Den fortsatta historien om de röda strumporna

Jag har nu köpt röda strumpor, hurra! I fredags hade jag en ledig eftermiddag i Vasa (hur ofta det händer? ungefär aldrig) och jag tog Linnea under armen för att med egna ögon inspektera de röda strumpor Cubus stoltserat med online. De visade sig vara av bra röd nyans och bra modell så jag slog till. Tror jag aldrig varit inne på ett Cubus förr, ärligt talat. Inte sagt som skryt, men sm ännu ett bevis på vilken vanemänniska jag är. Jag går alltid samma rundor. En gång läste jag nånstans att det kan vara ett sätt att motarbeta minnessjukdomar, att ta nya vägar till jobbet, istället för att alltid gå samma. Sen dess tänker jag, varje gång jag går mina samma vägar, att jag verkligen borde ta en annan väg, gå en annan runda. Men nu har jag i alla fall besökt en annan kedja, så 1-0 till mig då.

Jag invigde mitt första par nästa dag. Först som en del av min hotellfrukost-outfit. Ni hör ju vilket liv, shopping och hotellvistelser, glamour och flärd. Jag är ju ingen vän av hotell, mest för att jag nästan uteslutande bor på hotell när jag jobbar. Och inget är så ensamt och själlöst som ett hotellrum en vardag i november. Men, en del av hotellandet jag gillar, är att sticka fötterna i såna här papperstofflor som brukar finnas ibland, och släntra ner till frukosten. Det får mig att känna mig som Tony Soprano. Trött och erfaren, obrydd och mäktig.

Sen släntrar jag upp igen och nu kommer ett till tips: ta med en kaffekopp från frukosten till rummet för ännu mer “jag gör som jag vill”-känsla. Det är väl inget förbjudet i att dricka frukostpåtåren på rummet, men ändå.

Tröjan har jag stickat med mina egna, arma händer och jag orkar ju aldrig blocka det jag stickar, men jag handtvättade och formade om den (det vill säga… blocka) nyligen för första gången, eftersom den efter ett år hade börjat hänga lite och jag har nu insett vad kan åstadkomma med så enkla medel. I bild också min reflexväska från när Ann-Sofi Back gjorde nåt samarbete med.. nån, Trafikverket och gjorde reflexgrejer. Tyckte den var att-dö-för-snygg när jag köpte den. Nu känns den ganska daterad. Just den där Back-loggan gick det ju rätt snabbt inflation i, men väskan är rätt bra modell att packa ombyte i för en natt eller två och förr eller senare blir det daterade fräscht igen. Och jag försöker träna min egen smak att flyga över just datering och jag tror att den fortfarande sparks joy, på nåt sätt.

Jag hade egentligen tänkt hinna gå på stan på förmiddan med, men mitt hotellrum låg högst upp och regnet smattrade mot taket så förfärligt att jag stannade i sängen hela förmiddagen med min kaffekopp och en hel timme ostörd Duolingo.

Sen bytte jag om och gjorde mig redo för författarsamtal på bibblan. Det fick bli dubbel denim och silver i öronsnibbarna. Och givetvis röda strumpor! En målbild jag hade med köpet uppnådd. Rev av författarsamtalet och körde sen hem i novembermörkret. Viola såg beundrade på mig när jag tog outfitbilder i hallspegeln vid hemkomst.

Jag är verkligen inne i en period där jag tycker det är roligt med kläder och att fixa sig just nu. Det är längesen det hänt, men jag tror det är ett friskhetstecken. Tror också det hänger ihop med att jag strypt åt shoppingen rätt mycket och på så sätt gett kreativiteten gränser. Finns inget jag går igång på kreativt så mycket som gränser. Det är som med skrivövningar. Säger jag att deltagarna ska skriva fritt, vad som helst, i femton minuter, brukar det oftast går trögt. Men ger jag dem en tydlig prompt, skriv om den där gången när du vaknade och plötsligt bara kunde prata baklänges (eller nåt), så brukar det gå enklare.

Och igår hade jag ett annat rött par när jag ÄNTLIGEN lyfte 100 i marklyft. Det var ett av mina träningsmål för året och det enda som egentligen handlat om siffror. Annars är mina träningsmål mest sånt som “promenera till gymmet” (ej ännu uppnått), träna samma dag som du ska resa (check!), träna med en vän (check), träna på ett annat gym än ditt vanliga (ej ännu uppnått) och sånt.

