Jag är sjukskriven för andra veckan i rad. Är betydligt piggare än vad jag var förra veckan, har bara haft lite stegring som mest sen i helgen, men hostar på det där riktigt äckliga sättet med hela kroppen vid minsta lilla ansträngning och är så täppt i alla bihålor att jag tappat delar av hörseln och hela smaksinnet och luktsinnet. Äter ibuprofen och ligger i riskzonen för att bli beroende av nässpray för att överhuvudtaget kunna fungera. Igår fick jag också nåt slemhinnelösande eller vad det nu är av läkaren plus hostmedicin som gör mig trött och lite sinnesslö. Men det är tydligen bara en långlivad sort den här influensan, "du får nog räkna med att hosta en månad" sa läkaren igår. Men nu får jag i alla fall sova om nätterna och det är märkligt hur mycket ljusare tillvaron ter sig när man sover bra.
Jag har inte gjort annat än klaga om hur dåligt jag mår på instagram den senaste veckan och det får man väl göra, men till och med jag har nån slags övre gnällgräns. Så nu försöker jag faktiskt att inte skriva om hur jävligt det är att det har varit supervackert vårväder nästan hela tiden jag varit sjuk och jag missat åtskilliga timmar av uteservering, läsa bok i park och ta den långa vägen hem på cykeln.
Skriver alltså inte om sånt.
Sen vet jag inte hur smakfullt det är att sitta och tycka synd om sig själv när ämnet på tapeten är människor som mår så mycket sämre än en själv i allmänhet och då Avicii i synnerhet. Det är tragedi som inte lämnar mig oberörd heller, det är jättehemskt. Kanske ingen ens tror att jag är så egocentrerad att jag inte tycker det, men jag blir lite rädd att skriva nåt annat än om hur hemskt det är med unga människor som dör och kanske drivs till det, för tänk om nån inte förstår att jag fortfarande tycker det, bara att jag inte har något annat att tillägga till allt som redan skrivits. Vet heller inte riktigt vad jag kan skriva och behålla en bra magkänsla, det är så jävla knivigt det där. Jag tampas inombords med tankar i stil med "inte mitt ställe att sörja" och "inte rätt att använda vad som i slutändan först och främst är en persons död och en familjs tragedi för att debattera ett samhällsfenomen" men sen vet jag inte alls om jag tycker det eller om jag tycker att om det är något vi kan göra så är det att lära oss något av den här personens död och den här familjens tragedi. Det är jättesvårt. Så då skriver jag inte om det heller.
Skriver alltså inte om sånt heller.
Så vad skriver jag sist och slutligen om? Inte så mycket. Jag kan skriva kort om att jag gjort två saker jag borde gjort för länge sen med den här bloggen. Jag har gjort en länklista till mina bästa (finlandssvenska, kände att jag måste begränsa det) bloggar som finns i höger-spalten som inte syns om du läser det här på mobilen, men desto bättre på dator-versionen. Har säkert glömt nån, men ska försöka uppdatera den vart efter jag kommer ihåg.
Sen har jag avregistrerat mig från bloggtoppen.fi , eller försökt i alla fall. Det är säkert en fin tanke bakom den sidan, men för mig blir den så snabbt en popularitetstävling. Kanske det här är surt sa räven-reaktion av nån som brukade va topp tio och numera nätt och jämnt når upp till topp tjugo, men i så fall får det vara det. Jag brukar säga att jag inte bryr mig om hur många läsare jag har, men det är mer hur jag skulle vilja att det skulle va och inte hur det faktiskt är. Det är klart jag bryr mig. Men jag vill bry mig mindre och jag orkar inte tävla mot andra och det började jag göra där. Så bye bye bloggtoppen.
Det är kanske inte så intressant, men det är sånt jag skriver om i alla fall.