Jag gjorde det! Jag tog cykeln till jobbet idag! Det tog mig bara ett halvår av planerande och lata ursäkter, men idag, då small det. Så mycket smäll var det nog inte, men en lång rad knirkande och knarrande. Det var långt ifrån nån futuristisk och strömlinjeformad människa-maskin-människa-dröm, tonsatt av Kraftwerk. Jag vet inte vem av oss som är mest tungtrampad, jag eller cykeln, men många knop gör vi inte.
När jag var liten såg jag ibland en tant som cyklade längs med vår byaväg (eller såg jag? har jag lånat bilden från tv och planterat bland mina egna minnen, jag blir osäker nu). En riktig matrona, bastant och bred och långsam, en naturkraft på gnisslig sadel. Med rak rygg, handväskan dinglandes på styret och håret i stram knut gled hon fram, hennes breda fötter och vader trampade värdigt förbi en utan att hon gav en nån blick. Ett kvinnoideal, så gott som något.
I mina bästa cykelstunder tänker jag att det är så jag kanske ser ut på min Crescent. Men oftast är jag detta: ett pustande, frustande, snorigt och rödbrusigt barn, sen till skolan och med ryggsäckens dragkedja halvöppen.
Det värsta är att jag ska cykla hem ännu också.