Ett letande efter en bidrottning

Jag tänker på så mycket idag, på ett sätt jag känner igen. Det är något som behöver formuleras, men jag vet inte vad. Det är som en bikupa i huvudet och alla bin cirkulerar kring något, en drottning, men jag har inte identifierat drottningen ännu.

Det handlar om att jag såg filmen Tillsammans 99 på bio i lördags. Jag har varit så pepp på den sen jag fick veta att den höll på att göras. Jag älskar det mesta Lukas Moodysson gör och Tillsammans var en av de filmer vi hade på VHS hemma och den är en viktig byggsten i bygget Jag. Uppföljaren var nästan precis lika bra, även om få saker tar sig in på samma sätt längre. Men en vemodig och ändå lite hoppingivande meditation över att bli äldre. Om skaviga relationer, som faktiskt kanske är bättre än inga relationer alls. Kanske det inte är så bara att göra sig av med energitjuvarna och sina toxiska vänner.

Det har fått mig att tänka på havregrynsgröt och att duka ett bord för alla, oavsett om det bara är havregrynsgröt man bjuder på. Vad är finare än gröt och äppelmos ändå? Det har fått mig att tänka på linsgryta, det fick mig att koka linsgryta igår, flera liter på potatis och röda linser. Påsen med linser jag köpt på mataffären med varor från “annanstans”, med påsklämman hurtigt igensluten till nästa gång. Grytan fick puttra i nån timme. Jag äter den idag också, den blev god. Det är bitar av morot i den också.

Det handlar om en annan viktig byggsten i bygget Jag; Andarnas hus av Isabel Allende. Den bästa bok jag läst när jag var 10, givetvis alldeles för ung för att läsa den. Vi läser den i bokcirkeln den här månaden och det är första gången jag läser om den på 20 år kanske och det har varit en så totalt annan läsupplevelse än förra (första?) gången. Utgåvan var den samma, en blå pocket med alldeles för liten font på de gulnade sidorna, men vad jag tog med mig var nåt helt annat. Och ändå det samma. Jag överraskades både av mig själv och saker jag hade glömt, men också av historiens brutalitet och storlek.

Det fick mig att tänka på jordgolv, fuktiga källarrum och linneskåp. Jag tänker på hantverk och broderade blusar. På vävning, hur allt vävs samman. Det fick mig att tänka på kärlek, både romantisk och familjär, på hur man måste godta sina familjemedlemmars säregna sidor och eljesta egenskaper. Hur allt det behövs, för att göra en intressant väv, en intressant roman, ett intressant liv.

Det handlar om Palestina och Gaza och det handlar om förtryck och motstånd. Och vad som är vad och vad som hjälper. Vad ska man dela, hur ska man dela, hur ska man hjälpa, hur ska man vara. Allt är bättre än inget, men definiera gärna inget. Jag såg på ett Babel-avsnitt tidigare idag där de pratade om Sara Lidman och hennes engagemang mot till exempel Vietnam-kriget. Och jag tänkte att om de om 60 år gör en liten resumé över mig så kommer de knappt kunna detektera nåt engagemang alls. Fast jag gärna tänker på mig själv som en i leden. Utan risker finns inget motstånd och jag tar aldrig risker.

Det fick mig att tänka på var min gamla Palestina-sjal är, om jag har kvar den? Om det är dags att plocka fram den, var det en bättre symbol än en liten palestinsk flagga i tankebubblan på min Instagram? Lika riskfyllt eller -fritt, då och nu. Jag ser på samma filmer som för 20 år sen, jag läser samma böcker som för 20 år sen, jag har lyssnat på Daniel Gilberts nya skiva hela helgen och det är precis samma musik som jag lyssnade på för 20 år sen. Varför kan jag inte använda samma sjal som för 20 år sen då? Det handlar bara delvis om trender, det handlar också om att ha ifrågasatt och funderat och korsat sina spår. Landat i något, som kanske inte är en övertygelse - för såna har jag inga kvar - men något. Ett tills vidare man kan stå för.

Det handlar om att jag hör min ateljégranne prata i telefon nästan oavbrutet medan hon målar tavlor (det jag antar hon gör, jag kikar sällan in). Det är på precis lagom volym för att vara hemtrevligt, så det är inte det. Det är det att hon samtalar, pratar, använder sin röst, tar emot någon annans. Jag pratar ganska sällan till vardags. Det går så klart inte på samma sätt som det kanske gör när man målar, för mina ord är oftast upptagna på skärmen redan. Jag lyssnar ju på saker, ser på saker, postar saker. Men det är sällan ett möte uppstår. Men idag uppstod en spontant gemensam kaffestund i köket och det gav något. Så klart.

Det fick mig att tänka på värme. På gröt och på gryta, på vad som händer när man sätter sig ner och pratar. Väver samman sina ostyriga trådar, kanske till en sjal att med knuten näve sträcka upp mot himlen. Det fick mig att tänka på solidaritet och vart den sträcker sig.

Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.