20 dagar liv

Det har nu gått nästan 20 dagar sen jag senast skrev här. Jag har under de 20 dagarna funderat mycket om jag borde ta en officiell sommarpaus, utlysa nåt eller bara lägga ner helt. Men varje gång jag närmar mig det beslutet så drabbas jag av en infernalisk lust att blogga. Riktigt old school-blogga, ta bilder från min dag, sprida ut saker jag köpt på sängen och berätta om dem, fylla i en senaste-lista. Kanske jag åter kommer till det formatet snart, det känns så, men just nu är det tydligen svårt nog att upprätthålla den här dagboksgrejen jag började med i år.

Lagom till midsommar kan jag ju summera första halvan av det här året med att det har varit ett halvår av ifrågasättande. Mest kring mitt eget beteende och sånt som jag trott varit min grej. Det är ett jävla äventyr att leva, varje gång man tror man besitter nån slags självkännedom slås man av en insikt som tvingar tillbaka en till ruta ett. Så ska det väl vara också antar jag.

I år har jag övat på att tacka ja till sånt jag vanligtvis tackar nej till, tacka nej till sånt som jag eller folk förväntar sig att jag ska tacka ja till. Speciellt att tacka nej är svårt, gud så jobbigt det är. Tacka ja kan också vara läskigt, men vanligtvis finns det ju en mer direkt belöning efter ett sånt beslut.

Jag har trott mig övervinna gamla beteendemönster för att sen, nästan omärkligt falla tillbaka. Jag har lärt känna vissa mekanismer i mig och vad som triggar igång dem, men vissa saker är fortfarande mysterier. Som varför försommaren är en sån pissig tid för mig. Jag känner mig jättestressad och helt apatisk at the same time.

Jag har också försökt höja mig över mina dåliga drag, förstora själen genom att be om ursäkt och tänka generöst om människor. Varierande resultat där, det skulle ju vara enklare om folk inte var såna jävla idioter hela jävla tiden. Ni märker, min själ är fortfarande liten och skruttig.

Äh, nu pratar jag i så abstrakta termer att det blir fånigt dramatiskt. Egentligen är det inte mycket som hänt, annat än att livet tuffar vidare. Jag försöker skriva, lyckas somliga dagar, misslyckas lika många. Umgås med vänner ibland, ett ibland som känns både för ofta och för sällan. Förra veckan fick jag både första sprutan vaccin och ett nätt litet stipendium från Taike, vilket säkerställer min privatekonomi ganska långt framåt. Sjukt tacksam att ha möjligheten att få både vaccin och arbetsstipendium, det ska ni veta. Och! Som ett tredje bevis på vilket trevlig hörn av världen vi bor i så köpte jag mig en Potturi förra veckan. Det är liksom en plastbur att tvätta nypotatis (eller andra rotsaker) i. Finsk uppfinning för oss lata som hatar rotborstar. Otrolig är den, tack för den.

Annars då? Läser en bra bok, ser en dålig tv-serie. Vattnar mina blommor, klipper min gräsmatta. Kliar min man på ryggen om kvällarna, vaknar av att jag kliar mina egna myggbett. Planerar dagsturer till andra städer, lämnar knappt soffan. Lagar knappt nån mat, dricker iskaffe framom kaffe. Det vanliga så här års med andra ord. Vad gör ni?

Ostron, oreokex & sommarlov

Jag var hos naprapaten imorse, eftersom jag är så spänd överallt. Jag är tydligen spänd i skallen mest, men också i nacken och käken. Det gjorde fruktansvärt ont på vissa punkter, men nu i efter hand känner jag mig sådär omtumlad och avslappnad som man bara gör efter en sån behandling. De där värsta huvudvärksveckorna är också över nu.

Den här veckan har jag avslutning med båda ordkonstgrupperna - tur är väl det, för jag tror inte jag skulle kunna hitta på program för en vecka till. Det går alltid jämnt ut den här tiden på året. Orken och påhitten. Jaghar bestämt mig för att bjuda grupperna på både Oreo-kex och Domino-kex som avslutningsfika. Under större delen av vårterminen har nämligen en hätsk debatt stormat i åtminstone en av grupperna där jag å ena sidan tycker att Domino-kex är godare och där barnen å andra sidan tycker att Oreo-kex är mycket, mycket godare. Om jag på nåt sätt lyckas få till ett blindtest med kakorna så vore det det bästa egentligen.

