Helt ärligt

TW: här nedan följer ett riktigt neggo-inlägg, feel free att hoppa över det om du inte känner för det. Jag är tillbaka om ett par dagar med en önskelista eller nåt annat.

Jag strugglar verkligen nu.

Jag har otroligt mycket jobb hela september ut. Jag jobbar helger och kvällar och nästan all min vakna tid går åt att fundera ut, skriva om, planera, svara på mejl, hitta på och förbereda. Jag har något inplanerat varje helg nästan hela hösten. Jag streckar av och streckar av, men min to do-lista växer ändå.

Den enda tanken som hållit mig flytande hittills är tanken på att det är tidsbegränsat, att det handlar bara om i höst, tre månader MAX och sen är det över. Men det i sig har börjat kännas som en stressfaktor, hur ska jag hinna allt på tre månader MAX?

Jag hinner knappt prata med Pär och de timmar jag har över är jag oftast för trött för att orka vara där för honom på det sättet jag skulle vilja. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa nån. Jag har inte städat där hemma på god only knows. Jag har inte sett min brorson på flera veckor, jag är för sällan och hälsar på min farmor. Jag vet inget om vad mina kompisar håller på med, de nämner namn och platser och jag ids inte säga igen att jag inte riktigt vet vad dom pratar om. Jag får skriva upp de få kompisdejter jag orkar med i kalendern för att komma ihåg dem och inte jobba istället. Det finns alltid jobb att göra. Jag tänkte att jag skulle bjuda in till födelsedagsbrunch för Måndagsklubben men insåg att det inte finns några passande datum i september. Inte ett enda.

Min andra roman kommer ut om två veckor och jag känner inget annat än stress. Tänk om alla hatar den och jag blir jätteledsen och tappar fart i jobbet? Det har jag inte råd med. Tänk om alla gillar den och vill boka in mig hit och dit, det hinner jag inte heller med, men man kan bara tacka nej så många gånger före dom slutar fråga. Jag har inte planerat för nån releasefest, jag har inte planerat nåt alls.

Jag märker hur kort stubin jag har. Med allt. Jag vill bara ropa hålla käft, snäsa av, ge en bitchslap, börja gråta och ropa så fort nån säger något. Jag försöker sätta gränser, säga att jag inte orkar just nu och be om hjälp, men det är svårt. Man vill ju också vara en bra kompis, man vill visa att man bryr sig. Man vill inte neka nån som ber om hjälp eller ett öra att prata ut i. Men jag. orkar. inteeeeeeeeehhhhhh.

Därför vill jag också vara ärlig här, som en övning i lätta på trycket. Det här är visserligen århundradets gnälligaste inlägg, men det är det här eller så blir det nåt ännu värre. Jag skulle helst ändå undvika de där bitchslapparna och ropen. Jag går också runt med en känsla av att ingen ser hur stressad jag är, men jag ger sällan nån en ärlig chans att se det heller.

Jag vet att det är tillfälligt och att jag har mitt drömjobb, men just nu strugglar jag.
Nu trycker jag på publicera före jag ångrar mig.

Vaggvisa

Jag sitter i min favoritfåtölj, den är grön och sönderriven av katterna men det bekvämaste som finns. Jag sitter här och läser månadens bokcirkelbok; Om hösten av Karl Ove Knausgård och dricker kaffe, så långsamt att det hinner bli kallt och med små klunkar att min stora Harry Potter-mugg aldrig töms helt. 

Pär sitter i soffan och ömsom ser på skidor på tv och  ömsom skriver bandyreportage. Jag ser inte vad som händer på tv-skärmen, men jag hör Jacob Hårds röst och koskällorna och hejaropen. 

Katterna ligger i varsin stol och sover, Sylvi ihoprullad som en fjällräv och Viola på sidan på min fotpall. Hon rev mig ordentligt i fingret igår, det svider ännu om jag tänker på det, men hon har glömt det för länge sen.

