Jag ser på Skam igen. Jag trodde jag har sett det flera gånger, men jag har nog inte sett om det den det var nytt, även om jag vet jag såg vissa avsnitt flera gånger då. Jag började med Nooras säsong, den säsong som lyfte det till fenomen 2016. Det känns som igår, 2016, men jag märker när jag tittar på det att det är en stund sen. Nooras läppstift och markerade ögonbryn och vita hår känns för kontrastrikt plötsligt, på sättet daterade saker alltid gör. Pantone-muggen på det gula nattduksbordet, en silvrig keps, Iphone-femmorna, handväskorna och skorna. Det överraskar mig, jag upplever det inte som att modet ändrat så mycket, men det har det. Ordet cheugy ringer i bakhuvudet, det mesta i Skam skulle nog klassas som cheugy.
Det är fortfarande bra, manuset är - åtminstone i säsong två - hyperrealistiskt. Det kniper fortfarande i hjärteroten när William springer tillbaka till Noora på trottaren. Men det är något annat än det daterade också.
Jag gömde mig på toan på caféet jag jobbade på och såg de korta klippen så fort de uppdaterade NRK-feeden. Vi såg de sammanlagda längre avsnitten tillsammans jag och Pär på fredagskvällarna i vår första lägenhet vi hyrde. Jag grät när Nils Bech sjöng A sudden sickness på Skavlan, för att jag hade grälat med en kompis, ett gräl som känns avlägset och svårt att förstå idag. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Allt man tror man vet sak en gång bli annorlunda.
Det är så unga. De har inte blivit yngre, de går fortfarande första ring i Hartvig Nissen, men jag, jag har blivit äldre. Jag tycker de är unga, gnälliga och naiva, Noora och Wiliam och Sana och alla. Jag känner mig inte så inspirerad av dem som jag tror jag gjorde då. Eller imponerad i alla fall. Jag ömmar fortfarande för dem, sympatiserar med dem, men på ett sätt man gör med… ungdomar.
Jag skulle nog förlorat ungdomen i hvert fall, men jag blir betryckt över att inse att jag tappat hoppet. Jag kan inte låta bli att tänka att alla dessa unga ungdomar inte vet vad som väntar, inte vet att de nu sitter och delar glass och kramas och kliner med gutter och har fest och går i skola och snart, snart, bara några år bort ska världen sluta existera på det sätt de känner den. Snart ska det bli corona och 2020 och 2021 och snart ska de hitta sig själva längre fram i livet och tänka att fem år, det är väl inte så länge sen?