20 sommarsaker jag ser fram emot

Idag känns det som att det är ordentlig vår och det ger en nån slags framtidstro. Även om jag tvivlar på att det blir en vanlig sommar, så blir det ändå sommar. Jag är ganska säker på att vår Islandsresa inte blir av och kanske inte heller nån av våra kortare roadtrips, men jag hoppas så hjärtat brinner att det skulle vara möjligt att träffa alla familj och vänner som bor nån annanstans.

1. Åka båt.

2. Höra storspoven en kväll.

3. Bara ben och fladdrig kjol på cykel.

4. Impulsköpa glass en eftermiddag, titta försiktigt på årets nyheter men ändå välja det du alltid väljer, nämligen…

5. .. Puffet Mint.

6. Köra hem sent en natt i baddräkt och handduk efter ett dopp och bilradion spelar nån bra, gammal låt.

7. Nypotatis och dill.

8. Ligga på dagbädden och läsa en pocket i solen och kanske råka somna lite.

9. Doften av huden när man vaknar där på dagbädden.

10. När åskan rullar in efter lång, het dag.

11. Hitta bortglömda kläder i sommardelen av garderoben.

12. Suset av trädkronor ovanför dig.

13. Varm klippa eller stenar eller asfalt under fötterna.

14. Öppna fönster i alla rum, slöa flugor och sommarprat på radion.

15. Klä på sig en ännu fuktig baddräkt.

16. Svalkan i en mattaffär en het sommardag.

17. Störtregn och sällskapspel.

18. Brittiska mordmysterier på tvn.

19. Fil och mackor till sen, sen middag.

20. Tidiga, disiga mornar och vått gräs.

Vecka 31

Jaha, då satt man på kontoret igen. Eller egentligen jobbade jag förra veckan med, men det Jakobs Dagar (dvs lilla Jeppis lilla stadsfestival) och vi hade lite specialevenemang och inga vanliga kontorsdagar alls. Plus den 30-graderiga värmen som gjorde det omöjligt att falla tillbaka i nån rutin alls. Det var liksom lite för mycket sommar ännu förra veckan.

Nu hoppas jag bara på det, att falla tillbaka. Hitta min trygga plats intryckt mellan jobb, bokreleaser och att göra-listor. Kila in mig där och sen inte titta ut förrän allt är gjort. Visst är en dag på stranden med sand mellan tårna och glass i min hand eller vad fan det än är trevligt, men inget går väl ändå upp mot riktigt tråkigt inrutad vardag. Ge mig kaffeandedräkt, ge mig datorrelaterad värk i axlarna, ge mig övertid och och ge mig snälla nån nu ett riktigt ineffektivt möte som drar ut på tiden!!!!!!

Men än har jag inte packat ihop bikinin helt och hållet, i helgen ska vi på 40-årsfest i Hälsingland och det är ändå ett evenemang jag i huvudet tänkt på som en sommarfest. Men så småningom så blir det nog höst i år igen, även i huvudet. Om ett par dagar är det augusti och då kan jag säga “nästa månad kommer min andra roman ut”. Det är både skrämmande, men ska också bli en lättnad. Att få det överstökat liksom.

Men före det ska vecka 31 susa förbi. Och 32 och 33 och så vidare och så vidare. Snart är det bokmässa igen. Jag ska komma in i nån lagom blogg-takt igen och kanske boka en skrivdejt med Malin så småningom?

I kontoret bredvid spelar nån Sommartider hej hej på hög volym. Här föredrar jag denna:

Så där nu igen

De få timmar jag faktiskt sover per natt vrider och vänder jag på mig så mycket att till och med dra-på-lakanen med gummiband korvar ihop sig i mitten på madrassen. Jag vaknar svettig, somnar svettig. Vill inte tänka på allt som rinner av mig och ner i madrassen. Man ska väl byta madrass var femte år eller nåt, men vem gör det. 

Jag har inte lagat mat på flera veckor, vi livnär oss på hämtetofu och smörgåsar. Diskmaskinen är full av glas, men inga kastruller alls. Katterna ligger stilla nästan hela dagarna, som små ryamattor längs med golvet. Helst under fläktarna. Fläktarna, ja. Vad glad jag är att jag hann haffa dom innan allt sålde slut. 

På jobbet är det till och med varmare än hemma i lägenheten. Jag har en termometer vid mitt skrivbord, varje gång jag tittat på den har kvicksilvret varit över 30 grader. Det råde nån slags undantagstillstånd; takten är långsammare, kaffepauserna längre och kläderna ljusare. 

Även där hemma råder en parentes i tiden. Vi har haft konstant besök nu i över en månad. Jag har druckit öl in i veckan flera gånger. Familjen har varit här, men också vänner. Vissa har sovit i vårt gästrum, andra har sovit annanstans. Så roligt att folk vill hälsa på, men jag minns inte när senast jag och Pär varit ensamma tillsammans. Eller när jag skulle haft en dag utan en plan. Det är nio dagar kvar till semestern.