Igår drack vi vin med våra vänner, vi firade diverse stipendier som regnat över oss. Vi drack spanskt rödvin från nån liten gård de hade besökt på sin residensvistelse, åt oliver och lyssnade på Bachs cello-sviter. Vi skrattade åt att det var just det vi gjorde - när blev vi såna - och jag sa att jag alltid känner mig som en seriemördare när jag lyssnar på klassisk musik. Dom gick hem vid två och jag plockade undan glasen, åt upp de sista oliverna och gick och lade mig. 

Pär hade redan vaknat när jag steg upp, men så steg jag också upp sent. Han har tvättdag och jag har ingenting-dag, jag har ingenting jag behöver göra. Jag dammsög igår, jag tömde diskmaskinen och lade i vinglasen före frukost och allt jag har på to do-listan idag är att läsa bokcirkelsboken.  Jag åt gröt till frukost. 

Vi pratade om vänner som dras mot avgrunder igår, om hjälplösheten inför det. Jag läste vittnesmål från masskjutningen på Nya Zeeland i morse, jag läste om treåringen och såg hans leende på en bild. Ute slaskar det, det känns som att vädret aldrig bara är nuförtiden. Jag hörde häromdagen att vi kan vara två likandana somrar som förra och en El Ninõ-säsong ifrån en global svältkatastrof. Det svindlar varje gång jag tänker på världen utanför vårt vardagsrum just nu. Det finns så mycket att ta itu med, så många rädslor att möta. Ångesten har så många ansikten nu för tiden. 

Det svider i rivsåret i pekfingret när jag tänker på det. 

Så jag tänker inte det, jag upprepar istället en rad ur en Fred Åkerström-låt, Berceuse för mig själv gång på gång. Berceuse betyder vaggvisa på franska. ”Mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö” sjunger han och jag sjunger med. Låter mig tro på det en liten stund, i alla fall.

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯

Likea mig mest när jag förtjänar det minst

Har varit ganska dålig på att uppdatera Instagram och sociala medier den här veckan. Har varit ganska dålig punkt den här veckan.

Alla har vi våra olika uttryck och symptom på ångest och mina är lamslagenhet och destruktivitet. Jag har knappt lyckats göra något alls den här veckan. Jag vet att jag skrev om hur glitterstrumpor kan hjälpa, men FUCK IT, den här veckan har varit tuff. Alltså riktigt, riktigt tuff.

Jag är inte bra på att formulera vad jag behöver när jag mår dåligt, inte för mig själv och inte för andra. Istället uttrycker jag smärtan på annat sätt, t ex som i fredags, när jag drack alldeles, alldeles för mycket. Nu låter det här så otroligt dramatiskt, men det var det inte. Vi hade en kul kväll. Först lyssnade vi på musik här, sen gick vi ut och dansade sista timmen före de stängde. That’s it. Det kunde va en helt vanligt fredagkväll och för de flesta såg det säkert ut så också. Men jag känner igen det där vrålet inombords. Som liksom gör att jag pushar på lite extra. Det har vrålat hela veckan. Det har vrålat högre än på länge. 

Av ingen orsak alls, så klart. Orsak och  ångest hör inte alltid ihop, väldigt sällan för mig faktiskt. Det bara kommer, som ett lågtryck. Det är kanske därför jag har så svårt att formulera mig kring det också. Det har liksom inte ”hänt” nåt.

Det här året har många sätt varit ett av de bästa i livet. For realz. Jag har för första gången i mitt vuxna liv känt som att jag varit på precis det ställe jag ska va. Det känns som att hela året har varit ett pärlhalsband av höjdpunkter. Idag gjorde jag den här topp nio-grejen och blev påmind om några ni har likeat extra mycket.

Rekordmånga bad, bokbusiness, lägenhetsköp, husdjur och en ny grafisk identitet. Det har INDEED varit ett fantastiskt år. 