Men nu måste jag jobba mer på teknik och grepp och muskelkontakt före jag får lyfta mer. Det här 100-lyftet gick mest på ren och skär envishet. Det var inte roligt och det var inte rätt, tror jag. Det var dessutom en sån urladdning att jag knappt kunde lyfta nåt efteråt, trots att jag sänkte till 85.

Nu har jag bloggat två gånger på en vecka och det är ju på sätt och vis också en urladdning, men tyvärr handlar det, om jag ska vara ärlig, om att jag borde jobba med annat, som känns jättetungt att börja med. Men det är väl bara att göra det. Kan jag lyfta 100 kg på en stång borde jag kunna öppna ett nytt dokument och börja skriva, tycker man ju.

Blogg blogg

Så går en vecka, en månad, en månad till. Jag har hunnit ha en hel mängd skolbesök den här hösten och under varje skolbesök berättar jag om bloggen, om vilken stor del av mitt skrivande den varit och hur glad jag är att jag skrev varje dag - åtminstone nästan - mellan att jag var tretton upp till trettio. Jag är alltid ärlig och säger att jag idag sällan bloggar längre och att jag tänkt på att bara… sluta. Men varje gång jag tänker den tanken får jag en ohejdbar lust att blogga lite.

Jag trendspanar också gärna om att bloggen kommer göra comeback, vi är redo för det nu, men vet inte om jag tror på det själv. Jag tror mycket på papprets comeback, på printmedia och på dagboken och breven. Jag tror på att min ängsliga magkänsla i kombination till min allt starkare dragning till ✨ stationery ✨ (här saknar jag verkligen ett svenskt ord för allt vad det innebär) avslöjar nånting. Det jag är sugen på uppstår sällan i ett vakuum, så kreativ och orädd är jag inte.

Jag prenumererar på flera nyhetsbrev och tänker att det kanske vore nåt för bloggens framtid. Men jag läser ju honestly sällan nyhetsbreven (det enda jag alltid läser är Laura Klingbergs) och det känns offensivt att blogga rakt in i folks inkorg, även om de själv bett om det. Dessutom tycker jag att jag borde ha en tydligare form, en mening eller i alla fall nyheter med skriverierna här om de ska göra sig som nyhetsbrev.

Sen ser jag att Andrea (känd från Eau de pod och mitt instagramflöde sen länge) börjat blogga och jag jublar lite. Hurra, så roligt med en NY blogg! Bloggen är alltså inte död. Och jag fortsätter läsa Sandra och Clara och Flora och Elsa jeden tag, oavsett väder och vind. De är sen länge som vänner, även om det mest är parasocialt. Vänner som jag ibland inte håller med, ibland stör mig på*, ibland skummar, men aldrig inte läser. Få saker har varit så konstanta i mitt liv som Sandras blogg. Det måste ju också betyda att bloggen lever. Or is it just me?

Imorgon är det skolbesök igen. Efteråt har jag inbokat dejt med Linnea, en vän jag lärt känna via våra respektive bloggar nån gång för längesen. Hur kan jag ens tänka på att inte blogga längre? Inte för att jag tror jag har så tur så att det finns flera Linneor där ute att upptäcka och befrända, men kanske nån annan? Nåt annat?

Vad ska en blogg innehålla då? Man kan till exempel prata om stil och kläder.

En positiv sak med skattesmällen i år och allt det är att det tvingat mig att hejda mig. Vad som är onödigt kan man ju debattera om, men jag har haft ett väldigt impulsivt och nästan desperat köpbeteende när det kommer till kläder de senaste åren. Istället för att tänka “vad vill jag ha?” har jag tänkt “vad finns det?” och sen handlat efter det.

En av få saker jag köpt sen skattebeskedet är en ljusblå skjorta. Jag gick och tänkte på den ljusblåa skjortan länge. Jag började leta lite när jag gick på loppis. Scrollade igenom mina vanliga sidor. Var sträng. Den skulle vara precis som jag ville ha den, inga undantag eller kompromisser. Myste över att vara så förståndig. Till slut hittade jag den, på Sellpy. Och jag har använt den precis så mycket dom jag tänkt.

