Jag hann några kvarter, så satte sig tanken. Tänk om jag glömt upp garageporten?
Inte för att vi har något av värde i vårt garage, där står två halvtomma badringar i form av donuts, sommarringarna förstås (de är ju i och för sig dyra) och en sopborste. Men grannarnas garage, man kan ju åla sig in till de andras garage genom vårt. Tänk om nån stjäl nåt ur xx:s garage, de som är så rädda om bilen också. Vi skulle ju bli tvungna att flytta. Aldrig mer se dom i ögonen. Jag var nästan säker på att jag ändå hade stängt garageporten. Kunde inte min vänstra hand minnas att gräva efter kontrollen till porten i jackfickan, tryckte på den släta knappen och släppte ner kontrollen igen i ett myller av kvitton, munskydd och hörlurar? Jo, nästan.
Jag körde några kvarter till men gnaget ville inte lägga sig. Så jag svängde av, girade in till vänster och svor högt. Höjde volymen på bilstereon när jag körde genom villaområdet nedanför oss. Alla måste lida av min dåliga start på dan, förstå att världen har behandlat mig fel. Jag är först och främst ett offer, alltså förtjänar jag hög musik i bilstereon. Körde förbi halal-affären nära oss. De hade inte öppnat ännu och på fönstergallret är det nån som sprayat “vegan white pride”. Det är inte nytt, det har stått så en tid, men jag hade glömt bort det. Osäkert om det är ett budskap eller två människor som uttryckt sitt ställningstagande och vävt ihop något jag tycker rimmar illa. Inga veganer jag känner, känner nån slags white pride alls. Men, de flesta veganer jag känner, är inte så mycket veganer längre.
Undrade varför de inte målat över det. Undrade om jag borde hjälpa dem måla över det. Undrade varför jag ville göra det. Är det för att jag tyckte synd om affärsinnehavarna eller är det för att den här påminnelsen om rasismen i mina egna kvarter lever och mår bra stör mig? Skulle jag hellre blunda för det, tänka att rasism är något engelska kungahuset hänger sig åt? Inte jag och mina grannar?
Garageporten var givetvis stängd.
På vägen tillbaka till kontoret tänkte jag på var gränsen för galenskap går. Alla de här små riterna, turerna, omvägarna, rundorna som jag gör ensam, som ingen vet och ingen ser. Som sker bredvid allt det där andra som sker. Jag skriksjöng med i Sara Parkmans Vreden så inlevelsefullt att ögonen tårades. Tänkte, att jag var med i en musikvideo.