Förutom den här veckan då.

Det värsta vrålet har lagt sig, den där lågintensiva paniken som vibrerat under huden hela veckan är nästan borta. Kvar är bara en stor trötthet. Det är ju irriterande att man ska ha det så här, även under sitt bästa år i livet. It’s like rai-aaaaaain on your wedding day osv osv.

Pär kom hem idag och då släppte det. Som vanligt tar jag omvägen via ett gräl före jag lyckas formulera vad det är som gör ont och då kommer The Big Gråt, men sen kommer den och då släpper det. Pär sa att nån sagt att hud är det enda som hjälper mot tankar och fan vet om det inte är sant.

Men om det förra var min topp nio, så är det här min botten ett:

Det är kanske mycket begärt, men ni får gärna likea det här, även om jag inte förtjänar det. Jag behöver det nämligen som mest nu.​

Ångestråttor vs glitterstrumpor

Jag har haft en riktig skit- och pissdag idag. Eller egentligen började det igår med mitt redan nämnda nackspärr. Jag blir så himla grinig av att ha så ont, jag bara fräste åt Pär vad han än försökte säga. Dessutom låg jag på soffan hela dagen och fick väldigt lite gjort och om nåt matar ångestråttan i magen, så är det att inte göra något.

Vaknade imorse och kände redan från början att det här inte blir till nåt. Steg upp när Pär åkte till Piteå och eftersom ångestråttan vid det här laget redan hade matats med tankar om min allmänna oduglighet kände jag mig bara ensam och övergiven där hemma i vår rymliga lägenhet. Duschade och tvättade håret och sminkade mig, men gjorde allt i snigelfart.

Åt frukost men orkade inte plocka i diskmaskinen. Inga vänner svarade på mina “vgd”-meddelanden och ingen hade jag att ringa åt och beklaga mig. Öppnade mejlen men visste inte var jag skulle börja. Kröp ner under täcket och kände mig värdelös och helt utan vänner.

Och där kunde jag ha stannat, där ville jag stanna.

Men man måste mata det man vill ska växa. Så jag drog mig upp, ringde Sawandi och den här gången svarade han. Ignorerade smärtan i axeln när jag klädde på mig min bästa bh, glittriga strumpor och silversneakers.

Gick ut med sur stör ej-min och Rage against the machine i hörlurarna. Jag kan inte lyssna på glad musik när jag har ångest för jag kan inte relatera. Jag kan inte lyssna på riktigt sorglig musik för då går jag alldeles säkert sönder. Nä, riktigt tonårsarg musik är det enda som duger.

En timme senare hade jag ätit jag en dammsugare (bakverket obs, inte hushållsapparaten), druckit en kaffe, tagit två värktabletter och beklagat mina sorger åt Sawandi och var på betydligt bättre humör. Kom hem, städade undan frukosten, satte i gång en diskmaskin och satte mig och jobbade lite till.

Det är knappast en magisk bh, det är knappast strumpor med superkrafter, mina sneakers är bara helt vanliga sneakers. Men bland behöver man intala sig om att den kraft man själv för tillfället saknar sitter i några plagg eller accessoarer. För det är nämligen precis så löjliga saker som glittriga strumpor och en favorit-bh som kan vara grejen som får dig att orka gå upp och ut ändå. Och bara man orkar det, brukar det mesta lösa sig.

Det blev kanske inte en bra dag eller en dag att minnas ens, men ångestråttan har somnat.

Måndag i mässveckan

Tjena alla monsterdiggare! Här är jag med denna veckas prognos. Blåsigt, växlande molnighet och bokmässa! Det är väl det stora som händer denna vecka.

Förra veckan var jag ganska låg och den där malande ångesten ligger kvar. Jag vet att ni är klokare än så, men utifall att nån får för sig att fråga varför så kan jag förekomma dem och svara därför. Det finns ingen yttre orsak alls, jag har det i själva verket riktigt bra. Men det är så där ibland.