Just nu går jag och myser med tanken på de perfekta röda strumporna. Jag såg Nina Hemingsson på bokmässan i Göteborg, hon var klädd i helsvart, men mellan de lite croppade brallorna och låga doc martens (tror jag det var) lyste klarröda strumpor. Jag insåg där och då att jag behöver ett par röda strumpor i garderoben. Inte för att jag så ofta är klädd i helsvart, MEN så snyggt med röda strumpor och ljusa jeans. Tanken på de röda strumporna har nu intensifierats och jag har börjat scrolla. Jag har kanske hittat ett par, men jag måste se dem IRL för att veta om de är precis så röda som jag vill ha dem först. Jag får återkomma helt enkelt.

Annars är det ju vanligt att bloggar innehåller lite bilder från vardagen. Så here goes, bilder är jag erkänt dålig på, men:

Jag går på vävkurs sen i höstas. Och det ÄR så roligt. Det ÄR så givande. Är fortfarande på min första trasmatta, men har meterslånga listor redan på allt jag vill väva framöver. Längesen jag känt ett så självklart “varför har jag inte gjort det här förr?” inför en hobby.

Ja, det skulle vara styrketräningen då som kan mäta sig i självklarhet. Även om jag fortsättningsvis är snabbare och bättre på att hitta på ursäkter för att inte gå till gymmet. Vävsalen hinner man nästan alltid med, men gymmet… Jävlar, så busy jag är då. Men, hittills har jag alltid återkommit, även om det ibland går längre mellan gångerna än vad som är meningen. Skulle vilja lyfta 100 kg i marklyft innan årets slut. Har tagit 95 nu, men fick ett fruktansvärt ryggskott för nån vecka sen så det har inte hänt så mycket sen dess. Vet inte riktigt när jag ska våga prova igen. Har också som mål att orka fokusera lite på de där små, tråkiga muskelgrupperna också, därav lilla hanteln i handen. Rotatorkuff, vet ni vad det är? I didn’t, fram till för ett par veckor sen.

Men roligast är det att lyfta tungt. Och sen komma hem till Pär och skryta om det. Han börjar bli rätt van med att jag kommer hem och skäller som en hund och ber honom känna på mina muskler. Det verkar ofrånkomligt att utveckla sin höhö-sida i takt med sina muskler. I alla fall för mig.

Syskonbarnen fortsätter vara en stor del av vardagen och tur är väl det. Gör mitt bästa för att vara en så rolig och trygg faster/moster som möjligt. Men inte för trygg, för nån måste ju också berätta om trollen som bor i skogen och om pojken som blev en kanin efter att ha ätit för många morötter. Inget går upp mot de ömsom misstänksamma, ömsom oroliga följdfrågorna. Varför är det så roligt att skrämma upp barn? Eller är det bara jag?

De senaste veckorna har slagit rekord i antal tågresor med tillhörande skolbesök, författarsamtal och hotellnätter. Men nu är det inte många kvar för året och man ska väl inte klaga, men jaja. Så roligt är det inte att bo på hotell. Inte ensam en vardag i november i alla fall. Lite roligare blir det med en bra bok i packningen, till exempel Kallt nog för snö av Jessica Au. Också bra reseformat, 120 nätta sidor. Se där, ett boktips. Klassiskt blogg.

Dagen efter jag läste Jessica Au på hotellrummet besökte jag Kyrkslätt. En kanske inte helt normativt, eh, vacker bebyggelse, men funkade bra som kuliss för att gå till tåget med The Cures nya i hörlurarna. Och där har ni också svaret på vad jag lyssnat mest på i höst. The Cure, Chapell Roan och Jonas Lundqvist. På ett ungefär. Musikblogg, check!

Ja, nu blev det onödigt präktigt det här, hösten har också innehållit rätt många vinglas och en hel del sena nätter, men hittar inga bildbevis. Ni får väl tro mig bara. Trots att det här är en bild på när jag vädrade filtarna och plädarna. Det är det bästa med den här årstiden: minusgraderna. Passa på att vädra allt, ofta. Och med det bloggiga lifehacket tackar jag för mig.

Men bloggen lever, än så länge.

*= Det är för övrigt inte därför man umgås med människor, i bloggform eller annars, för att få hålla med och bli bekräftad ständigt. Om det är det man vill ha föreslår jag tjänster där du kan chatta med en AI-vän. Totalt friktionsfritt.

Extra extra, read all about it!

Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.

Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.

Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.

Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.

Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.

Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.

Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.

Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.

Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.

Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.

Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.

Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.

Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.

Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.

Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.

Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.

