolig i flera dagar efteråt. Som att någon kommit åt mig.

Jag borde verkligen rensa min vänner-lista på Facebook. Men tycker det är svårt. Vill inte att nån ska ta illa upp. Eller ja, kanske ett par kunde få surna till lite. Jag borde sluta fundera på varför folk tar bort mig. Tycker det är ännu svårare.

Facebook borde byta namn på ens kontaktlista till just det, kontakter. Av mina vänner där är kanske 10% såna jag skulle kalla vänner i riktiga livet. Det kanske skulle göra det mindre laddat.

Släppa sargen

Linnea Wikblad hade frågestund i sina stories häromdagen. Nån hade frågat om man kan ha rödlök i köttfärssåsen istället för gul lök. Linnea svarade nåt i stil med “men snälla rara, klart du kan, du får väl testa”. Sen skrev hon att hennes följare generellt måste sluta ängsla sig så mycket och släppa sargen, om än bara lite.

Jag var också med i en facebook-grupp en gång, om mode och stil, jag tänkte att det kunde vara kul. Inspirerande till och med. Men gruppen bestod till 80% av folk som postade suddigt tagna bilder av tv-skärmar eller screenshots från offentliga personers internet-närvaro med tillhörande fråga om “vet nån varifrån den här och den här är?”

Det är en grej jag ser överallt, offentliga personer som blir trötta på att svara varifrån specifika saker är. Jag tycker det är att missförstå inspiration, inspiration för mig handlar inte om att ha exakt samma saker eller kläder. Det handlar väl om att se en form, en färg, ett uttryck och tänka hmm, det där var fint, vad har jag som liknar det? Eller arkivera i det i en del av hjärnan som aktiveras när man t ex shoppar eller går på loppis.

Det är ju inte så platt heller som folk gör det. Inspiration till ett klädval kan komma från en låt, inspiration till en maträtt kan komma från en målning, inspiration till en playlist kan komma från en doft. Det är ju det som är det fina i kråksången, bäst hittar man ju inspiration i det som inte är hashtaggat inspiration.

Jag menar inte att jag är så mycket bättre än alla de som vill veta exakt köpställen för exakt den kjolen (eller gör jag?) , men om det är nåt som en lifetime av fetma gett mig så är det väl inställningen att jag ändå aldrig kan kopiera en look eller plagg rakt av, så man får försöka göra nåt som lite liknar bara och nöja sig med det. Och i enstaka, få fall kanske till och med känna att det blev bättre än inspirationen.

Det var inte jag som frågade om rödlöken, men det kunde ha varit jag. Vad är det värsta som kan hända? Blir det äckligt blir det ju middagstid imorgon igen, en ny chans. Blir outfiten ful så kan du alltid byta om. Det kan ju bara bli fel.

Skoskav och andra skav

Jag har ett par ganska dyra vinterskor som jag haft i två år nu. Den här vintern har jag knappt anvnät dem. De är mjuka, varma, sköna, bekväma, men de är av en slags moonboots-modell som gör dom djävulska att trä på foten. Eller i alla fall min fot, som är mer gjord för att trampa jordkokor i potatisland än scengolv i dansföreställningar. Efter en säsong av våldsamt av-och-påande har jag förstås lyckats trampa ner hälen så att det uppstått en liten kant. En liten, obetydlig kant som igår lyckades skava sig igenom ett eller två hudlager, precis på hälsenan. Klassiskt skoskav.

Jag hade klätt på mig dem igår för att vara utomhus, vilket jag också var. Efter att jag varit det, skulle Pär och jag åka och handla, vilket vi också gjorde. Jag fick be Pär ta med ett par andra skor när mötte upp mig. Nu ligger de dyra vinterskorna i en påse i bilen, väntades på nån slags dom.

Igår var det också vändagen här, eller alla hjärtans. Jag har så många fina vänner runtomkring mig, personer som både utmanar och uppmuntrar mig, människor som jag känner mig både trygg och spirituell kring. Jag borde kanske bli bättre på att säga sånt, och jag jobbar på det (ibland), men det är svårt för mig med ömhetsbetygelser. Pär sa häromdagen att jag “nästan alltid” skämtar bort en komplimang eller en ömhetsbetygelse. Jag sa halvhjärtat emot den här anklagelsen, men jag vet ju att han har rätt. Det här mellanmänskliga alltså, man skulle ju vilja va proffs på det.

Ibland när jag tänker på nån vän eller nån vänskap så är det nåt som dyker upp, det kan vara en kommentar, nåt som nån glömt göra, något som trampats ner av en våldsam, jordkokefot och blivit till en kant. Precis som skoskav är såna skav svåra att bortse från, de har en tendens att bli överdimensionerade om man låter dem. Att inte låta dem bli det, det är också något jag skulle vilja bli proffs på. Att veta vilka skav som behöver plåstras om och vilka som bara läker av sig själv, bara man byter skor, det är det svåra.