Jag vet att det minst konstruktiva jag kan göra i den här situationen är att börja strunta i saker p g a ångesten, hur lockande det än är. Man måste mata det som man vill ska växa. Att låta ångest styra över schemat matar ångesten, alltså växer den. Så jag mårar åpå, precis som led av österbottningar före mig gjort. Vet inte om det är den bästa strategin, men det är den enda jag har. Det går ju liksom inte att inhibera livet ändå.

Jag upplever inte heller ångest som nåt man nödvändigtvis måste träna bort eller få att försvinna med all makt utan nåt man kan och i nån mån måste lära sig leva med. Men lite snällare mot sig själv får man och ska man va när det behövs. Inte boka kalendern full med sociala grejer, låta lediga kvällarna vara lediga, se om favoriter istället för erövra nya serier, tillåta saker att vara bara okej. Det är lite som att ha tandvärk det här med ångest. Det går att fortsätta som vanligt, men allt är lite mindre roligt och ibland måste man helt enkelt ta hänsyn till värken. Tills det går om och saker blir normal-roligt igen.

Tids nog går allt om.

Actual footage of me i helgen

Och ångest eller inte så är det är ju faktiskt väldigt roligt med bokmässa! Tänk att få åka dit i egenskap av författare - det hade jag nog inte vågat hoppats på bara för nåt år sen. Fast ibland tror jag att jag alltid liksom vetat att det skulle bli så här. Oavsett vilka drömyrken och framtider jag målat upp i mina vänner-böcker och skoluppsatser, så har nån liten kärna i mig alltid på nåt sätt vetat att det inte finns så många alternativ. Att skriva är det enda jag duger till och även med det är det ju knappt vissa dar.

Jaja, det känns redan bättre; bara det att jag tagit mig till kontoret idag och fått lite smått uträttat har återupprättat min tilltro till mig själv. Det är ju löjligt att man ska vara så gammaldags att man ska mäta sitt eget värde i prestation och uträttade ärenden, men det är ju onekligen lite praktiskt också. På så sätt blir det ju i alla fall nåt presterat och uträttat.

Det här inlägget blev ju i och för sig bara en massa strunt, men man kan ju inte prestera hela tiden :-))))

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Så där nu igen

De få timmar jag faktiskt sover per natt vrider och vänder jag på mig så mycket att till och med dra-på-lakanen med gummiband korvar ihop sig i mitten på madrassen. Jag vaknar svettig, somnar svettig. Vill inte tänka på allt som rinner av mig och ner i madrassen. Man ska väl byta madrass var femte år eller nåt, men vem gör det. 

Jag har inte lagat mat på flera veckor, vi livnär oss på hämtetofu och smörgåsar. Diskmaskinen är full av glas, men inga kastruller alls. Katterna ligger stilla nästan hela dagarna, som små ryamattor längs med golvet. Helst under fläktarna. Fläktarna, ja. Vad glad jag är att jag hann haffa dom innan allt sålde slut. 

På jobbet är det till och med varmare än hemma i lägenheten. Jag har en termometer vid mitt skrivbord, varje gång jag tittat på den har kvicksilvret varit över 30 grader. Det råde nån slags undantagstillstånd; takten är långsammare, kaffepauserna längre och kläderna ljusare. 

Även där hemma råder en parentes i tiden. Vi har haft konstant besök nu i över en månad. Jag har druckit öl in i veckan flera gånger. Familjen har varit här, men också vänner. Vissa har sovit i vårt gästrum, andra har sovit annanstans. Så roligt att folk vill hälsa på, men jag minns inte när senast jag och Pär varit ensamma tillsammans. Eller när jag skulle haft en dag utan en plan. Det är nio dagar kvar till semestern.

Jag jobbar, jag umgås, jag sover alldeles för lite varje natt.  

