Jag har ett par ganska dyra vinterskor som jag haft i två år nu. Den här vintern har jag knappt anvnät dem. De är mjuka, varma, sköna, bekväma, men de är av en slags moonboots-modell som gör dom djävulska att trä på foten. Eller i alla fall min fot, som är mer gjord för att trampa jordkokor i potatisland än scengolv i dansföreställningar. Efter en säsong av våldsamt av-och-påande har jag förstås lyckats trampa ner hälen så att det uppstått en liten kant. En liten, obetydlig kant som igår lyckades skava sig igenom ett eller två hudlager, precis på hälsenan. Klassiskt skoskav.
Jag hade klätt på mig dem igår för att vara utomhus, vilket jag också var. Efter att jag varit det, skulle Pär och jag åka och handla, vilket vi också gjorde. Jag fick be Pär ta med ett par andra skor när mötte upp mig. Nu ligger de dyra vinterskorna i en påse i bilen, väntades på nån slags dom.
Igår var det också vändagen här, eller alla hjärtans. Jag har så många fina vänner runtomkring mig, personer som både utmanar och uppmuntrar mig, människor som jag känner mig både trygg och spirituell kring. Jag borde kanske bli bättre på att säga sånt, och jag jobbar på det (ibland), men det är svårt för mig med ömhetsbetygelser. Pär sa häromdagen att jag “nästan alltid” skämtar bort en komplimang eller en ömhetsbetygelse. Jag sa halvhjärtat emot den här anklagelsen, men jag vet ju att han har rätt. Det här mellanmänskliga alltså, man skulle ju vilja va proffs på det.
Ibland när jag tänker på nån vän eller nån vänskap så är det nåt som dyker upp, det kan vara en kommentar, nåt som nån glömt göra, något som trampats ner av en våldsam, jordkokefot och blivit till en kant. Precis som skoskav är såna skav svåra att bortse från, de har en tendens att bli överdimensionerade om man låter dem. Att inte låta dem bli det, det är också något jag skulle vilja bli proffs på. Att veta vilka skav som behöver plåstras om och vilka som bara läker av sig själv, bara man byter skor, det är det svåra.