Igår skrev jag under kontraktet med Rabén och Sjögren. Min nästa bok, än så länge kallad Cyklarna, kommer alltså ut på två förlag i höst. Eller den kommer ut som ett samarbete mellan good old Schildts & Söderströms och R & S. Känns som en lyx jag knappt är värdig att få ha två förlag i ryggen, men jag skådar icke given häst i mun. Är bara jätteglad.

På tal om hästar jobbade jag som en sådan förra veckan. Speciellt många fler timmar vet jag inte om det blev, men eftersom jag dels var till Helsingfors en sväng och dels jobbade i Vörå hela helgen kändes den extralång. I Helsingfors var det ett annat liv. Det var 20 grader varmt och människor i alla parker och bubbel och ostron. Nu när jag skriver det låter det ju inte så betungande i och för sig.

Det var förresten verkligen ostron, ordagrannt. Har aldrig ätit ostron förr och trodde inte jag skulle gilla dem, men det gjorde jag. Levlade upp i livet där och då kände jag. Fick också en så välbehövlig dos av samtal och skvaller de två dagar jag var där. Don’t get me wrong, jag sitter ju inte och är tyst här hemma heller, men de flesta av mina kollegor och ganska många av mina vänner bor inte där jag bor och det är ju kännbart. Så är det bara.

Men med det sagt, det var med en lättnadens suck jag beträdde de folktomma gatorna i Jeppis igen. Älskar den där stimulansen, men älskar ännu mer att dra mig tillbaka hit upp. Som ett litet folkskyggt.. eh, ostron. Och de nya matupplevelserna är långt ifrån begränsade till huvudstadsområdet. I söndags, på väg hem från sista kursdagen den här sidan sommaren i Vörå svängde jag in och köpte en mjukglass på en parkering jämte riksåttan. Har sett den där mjukglassbilen stå där i flera år och alltid fånigt tidigt på våren och alltid tänkt: vem svänger in här och köper en glass? Jag! Jag gör det tydligen. Det fanns tre smaker att välja på: päron, vanilj eller päron-vanilj. Jag tog en päron-vanilj.

Det smakade sommarlov.

Ut, ut på savannen

Just another manic monday, wish it was sunday osv osv. Är trött så det svider i kroppen, kom inte till ro före tvåtiden i natt. Klockan ringde en timme tidigare än vanligt för att jag skulle hinna via affären och köpa min vanliga lunchsallad före dagens tre (digitala) skolbesök. Hann inte ändå, vilket kanske inte kände helt oväntat. Är fånigt långsam på morgonen, speciellt om jag drar mig lite för något, t ex är lite nervös för att skolbesök. Nu har jag i alla fall ätit klart och skolbesökt klart och resten av arbetsveckan kan öppna sig som en savann framför mig. Hoppla, hoppla iväg som en liten gnu.

Har ett panelsamtal, en poddinspelning och en kurshelg att se fram emot. Plus det oerhörda: en tågresa till och från och övernattning i Helsingfors. Vågar man erkänna sånt? Nu gör jag det hur som helst. Ska alltså både podda och panela i Helsingfors och för två år sen hade det varit en ganska vanlig vecka, en utflykt som snarare framkallade suckar och stress. Nu är jag visserligen stressad också, men en mer positiv laddad sådan. Jag ser till och med fram emot att sova på hotell, något jag oftast tycker är ett nödvändigt ont. Det behövs inte många arbetsresor för att tappa smaken för hotellfrukosten och man behöver inte ha suttit med sin laptop på många hotellsängar före man förstår att det inte finns nåt ensammare än just det scenariot. Tågresorna hann jag inte tröttna på, vet inte om jag nånsin kommer göra det, jag älskar att åka tåg. Men hotellnätterna, dom har jag inte saknat.

Ändå längtar jag nu. Mest kanske jag längtar till tåget. Har bokat ensamplats i första klass för ultimat upplevelse. Jobbar adlrig så bra och tänker aldrig så bra som på tåget.