Jag har börjat glömma saker igen, jag har börjat ha svårt att multitaska. Har inget tålamod med något. Minsta lilla ansvar känns tungt som sten. Värmen, säger jag och förklarar på så sätt det tröga för mig själv och andra. I hemlighet är jag livrädd att det ska bli så där nu igen. Som förra sommaren. 

Idag pratade vi om förra sommaren och jag blev chockad över att jag inte mindes nåt alls nästan. Det är som att nån skulle ha kluddat med tusch i en gammal kalender. Jag minns brottstycken när nån påminner mig, men inget mer. Det är breda tuschränder över det.

Men då är inte nu. Kvällsdoppen varje kväll - för det är verkligen varje kväll - sköljer bort mycket. Jag har haft och har fortfarande större energireserver än förra året, jag har en vinter av välmående bakom mig. Jag har en höst av spänning framför mig. 

Men det börjar nog vara dags för semester snart. Nio dagar till. Tills dess får bloggen gå på sparlåga tror jag.

Det här med kroppar. Igen.

Igår kom Daniela och Karros nya poddavsnitt ut, Två blondiner och ingen tiger med tema komplex och utseende. Tycker ni ska lyssna t ex HÄR. Jag tycker mina två vänner är både kloka och roliga och i det mesta höll jag med dem om. Förutom en sak angående kroppsposivitet.

Mitt hatade älsklingsämne, så klart. Nu kommer jag inte ihåg ordagrannt vad blondinerna utan tigrar sa, men i princip handlade det om att kroppspositiviteten borde vara till för alla, även normsmala med komplex. 

Jag pratade med dem (vi har en Whattsapp-grupp där vi mestadels brainstormar kring bloggande) igår kväll och skrev då så här:

OBS! Det här inlägget är alltså inte kritik mot Karro och Daniela, utan bara en vidare fördjupning av det jag skrev åt dem. Det är liksom tankegångar jag stöter på ganska ofta. Och orsaken till att jag klippt bort deras svar är för att de höll med och förstod (förutom när Karro skrev ”är hög på Eminem, kan int prata” hehe), så det är inte så intressant.

Som de flesta andra folkrörelser och kamper vattnas det ur när kapitalismen får nos om det. Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst.

Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars.

Det som skulle va min trygga zon.

Och jag hatar att jag känner att jag måste IGEN påpeka att jag inte ignorerar eller nonchalerar normsmalas komplex eller kroppsångest men som jag också skrev igår när Daniela tyckte att jag verkade ha så skön och avslappnad inställning till mig själv:

​Jag skiter egentligen fullständigt i om folk uppfattar mig som snygg eller vacker. Utseende är ganska sekundärt i mitt liv, jag behöver det inte till så mycket om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig krävt att få va med på snyggast-listorna. Jag vill bara få finnas till.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.

Men om det ändå skulle handla om utseende - om det då är ett fucking statement att visa upp en helt vanlig kropp - var hamnar jag då?

Därför skulle jag vilja behålla kroppspositiviteten tjock. För att den var det ENDA trygga rummet. Betoning på var, för idag är den nåt annat. Urvattnad och alienerande.

Det finns rum för alla, kampen räcker till (och blir över!) även om just du som normsmal inte är poster girl för kroppspositiviteten. Det är inte vi mot ni, men låt mig gå framför. Bara  den här gången. 

Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den. Fattar ni skillnaden där? Eller så här, om vi pratar kampen som en hashtag - för just i det här fallet är set ju nästan det: likea gärna, posta kanske inte. Det räcker med att du för din egen kamp, du behöver inte övertyga mig eller nån annan desto mer.

Nästa fråga blir nästan alltid: ”ja men hur tjock måste man VA då?”. Om vi säger som så här: om du fortfarande inte förstår eller känner för att ifrågasätta smalas privilegier över tjockas, så är du antagligen inte tjock nog :-)))

Men oavsett kropp och oavsett komplex hoppas jag du orkar, vågar och vill bada i sommar. Det är alldeles för härligt för att låta bli.

