Jag tänker på så mycket idag, på ett sätt jag känner igen. Det är något som behöver formuleras, men jag vet inte vad. Det är som en bikupa i huvudet och alla bin cirkulerar kring något, en drottning, men jag har inte identifierat drottningen ännu.
Det handlar om att jag såg filmen Tillsammans 99 på bio i lördags. Jag har varit så pepp på den sen jag fick veta att den höll på att göras. Jag älskar det mesta Lukas Moodysson gör och Tillsammans var en av de filmer vi hade på VHS hemma och den är en viktig byggsten i bygget Jag. Uppföljaren var nästan precis lika bra, även om få saker tar sig in på samma sätt längre. Men en vemodig och ändå lite hoppingivande meditation över att bli äldre. Om skaviga relationer, som faktiskt kanske är bättre än inga relationer alls. Kanske det inte är så bara att göra sig av med energitjuvarna och sina toxiska vänner.
Det har fått mig att tänka på havregrynsgröt och att duka ett bord för alla, oavsett om det bara är havregrynsgröt man bjuder på. Vad är finare än gröt och äppelmos ändå? Det har fått mig att tänka på linsgryta, det fick mig att koka linsgryta igår, flera liter på potatis och röda linser. Påsen med linser jag köpt på mataffären med varor från “annanstans”, med påsklämman hurtigt igensluten till nästa gång. Grytan fick puttra i nån timme. Jag äter den idag också, den blev god. Det är bitar av morot i den också.
Det handlar om en annan viktig byggsten i bygget Jag; Andarnas hus av Isabel Allende. Den bästa bok jag läst när jag var 10, givetvis alldeles för ung för att läsa den. Vi läser den i bokcirkeln den här månaden och det är första gången jag läser om den på 20 år kanske och det har varit en så totalt annan läsupplevelse än förra (första?) gången. Utgåvan var den samma, en blå pocket med alldeles för liten font på de gulnade sidorna, men vad jag tog med mig var nåt helt annat. Och ändå det samma. Jag överraskades både av mig själv och saker jag hade glömt, men också av historiens brutalitet och storlek.
Det fick mig att tänka på jordgolv, fuktiga källarrum och linneskåp. Jag tänker på hantverk och broderade blusar. På vävning, hur allt vävs samman. Det fick mig att tänka på kärlek, både romantisk och familjär, på hur man måste godta sina familjemedlemmars säregna sidor och eljesta egenskaper. Hur allt det behövs, för att göra en intressant väv, en intressant roman, ett intressant liv.
Det handlar om Palestina och Gaza och det handlar om förtryck och motstånd. Och vad som är vad och vad som hjälper. Vad ska man dela, hur ska man dela, hur ska man hjälpa, hur ska man vara. Allt är bättre än inget, men definiera gärna inget. Jag såg på ett Babel-avsnitt tidigare idag där de pratade om Sara Lidman och hennes engagemang mot till exempel Vietnam-kriget. Och jag tänkte att om de om 60 år gör en liten resumé över mig så kommer de knappt kunna detektera nåt engagemang alls. Fast jag gärna tänker på mig själv som en i leden. Utan risker finns inget motstånd och jag tar aldrig risker.
Det fick mig att tänka på var min gamla Palestina-sjal är, om jag har kvar den? Om det är dags att plocka fram den, var det en bättre symbol än en liten palestinsk flagga i tankebubblan på min Instagram? Lika riskfyllt eller -fritt, då och nu. Jag ser på samma filmer som för 20 år sen, jag läser samma böcker som för 20 år sen, jag har lyssnat på Daniel Gilberts nya skiva hela helgen och det är precis samma musik som jag lyssnade på för 20 år sen. Varför kan jag inte använda samma sjal som för 20 år sen då? Det handlar bara delvis om trender, det handlar också om att ha ifrågasatt och funderat och korsat sina spår. Landat i något, som kanske inte är en övertygelse - för såna har jag inga kvar - men något. Ett tills vidare man kan stå för.
Det handlar om att jag hör min ateljégranne prata i telefon nästan oavbrutet medan hon målar tavlor (det jag antar hon gör, jag kikar sällan in). Det är på precis lagom volym för att vara hemtrevligt, så det är inte det. Det är det att hon samtalar, pratar, använder sin röst, tar emot någon annans. Jag pratar ganska sällan till vardags. Det går så klart inte på samma sätt som det kanske gör när man målar, för mina ord är oftast upptagna på skärmen redan. Jag lyssnar ju på saker, ser på saker, postar saker. Men det är sällan ett möte uppstår. Men idag uppstod en spontant gemensam kaffestund i köket och det gav något. Så klart.
Det fick mig att tänka på värme. På gröt och på gryta, på vad som händer när man sätter sig ner och pratar. Väver samman sina ostyriga trådar, kanske till en sjal att med knuten näve sträcka upp mot himlen. Det fick mig att tänka på solidaritet och vart den sträcker sig.
