dagbok 2021

Mitten av mars

Hur många år och årstider man än upplevt slutar det aldrig förvåna mig att tiden går. Den bara går och går, det är mitten av mars och imorgon och förra veckan och vinter 2009 samtidigt. Varje dag jag vaknar upp är jag lika förvånad över alla tecken på att det inte står stilla. Tänk at det är ljust så här dags. Tänk att det var jul för tre månader sen. Tänk att vi snart varit gifta i fem år. Tänk att du fyller 40 nästa år.

Igår var jag lite bakfull efter rödvin framför Mello. Sov en förmiddagslur i gästsängen och mellan slumringarna såg jag Uppdrag mats nya klipp. Mauri hälsade på buddistiska munkar och frågade hur man blir lycklig. Munken, som saknade en framtand, funderade en stund och sa sen lugnt: det är inte så svårt att bli lycklig. Det var både trösterikt och provocerande samtidigt.

Pausa och skjuta upp

Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.

Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.

På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.

Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.

Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.

Spisfläktslampan

Köpte tulpaner och blodapelsiner idag. Det var minus tio och vitt i träden.

Blev så till mig av hur fräscht och nytt och oförstört allting kändes att vi äntligen fick fixat ny lampa till spisfläkten. Den har blinkat i stil med en lampa i en öde sjukhuskorridor från en skräckfilm sen mitten av oktober utan att nån av oss har kommit sig för att byta ut den. Men nu.

Nytt år, nya möjligheter.

Eat, pray, hushållspapper

Igår kväll när jag stod och torkade diskbänken tänkte jag: tänk att jag är så vuxen nu så att jag alltid har hushållspapper hemma nu.

Har alltid hushållspapper och alltid kaffe hemma. Alltid ost till smörgåsen. Jag har verktyg och vaser om jag får blommor och en hel låda med presentpapper och matchande snören och presentpåsar som jag nån gång fått och som jag nu sparar tills jag kan ge dem vidare. Börjar bensinlampan i bilen lysa rött tankar jag så fort jag kan. Finns alltid nån form av alkohol hemma. Det rinner ur mina ögon om det blåser kallt.

Det enda jag tänker på nu för tiden är ådrande och utveckling. Måste det vara så? Det känns som att man kunde lägga tankeverksamheten på att faktiskt leva istället för att bara tänka på ramarna kring livet. Det är som att äta en paj utan fyllning, bara skalet.

Next scene: jag reser till Toscana och eat pray lovear.
Gud, så jag tröttar ut mig själv.

Stora musjakten

Imorse sa Pär att han hade hört ljud av en mus under natten. Jag hann knappt klä på mig innan jag såg att katternas koncentration var väldigt riktat mot spishörnet. Jag satte mig och äta frukost - med fötterna upp på stolen mitt emot, utifall att.

Jag hann aldrig se musen, men den måste ha sprungit över golvet, för plötsligt hände det nåt under kökssoffan på andra sidan rummet och jag hörde ett pip, ett jam, ett brak. Ut under soffan kom Viola med musen hängdes och sprattlandes i munnen. Varvid några högljudda minuter följde, jag fick panik vid tanken på att Viola skulle hoppa upp och släppa musen i famnen på mig som en gåva. Hon gick med sån hög svansföring och var så stolt att jag var säker på hon skulle vilja visa upp sig även på nära håll. Sylvi hoppade henne i hasorna och ville vara med.

Till slut vågade jag mig av min köksstol. Då hade Viola släppt ner den nu helt döda musen vid Pärs fötter och satt en bit bort och tittade nöjt och nästan lite häpet på sitt byte. Jag sopade upp det lilla liket med våra sopskyffel och gick ut och slängde det bakom knuten.

Strax efteråt kom syrran med familj och hämtade mig, vi hade bestämt att vi skulle gå motionsspåret vid Storsand. Vi hann knappt ut i skogen före Pär skrev att katterna jagat en till mus över köksgolvet, men att den slapp undan. Det blir en spännande vinter på torpet.

Viola gick och spände och mös över sin bragd ända tills vi stoppade dem i burarna och åkte hem. Nu är vi hemma i vår musfria lägenhet och Viola har återgått till att vara lat city-katt, helt berövad alla jaktmöjligheter.

Kära dagbok, nu börjar vi

Mitt enda nyårslöfte för i år är att börja skriva dagbok igen. Jag tycker det är roligt med nyårslöften och ofta känner jag mig ganska inspirerad av att ge löften, snarare än pressad. Men jag kom inte på nåt i år, annat än att skriva dagbok då. Det saknar jag.

För bästa effekt borde väl dagboken skrivas för hand, men när man nu har ett forum redan som dessutom är sorgligt negligerat, varför inte använda sig av det? Det ena utesluter ju inte det andra, jag vet redan nu det kommer finnas saker jag inte kommer vara redo att dela med någon när dom händer.

Det är morgon, jag har inte druckit kaffe ännu, och ute är det blått, blått, blått. Jag knackade just på fönsterrutan lite lätt för att liksom hälsa på en kattgestalt jag såg på andra sidan. Den sprang i väg, snabbare och med större hopp än vad jag sett en katt göra. Jag önskar jag kunde tro det var ett annat djur, att jag såg något vilt, men den hade helt klart ett halsband på sig.

Vi firade in nyåret i Monäs, är så glad att ha det här stället. Mitt Balmoral kallade jag det när jag stolt som en tupp förevisade det åt vänner i mellandagarna. Det är så enkelt, att åka hit räcker som aktivitet på festliga tillfällen, samtidigt som jag känner mig vardagligt rotad här på ett sätt jag sällan gör hemma. Måste vara marknivån.

Gårkvällen var lugn, men fin. Drack vin och vek ut mig på instastories, blev uppriktigt förvånad när det visade sig att jag inte hade druckit halva flaskan ens. Brände ett tomtebloss vid tolvslaget, men tyst, för att inte locka till oss grannarna som festade på andra sidan träden. Jag har blivit så rädd.

Jag ger inga löften, men jag har ju förhoppningar. Det mesta handlar om att saker så få fortsätta, men jag är också sugen på en ny bana i spelet. I min ålder är det inte svårt att lista ut vad en sån bana kunde vara, jag har för dålig fantasi för att överraska. Men det handlar inte bara om att det hade varit kul med ett barn, jag är också ganska redo att levla upp på jobbet. Sträva efter något, är det så fel? Eller ska jag kanske fortsätta småputtra fram, ge ut en bok i året, få “ett blandat mottagande”? Medelmåtta, bliv vid din läst.

Fast, jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns mera och att jag kunde få det, lika väl som nån annan. Jag tror jag vill ha en utmaning? Ge mig en utmaning.

När jag var liten hade vi ett Lejonkungen-dataspel med ett dussin banor. Skrev man in ett fusk i menyraden kunde man fritt välja bana. Jag har glömt vad fusket var.