Väl framme ska jag inte göra mycket, förutom att jobba. Har inte tid att träffa speciellt mycket vänner, inte råd (eller ens behov) av att shoppa, inte riktigt lust att utmana ödet mer än nödvändigt. Skulle älska att gå och se nån utställning men vet ärligt talat inte ens vad som finns eller är öppet these days. Nåja, en promenad bland andra fasader än de vardagliga, redan det kan vara input nog.

En annan slags input, som är en ny sort för mig, är trädgårdsarbete. Ägnade mig åt sådant i helgen. Var ute från tidig förmiddag till kväll på lördag. Råfsade, sågade, grävde, bar, släpade och svor. Det var underbart, är öm i musklerna än idag. Trots allt det jag och vi gjorde, är det bara en bråkdel. Gården ser fortfarande ut som en rishög. Mycket input kvar alltså.

Men nu - resten av veckan.

To do:

Jag skriver en att-göra-lista varje vecka i min kalender. Varje vecka står där “upplägg prickarna & rutorna”. Det är mina ordkonstgrupper. Varje vecka står där “röra på mig” så och så många gånger, “läsa” så och så många böcker, skriva så och så många tusen ord. “Dammsuga, skura och torka ytor”. Jag vill inte skriva storstäda, för om jag bara gör en eller två av de komponenterna då så kan jag inte stryka över nåt. Allt spjälkas upp. För varje tusen ord jag skriver eller bok jag läser så stryker jag över en siffra.

Jag gör aldrig allt det här och antalet tusen ord eller böcker varierar beroende på i vilken fas jag är. Just nu är målet 1500 ord, inte mer. Jag försöker hålla ribban lågt, så att jag ska sporra mig själv. Det funkar så där. Ofta skriver jag till saker jag redan gjort eller som är inget trubbel alls, typ, hämta ut ett roligt paket, hälsa på någon, sammankalla bokcirkeln. Så att jag kan göra det, nåt kul, och ändå få the satsifaction av att stryka över en uppgift.

Vid sidan av min veckobaserade att-göra-lista, skriver jag upp alla möten och alla tider. Att gå på ett möte är aldrig en sak att skriva på att göra listan, förutsatt att jag inte ska förbereda något inför mötet. Då kan det till exempel stå “kursbeskrivning till mötet in”.

Det funkar ganska bra för mig, det är en bra morot det här med att få stryka över något. Men eftersom jag aldrig lyckats stryka över allt finns det alltid något jag borde göra. Igår kväll satt jag på balkongen och läste, sen blev det för vägdammigt och kallt så jag flyttade in till soffan. Där fortsatte jag läsa. Sen satte jag upp maskor för mitt nya stickprojekt och lyssnade på ljudbok. Jag städade inte min garderob, jag rörde inte på mig, jag torkade inga ytor. Jag fick i alla fall läst kalrt en bok och nästan lyssnat klart en annan, men det betyder liksom inte lika mycket.

Jag har inte bestämt mig om det är en bra sak, att det skänker en dimension av lyx och dekadens till ganska vanliga göromål och rimlig fritid eller om jag saboterar för mig själv och matar det dåliga samvetet. det jag vet är att jag nu i alla fall kan stryka över en siffra i raden: “skriva dagbok”.

Let's make some lunch for my kids

Jag har blivit besatt av att se på när amerikanska mammor packar lunchlådor åt sina barn. Det är en egen genre på Tiktok och lunchlådorna är inte en smörgås i plast och en trip, det är avancerade bentolådor, med små tandpetare med gulliga figurer på att sticka i fruktbitarna och utstansade hjärtan i sjögräs som utgår mönster på risbollar.

Jag vet inte varför det är så skönt att titta på, det är något med omsorgen så klart men mest är det nog något med det begränsade och det uttänkta. Det är skönt att se att fem vindruvor passar i ett av de små facken, inte sex och inte fyra, utan fem vindruvor blir perfekt. Det är skönt att allt är uttänkt så det inte kladdar eller spiller. Aldrig sett en missfärgad låda heller, inga lock som blivit sneda, inget sånt - så klart.

