Det är ungefär hur långt jag går på mina lunchpromenader. Det är inte långt, men det är något. Ni måste förstå att jag går väldigt långsamt. Så klart för att jag är ett berg som trippar fram på korta ben, men också för att jag går som ett barn när jag är ute. Pär och jag går aldrig promenader tillsammans, han marscherar fram som att han ska invadera ett grannland och jag kommer efter, dumstirrande med öppen mun och släpande steg. Oftast slutar det med att jag blir sur för att han kan gå fjorton kvarter utan att ens se tillbaka om jag är med längre. Och han blir stressad på att han måste vänta på mig. RIP tanken på romantisk promenad.
Blev därför väldigt glad när jag hörde ett samtal på Clubhouse i fredags, där det pratades lite om att man kanske måste bete sig som ett litet barn på promenad ibland för att vara öppen för de där nya idéerna.. Exemplet var att om ett barn ser ett klistermärke på en lyktstolpe vill barnet oftast stå och peta på klistermärket i tio minuter före man går vidare. Nu vill jag inte skryta, men lite så är jag. Funderar väldigt mycket, sparkar till en sten, blir glad av en bra pinne. Måste dra fingrarna längs med ett galler om tillfälle erbjuds. Så två kilometer är ungefär så långt jag hinner på min lunch.
Kan dock inte säga att jag fick en enda idé idag. Vet inte ens om jag hade en enda tanke. Men det kan ju vara skönt det med.