Jag minns alla mina brevvänner och hur dom ghostade mig

När vi var i Italien i våras började jag tänka på en internet-kompis jag hade för många år sen, en italienare. Det här var pre-Pär. Vi hade börjat prata på nån spelapplikation på Facebook, på den tiden man använde Facebook på det sättet, men det utvecklades snart till timslånga diskussioner om musik och politik. Han var ett stort fan av Jens Lekman, det var över det vi bondade. Ett par gånger pratade vi till och med på Skype. Han hatade sitt hemland och det konservativa och var väldigt imponerad eller nyfiken på det nordiska. Jag kunde inte fatta hur han lyckades få sitt kedjerökande inomhus att se så glamoröst ut.

Jag har ingen aning om vad han gör idag, vi tappade kontakt i samband med att jag träffade Pär. Det om något kanske avslöjar nån drivkraft i den kontakt vi hade, men jag saknar det. Inte italienaren personligen, men känslan av att regelbundet anförtro sig åt en främling långt borta, helt utan andra tentakler i ditt liv.

När jag var barn satte jag in en annons om brevvänner i Eos. Fick rätt många svar vill jag minnas, det här var på tiden ett fint brevpapper ännu var en riktigt bra födelsedagspresent. Ett svar var från en tjej som bodde bara några kilometer från oss och gick i grannskolan. Vi höll kontakten, jag blev bjuden på hennes kalas nåt år senare. Det var det mest bestående inrycket den rundan brevväxling gjorde. Kommer inte ihåg vilka andra som svarade, förmodligen glömde jag svara efter ett eller två brev, så där som det alltid blev.

Jag mins inte längre om det var en bok eller en novell eller ett utdrag ur vår läsebok i skolan, men jag minns tydligt en text som gjorde avtryck på mig som barn. Det handlade om en 80-åring som annonserade efter brevvänner. I annonsen hade en nolla fallit bort och tanten fick svar av en åtta-årig flicka som trodde hon svarade en jämnårig. Missförståndet reddes ut i vändande svar, men de fortsatte brevväxla. Det var nog nåt sånt jag hoppades på med min annons i Eos - den oväntade vännen. Inte pliktskyldiga “har du husdjur?”-frågor från nån i typ Molpe.

I gymnasiet träffade jag Jutta. Vi hade gått och stirrat surt på varandra några år före, eftersom vi tävlade om nån slags indie-cred i samma småstad, men aldrig egentligen pratat. När vi hamnade i samma klass i gymnasiet blev vi vänner direkt. Vi såg varandra varje dag i skolan, men bestämde oss ändå för att vi behövde brevväxla. Det ska vara som en gemensam dagbok, skrev vi. Det var mycket det estetiska där tror jag, randigt brevpapper köpt i bokhandeln och uppsatt på ens skolkonto som egentligen var reserverat för skolböcker. Långa rader om böcker vi läst, människor vi var kära i, drömmar vi hade. Kuvert vars innehåll som ingen annan fick se, utbytta i korridoren på rasten så alla kunde se. Tänk, sen när de ger ut de här breven när vi är kända författare/filmskapare/musiker/forskare, skrev jag. Det ska väl ändå vara mest för oss, svarade Jutta.

Vi läste igenom brevhögarna för ett par år sen och det håller nog inte utgiviningsstandard, men det var nåt djupt rörande i det ändå. Hur min handstil ändras genom breven för att matcha Juttas. Minns också chocken när vi läste igenom och Jutta avslöjade hur noga hon var med vilka böcker hon skrev om till mig. Jag hade aldrig förstått att viljan att imponera var ömsesidig. Jag tror det var därför vi brevväxlade, trots att vi umgicks hela tiden. Genom breven fick ett eget rum utan några andra. Om vi skriver i bläck så kan ingen sudda ut det, vet jag nån av oss skrev i ett av de första breven. Cute. När vi slutade gymansiet och for åt olika håll och kanske skulle ha haft actual nytta av att skriva brev så avtog det också. Kanske vi hade präntat ner vår vänskap i tillräckligt mycket bläck för att våga tro på att den var beständig by then.

Att skriva och läsa är fortfarande det bästa sätt jag vet att presentera mig själv och lära känna andra. MVH författare. Men det har alltid varit det. Som tonåring hade jag en miljard olika chattkompisar, alla försvunna nu. Såna man bondade över på Lunarstorm eller Helgon eller varför inte klotterplanket på Håkan Hellströms inofficiella hemsida :-)))))) Gud, vad jag kan sakna internet tidigt 2000-tal men det är a story for another day.

