Det har nu gått nästan 20 dagar sen jag senast skrev här. Jag har under de 20 dagarna funderat mycket om jag borde ta en officiell sommarpaus, utlysa nåt eller bara lägga ner helt. Men varje gång jag närmar mig det beslutet så drabbas jag av en infernalisk lust att blogga. Riktigt old school-blogga, ta bilder från min dag, sprida ut saker jag köpt på sängen och berätta om dem, fylla i en senaste-lista. Kanske jag åter kommer till det formatet snart, det känns så, men just nu är det tydligen svårt nog att upprätthålla den här dagboksgrejen jag började med i år.
Lagom till midsommar kan jag ju summera första halvan av det här året med att det har varit ett halvår av ifrågasättande. Mest kring mitt eget beteende och sånt som jag trott varit min grej. Det är ett jävla äventyr att leva, varje gång man tror man besitter nån slags självkännedom slås man av en insikt som tvingar tillbaka en till ruta ett. Så ska det väl vara också antar jag.
I år har jag övat på att tacka ja till sånt jag vanligtvis tackar nej till, tacka nej till sånt som jag eller folk förväntar sig att jag ska tacka ja till. Speciellt att tacka nej är svårt, gud så jobbigt det är. Tacka ja kan också vara läskigt, men vanligtvis finns det ju en mer direkt belöning efter ett sånt beslut.
Jag har trott mig övervinna gamla beteendemönster för att sen, nästan omärkligt falla tillbaka. Jag har lärt känna vissa mekanismer i mig och vad som triggar igång dem, men vissa saker är fortfarande mysterier. Som varför försommaren är en sån pissig tid för mig. Jag känner mig jättestressad och helt apatisk at the same time.
Jag har också försökt höja mig över mina dåliga drag, förstora själen genom att be om ursäkt och tänka generöst om människor. Varierande resultat där, det skulle ju vara enklare om folk inte var såna jävla idioter hela jävla tiden. Ni märker, min själ är fortfarande liten och skruttig.
Äh, nu pratar jag i så abstrakta termer att det blir fånigt dramatiskt. Egentligen är det inte mycket som hänt, annat än att livet tuffar vidare. Jag försöker skriva, lyckas somliga dagar, misslyckas lika många. Umgås med vänner ibland, ett ibland som känns både för ofta och för sällan. Förra veckan fick jag både första sprutan vaccin och ett nätt litet stipendium från Taike, vilket säkerställer min privatekonomi ganska långt framåt. Sjukt tacksam att ha möjligheten att få både vaccin och arbetsstipendium, det ska ni veta. Och! Som ett tredje bevis på vilket trevlig hörn av världen vi bor i så köpte jag mig en Potturi förra veckan. Det är liksom en plastbur att tvätta nypotatis (eller andra rotsaker) i. Finsk uppfinning för oss lata som hatar rotborstar. Otrolig är den, tack för den.
Annars då? Läser en bra bok, ser en dålig tv-serie. Vattnar mina blommor, klipper min gräsmatta. Kliar min man på ryggen om kvällarna, vaknar av att jag kliar mina egna myggbett. Planerar dagsturer till andra städer, lämnar knappt soffan. Lagar knappt nån mat, dricker iskaffe framom kaffe. Det vanliga så här års med andra ord. Vad gör ni?