Det är sportlov i nejden, vilket betyder att jag inte har ett enda möte inplanerat. Ingen ordkonst, ingenting annat än tid att sitta i kontoret. Det är jätteskönt att inte känna sig splittrad och hinna komma ikapp med sånt som gärna faller mellan stolarna. Har ordnat upp alla kvitton och alla fakturor i prydliga plastfickor. Printat ut texter och stiftat ihop dem, dragit streck över punkterna på to do-listan. Har till och med skrivit lite. Inte mycket, men mer än många andra veckor. Så pass mycket att jag känner nån slags tillförsikt till framtiden när det kommer till projektet jag skriver på. Det kanske blir nåt, trots allt.
Jag jobbar ju inte bara. den här oceanen av oavbruten tid gör att jag också har tid att klicka mig runt på Facebook. Märkte häromdagen att en ytlig bekant tydligen avslutat vår Facebook-vänskap. Även om det bara är, just det, en ytlig bekant, kan jag inte låta bli att tänka på det lite mer än nödvändigt. Det är svårt att inte fundera vad man gjort fel, speciellt när det är en människa jag bokstavligen bytt tre meningar med. Jag har svårt att tro att jag, hur klumpmunnad jag än kan vara, skulle hinna förstöra en vänskap - inte ens en Facebook-variant - på den korta tiden.
Kanske är det nån slags avundsjuka som ger de här nålsticken. Jag har många gånger tänkt att jag borde rensa på Facebook. Så många människor som jag inte har något emot alls, men som bara hänger med för att vi nån gång jobbat tillsammans en sommar för hundra år sen. Eller för att vi varit på samma efterfest nån gång och i ett stimmigt rus svurit varandra evig vänskap. För att aldrig mer vilja se varandra i ögonen.
För några månader sen fick jag ett Messenger-meddelande out of the blue av en gammal bekant. En bekant från en resa. Det var lågprisflyg, det var studielånspengar, det var billiga shots på klibbiga krogar, det var backpackers som hade resande som personlighet, det var en annan tid.
Han ville ingenting, efter det här pratade vi inte mycket mer. Jag sa att jag skrive böcker nu, han sa att han hade sett det på Facebook. Han sa grattis. Det kanske bara var corona som fick honom att kontakta sina gamla bekanta. Han skrev inget som tydde på nån agenda eller ärende. Men det var ändå rakt av obehagligt.
Före det här hade vi senast pratat 2008 såg jag i chatthistoriken. En människa jag önskar att jag inte heller hade tänkt speciellt mycket på på de där tolv åren, men eftersom han är förknippad med en tid och ett mående och händelser som behövts och fortfarande behöver bearbetas har han ändå ploppat upp i mitt huvud ett par gånger under åren. Förutom att han var lite sliskig och hal har jag inga jättestarka känslor emot honom personligen. Ändå kände jag mig orolig i flera dagar efteråt. Som att någon kommit åt mig.
Jag borde verkligen rensa min vänner-lista på Facebook. Men tycker det är svårt. Vill inte att nån ska ta illa upp. Eller ja, kanske ett par kunde få surna till lite. Jag borde sluta fundera på varför folk tar bort mig. Tycker det är ännu svårare.
Facebook borde byta namn på ens kontaktlista till just det, kontakter. Av mina vänner där är kanske 10% såna jag skulle kalla vänner i riktiga livet. Det kanske skulle göra det mindre laddat.