Det är ju lätt att bli sugen på hela upplägget. Lunchlådor, tänk att som barn få en låda med sig varje dag och vid varje lunchrast bli överraskad och också bara få sånt man gillar. Inga leverbiffar, ingen minestronesoppa med svälld spaghetti, ingen blek köttsås. Mammor som inte jobbar, vars uppgift är att vara perfekta, ta hand om sin man och sina barn perfekt. Tydliga roller, tydliga gränser, fem vindruvor.

Jag tänker på scenen i The Marvellous Mrs Maisel där hon väntar på att mannen ska somna, går och tvättar bort sminket och smörjer in sig, rullar upp håret i papiljotter, ställer persiennen så att solen ska lysa henne i ögonen och väcka henne, så att hon ska hinna stiga upp igen, sminka om sig och krypa ner bredvid sin man lagom till att hans väckarklocka ringer.

Det är lätt att bli sugen, lätt att glömma baksidan av det. Barnen som inte får fina lunchlådor, barnen som inte får lunchlådor alls. Mammorna som är understimulerade och slutarbetade. Pappor som aldrig är hemma. På Tiktok slipper man se baksidorna, så jag scrollar vidare .Och njuter.

Cykla

Jag gjorde det! Jag tog cykeln till jobbet idag! Det tog mig bara ett halvår av planerande och lata ursäkter, men idag, då small det. Så mycket smäll var det nog inte, men en lång rad knirkande och knarrande. Det var långt ifrån nån futuristisk och strömlinjeformad människa-maskin-människa-dröm, tonsatt av Kraftwerk. Jag vet inte vem av oss som är mest tungtrampad, jag eller cykeln, men många knop gör vi inte.

När jag var liten såg jag ibland en tant som cyklade längs med vår byaväg (eller såg jag? har jag lånat bilden från tv och planterat bland mina egna minnen, jag blir osäker nu). En riktig matrona, bastant och bred och långsam, en naturkraft på gnisslig sadel. Med rak rygg, handväskan dinglandes på styret och håret i stram knut gled hon fram, hennes breda fötter och vader trampade värdigt förbi en utan att hon gav en nån blick. Ett kvinnoideal, så gott som något.

I mina bästa cykelstunder tänker jag att det är så jag kanske ser ut på min Crescent. Men oftast är jag detta: ett pustande, frustande, snorigt och rödbrusigt barn, sen till skolan och med ryggsäckens dragkedja halvöppen.

Det värsta är att jag ska cykla hem ännu också.

Post-påsk

Det var påsklov, det var ledigt. Det blev inte så mycket gjort.

Eller, det började bra. Skärtrosdagen åkte vi ut till Harrbådan, en gammal fyr som ligger lagom vid en naturstig. Vi gick i skogen, fick leriga skor och drack kaffe och åt smörgås vid fyren. Det var ljuvligt välgörande. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, luften gick liksom ur mig. Vi drack lite vin, gick på ettårskalas, åkte ut till torpet - där det riktiga påsklovet skulle börja.

Jag hade storslagna planer på att låta svetten rinna, röja och ordna, fixa och dona. Istället satt jag i ett och samma soffhörn i tre dagar, stickade på min tröja, såg på äventyrsfilm och åt lät mina baljor kaffe bli kalla i den snåla inomhustemperaturen. Sov korta nätter, var aldrig riktigt vaken om dagarna. Fick absolut inget gjort.

Till mitt försvar, vädret var inte på min sida. Det var soligt och vackert när vi kom, men blev mulet, blåsigt och snöigt under tiden vi var där. Lagom till att vi packade katterna i bilen bröt solen fram igen. Till mitt försvar, vila kan se ut på många olika sätt. Till mitt försvar, jag gör väl vad jag vill.

Jag kunde gärna sitta kvar i samma hörn än idag, två dagar senare. Men istället sitter jag i mitt kontor igen och försöker se om det som faller på andra sidan fönstret är snö eller regn.

