My sincerest apologies, mr Strindberg, jag läste klart din Hemsöborna igår och den var underbar. Eller läste och läste, jag lyssnade, men du vet väl knappast vad en ljudbok är. Att kalla den “ganska tråkigt” var effektsökande och överilat av mig. Problemet var snarare att jag inte hade lyssnat ordentligt, men igår kväll lät jag ljudboken snurra medan jag fixade och trixade och plötsligt fixade och trixade jag inte så mycket utan lyssnade mest. Och så var jag där, mitt i dina miljöbeskrivningar, bland kobbar och skär och ensliga rönnar. Det var ljuvligt. Och slutet? Wow, älskade verkligen det och allt vad det väckte. Frågor och tankar. 10/10, tack för det.
Nu är jag så hög på känslan av att ha “klarat av” en klassiker att jag vill lyssna på fler. Det är ju det här med tuggmotstånd. Det ger nåt.