Jag jobbar, jag umgås, jag sover alldeles för lite varje natt.  

Jag har börjat glömma saker igen, jag har börjat ha svårt att multitaska. Har inget tålamod med något. Minsta lilla ansvar känns tungt som sten. Värmen, säger jag och förklarar på så sätt det tröga för mig själv och andra. I hemlighet är jag livrädd att det ska bli så där nu igen. Som förra sommaren. 

Idag pratade vi om förra sommaren och jag blev chockad över att jag inte mindes nåt alls nästan. Det är som att nån skulle ha kluddat med tusch i en gammal kalender. Jag minns brottstycken när nån påminner mig, men inget mer. Det är breda tuschränder över det.

Men då är inte nu. Kvällsdoppen varje kväll - för det är verkligen varje kväll - sköljer bort mycket. Jag har haft och har fortfarande större energireserver än förra året, jag har en vinter av välmående bakom mig. Jag har en höst av spänning framför mig. 

Men det börjar nog vara dags för semester snart. Nio dagar till. Tills dess får bloggen gå på sparlåga tror jag.

Spridda vykort

Jag undrar om jag förstår att det är det här vi pratar om sen hela vintern. Varje år har jag en känsla av att ha missar sommaren; jag skulle vilja ha ett ordentligt startskott så jag vet när den börjar. 

Men den har väl börjat nu. Vi är väl mitt i den nu. Alla bilder jag tagit de senaste veckorna tyder på det. 

Jag försöker göra sånt som syns på bilderna så ofta som möjligt, men försöker också påminna mig själv om att stanna inne också är okej. Det är också okej att göra ingenting eller för den delen - göra vardag - även sommartid.  

Om 25 dagar får jag semester. Det är mycket sommar kvar före det. 

Se, härligt smyckad jorden står

Jag har varit väldigt trött den här veckan, delvis på grund av pollenböljan och delvis för att jag har svårt att motivera mig i säng när nätterna är lika ljusa som dagarna och allt blommar och lockar. Därför har jag inte riktigt prioriterat det här lilla hörnet på internet heller, utan mest hängt utomhus eller i sängen. I lägenhetens andra rum har jag knappt varit alls och det syns, dammråttorna har mer eller mindre tagit över. 

Far + styvmor har semestrat i Kroatien och vi har varit hund- och bilvakter den här veckan och så klart tagit ut det mesta ur att vara låtsas-bilägare en vecka. Senast igår körde vi runt bygden, åt godis och lyssnade på musik. Jag skrek till varje gång jag såg ett vackert beläget hus och den här tiden på året är det fan svårt att hitta ett som inte är vackert beläget och ser ut som den mest avundsvärda idyll; syren och hägg och brudspirea bäddar in allt och får hjärtat att värka av vemod. 

Över huvudtaget är det nåt med naturen och mig den här tiden på året. Det är inte alls min favorittid, men den är svårslagen i just den här vemodiga skönheten. Allt är så skört och så nytt och hoppfyllt, men samtidigt så förgängligt och påminnande om nåt slags livets kretslopp. Allt kött är hö, allt kött ska dö. 

Det är ju det också, alla de vackraste psalmerna hör ju den här tiden till. Jag är hedning och lär så förbli, men inget fångar det här vemodet jag pratar om som En vänlig grönska och I Denna ljuva sommartid (som rubriken är hämtad från). Eller Den blomstertid nu kommer för den delen. Kanske är det bara ett så djupt inrotat kulturarv att jag inte kan analysera det desto mer, men det får mig att tänka på livet och döden och jag blir både glad och ledsen och allt på ett mjukt, ganska ångestfritt sätt. 

Även om naturen gör allt för att mätta min blomsterlystnad så köpte jag mig en bukett blommor igår eftersom jag var glad veckan var över och det var sommar och skolavslutning. 

Varje år den här tiden får jag lust att läsa Kerstin och jag av Astrid Lindgren, en av hennes allra första böcker. Det är en ganska präktig och käck historia om ett tvillingpar som flyttar ut på landet med sin familj och tar sig an släktens gamla bondgård och så klart förälskar sig i varsin reko typ, men den är söt. Den har varit min mommos och jag värdesätter den högt, jag har inte så många saker kvar från mommo och moffas. Plus att det är en gullig bok, jag älskar ju präktiga och käcka flickböcker, so sue me. 

Trots att Astrid Lindgren sällan levererar unika historier på nåt sätt, så är det ju i de små detaljerna det sitter och tack vare dem man älskar hennes böcker. Tycker om hur hon med så små medel lyckas beskriva precis just den här överväldigande och glada vemodigheten så här års. 

Nästa vecka är kanske det här över. Om inte annat hoppas jag pollenallergin börjar ge med sig.