Saker jag inte skriver om

Jag är sjukskriven för andra veckan i rad. Är betydligt piggare än vad jag var förra veckan, har bara haft lite stegring som mest sen i helgen, men hostar på det där riktigt äckliga sättet med hela kroppen vid minsta lilla ansträngning och är så täppt i alla bihålor att jag tappat delar av hörseln och hela smaksinnet och luktsinnet. Äter ibuprofen och ligger i riskzonen för att bli beroende av nässpray för att överhuvudtaget kunna fungera. Igår fick jag också nåt slemhinnelösande eller vad det nu är av läkaren plus hostmedicin som gör mig trött och lite sinnesslö. Men det är tydligen bara en långlivad sort den här influensan, "du får nog räkna med att hosta en månad" sa läkaren igår. Men nu får jag i alla fall sova om nätterna och det är märkligt hur mycket ljusare tillvaron ter sig när man sover bra. 

Jag har inte gjort annat än klaga om hur dåligt jag mår på instagram den senaste veckan och det får man väl göra, men till och med jag har nån slags övre gnällgräns. Så nu försöker jag faktiskt att inte skriva om hur jävligt det är att det har varit supervackert vårväder nästan hela tiden jag varit sjuk och jag missat åtskilliga timmar av uteservering, läsa bok i park och ta den långa vägen hem på cykeln.

Skriver alltså inte om sånt. 

Sen vet jag inte hur smakfullt det är att sitta och tycka synd om sig själv när ämnet på tapeten är människor som mår så mycket sämre än en själv i allmänhet och då Avicii i synnerhet. Det är tragedi som inte lämnar mig oberörd heller, det är jättehemskt. Kanske ingen ens tror att jag är så egocentrerad att jag inte tycker det, men jag blir lite rädd att skriva nåt annat än om hur hemskt det är med unga människor som dör och kanske drivs till det, för tänk om nån inte förstår att jag fortfarande tycker det, bara att jag inte har något annat att tillägga till allt som redan skrivits. Vet heller inte riktigt vad jag kan skriva och behålla en bra magkänsla, det är så jävla knivigt det där. Jag tampas inombords med tankar i stil med "inte mitt ställe att sörja" och "inte rätt att använda vad som i slutändan först och främst är en persons död och en familjs tragedi för att debattera ett samhällsfenomen" men sen vet jag inte alls om jag tycker det eller om jag tycker att om det är något vi kan göra så är det att lära oss något av den här personens död och den här familjens tragedi. Det är jättesvårt. Så då skriver jag inte om det heller. 

Skriver alltså inte om sånt heller. 

Så vad skriver jag sist och slutligen om? Inte så mycket. Jag kan skriva kort om att jag gjort två saker jag borde gjort för länge sen med den här bloggen. Jag har gjort en länklista till mina bästa (finlandssvenska, kände att jag måste begränsa det) bloggar som finns i höger-spalten som inte syns om du läser det här på mobilen, men desto bättre på dator-versionen. Har säkert glömt nån, men ska försöka uppdatera den vart efter jag kommer ihåg.

Sen har jag avregistrerat mig från bloggtoppen.fi , eller försökt i alla fall. Det är säkert en fin tanke bakom den sidan, men för mig blir den så snabbt en popularitetstävling. Kanske det här är surt sa räven-reaktion av nån som brukade va topp tio och numera nätt och jämnt når upp till topp tjugo, men i så fall får det vara det. Jag brukar säga att jag inte bryr mig om hur många läsare jag har, men det är mer hur jag skulle vilja att det skulle va och inte hur det faktiskt är. Det är klart jag bryr mig. Men jag vill bry mig mindre och jag orkar inte tävla mot andra och det började jag göra där. Så bye bye bloggtoppen. 

Det är kanske inte så intressant, men det är sånt jag skriver om i alla fall.