Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.
Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.
Så vad gjorde jag då om jag inte festade?
Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.
Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.
Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.
Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.
Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.
Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:
Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.
Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.
PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.