Påsklov

Jag har två skolbesök (digitala givetvis), en ordkonstlektion och en besiktning av bil att ta mig igenom, sen tar jag påsklov. Bestämde redan för ett par veckor sen att jag tar lov redan från torsdag, speciellt eftersom jag varit på skolturné måndag till onsdag. En turné från mitt skrivbord, jag har inte rört mig ur fläcken och ändå lyckats besöka en handfull skolor redan.

Vi ska åka ut till torpet och sova där för första gången sen nyår. Vi har försökt hålla uppvärmningskostnaderna på ett minimum nu under vintermånaderna men nu ser jag så fram emot att få ordentligt med tid där. Stöka, röja, förhoppningsvis också vara utomhus en del, sticka vidare på min tröja framför nån lagom seg serie, läsa. Dricka vin och äta choklad. The usual alltså. In nåt skede tänkte jag att jag skulle försöka skriva där under helgen, men jag vill nog bara vara ledig. Längtar efter att vara trött i kroppen istället för i huvudet.

Trött

Igår var jag så trött att jag kände mig attackerad. Jag vet inte om det är ljuset eller pollen eller bara världsläget som gör det. Antagligen en kombination av allt. Det är en trötthet som kommer utifrån i alla fall, jag sover bättre nätter än vad jag gjort på länge, jag rör på mig och äter bra. Jag har inte corona.

Idag tänkte jag att jag skulle ta cykeln till jobbet. Jag cyklar inte vintertid. Sen kom jag på att jag har bilen full med biblioteksböcker som jag måste lämna in. Alltså, vi pratar en Ikea-kasse bilderböcker. Så jag tog bilen.

Men imorgon kanske. Fast då ska jag ju i och för sig och fixa brynen, så kanske inte.

Aldrig för trött för att komma på en ursäkt i alla fall.

Vreden

Jag hann några kvarter, så satte sig tanken. Tänk om jag glömt upp garageporten?

Inte för att vi har något av värde i vårt garage, där står två halvtomma badringar i form av donuts, sommarringarna förstås (de är ju i och för sig dyra) och en sopborste. Men grannarnas garage, man kan ju åla sig in till de andras garage genom vårt. Tänk om nån stjäl nåt ur xx:s garage, de som är så rädda om bilen också. Vi skulle ju bli tvungna att flytta. Aldrig mer se dom i ögonen. Jag var nästan säker på att jag ändå hade stängt garageporten. Kunde inte min vänstra hand minnas att gräva efter kontrollen till porten i jackfickan, tryckte på den släta knappen och släppte ner kontrollen igen i ett myller av kvitton, munskydd och hörlurar? Jo, nästan.

Jag körde några kvarter till men gnaget ville inte lägga sig. Så jag svängde av, girade in till vänster och svor högt. Höjde volymen på bilstereon när jag körde genom villaområdet nedanför oss. Alla måste lida av min dåliga start på dan, förstå att världen har behandlat mig fel. Jag är först och främst ett offer, alltså förtjänar jag hög musik i bilstereon. Körde förbi halal-affären nära oss. De hade inte öppnat ännu och på fönstergallret är det nån som sprayat “vegan white pride”. Det är inte nytt, det har stått så en tid, men jag hade glömt bort det. Osäkert om det är ett budskap eller två människor som uttryckt sitt ställningstagande och vävt ihop något jag tycker rimmar illa. Inga veganer jag känner, känner nån slags white pride alls. Men, de flesta veganer jag känner, är inte så mycket veganer längre.

Undrade varför de inte målat över det. Undrade om jag borde hjälpa dem måla över det. Undrade varför jag ville göra det. Är det för att jag tyckte synd om affärsinnehavarna eller är det för att den här påminnelsen om rasismen i mina egna kvarter lever och mår bra stör mig? Skulle jag hellre blunda för det, tänka att rasism är något engelska kungahuset hänger sig åt? Inte jag och mina grannar?

Garageporten var givetvis stängd.

På vägen tillbaka till kontoret tänkte jag på var gränsen för galenskap går. Alla de här små riterna, turerna, omvägarna, rundorna som jag gör ensam, som ingen vet och ingen ser. Som sker bredvid allt det där andra som sker. Jag skriksjöng med i Sara Parkmans Vreden så inlevelsefullt att ögonen tårades. Tänkte, att jag var med i en musikvideo.