Det fanns en Cajsa, vi skrev dikter och skulle ge ut en bok tillsammans. Vi skickade till och med in några dikter till Bonniers tror jag och fick ett snällt “Vad duktiga ni är, lycka till!”-svar. Minns inte hur den kontakten dog ut. Sen fanns det en tjej som bodde i Boden. Jag tänker på henne varje gång jag hör ortsnamnet Boden, men jag kommer inte längre ihåg vad hon hette.

Jag och Pär startade ju i princip som brevvänner. Eller ja, vi matchade på Tinder, men sen träffades vi inte förrän vi hade chattat med varandra varje dag i nästan ett halvår. Det ska också sägas att Pär fortfarande har kontakt med chattkompisar från Skunk-tiden och att han ibland kan säga sånt som “jo, jag känner inte henne, men vi bytte fanzines och blandband med varandra en gång”. True blue-typ av människa, Pär.

I alla fall, vår chatt turned äktenskap blev bara så. Jag fortsatte svara på det han skrev och varje svar jag skrev fick ett svar. Det var inga “har du husdjur?”, men det fanns det alltid en tanke att fortsätta på. Efter att vi träffats och man kunde erkänna att man var kär och sen ihop så fortsatte chatten, eftersom vi bodde långt ifrån varandra.

Vi chattar fortfarande mycket, varje gång nån av oss är nån annanstans så chattas det. Inte hela tiden, men ofta. Ibland har jag tänkt att vi nästan pratar bäst när vi chattar. Våra största gräl har vi rett ut på chatt, där man får chans att tänka igenom före man skriver, all onödig affekt slipas bort och man kan läsa igenom vad den andra säger i lugn och ro. Det är kanske inte konstigt, vi är ju två skrivande människor trots allt. Men, nu för tiden delar vi ju också en pladdrig vardag med varandra, så chatten innehåller ändå mest “kan du köpa bröd också?” these days.

Efter att jag uppgraderade min bästa chattkompis till äkta make så har jag saknat en brevvän eller chattkompis. Jag saknar spänningen i ett kuvert på hallmattan, jag saknar chattbubblan som är ett fönster till nån annans vardag än min.

Tyvärr är ju en äkta brevvän något som måste ske organiskt, nästan av misstag. Man kan inte gå in i det med tanken om att nu ska det jävlar brevväxlas!!! Det måste ba hända. Jag skäms för att erkänna det, men varje gång jag mejlar om något med en kollega vars hjärna jag uppskattar, varje gång jag får ett DM som innehåller något annat än det sedvanliga så tänker jag: är det nu? Är det nu det händer?

Jag skrev ett tack-meddelande till en engelskspråkig författare jag läst och uppskattat förra året. Kände det som att jag reached out till en besläktad själ, för jag hade ju FATTAT hennes böcker, tänkte nu, nu då? Nu händer det kanske. Hon måste ju också känna av släktskapet! Fick ett artigt men avmätt svar tillbaka.

Jaha.

I vintras fick jag ett välformulerat brev av en läsare som ville veta vad som hände efter att Bli utan slutar. Don’t we all, tänkte jag, men skrev ett svar tillbaka. Avslutade brevet lika öppet som Bli utan, var noggrann med att texta min adress (första brevet kom genom mitt förlag). Men det kom inte fler svar.

Jaha.

För ett par år sen signade jag upp på nån jävla penpals-hemsida i ren desperation och fick kontakt med en dansk tjej. Det kändes som att vi klickade och våra mejl var roliga. Hon föreslog att vi skulle skriva brev istället för mejl för känslan och jag ba yes!! Inget går upp mot bläck och papper. Hon skrev ett långt och roligt första brev. Jag glömde nånsin svara.

Jaha.

Kanske är det för att jag är nydiagnostiserad och -medicinerad som jag har nån tanke om att det skulle vara annorlunda den här gången. Jag skulle inte glömma svara, jag skulle inte ghosta. Kanske är det för att det är “tjej-nyår” som ett en prasslande bunt papper eller ett matigt mejl känns extra roligt nu igen. Kanske är det på grund av det jag skriver på på jobbet atm. Kanske är det medelålderskrisen som lurar. Men tankarna kring brevvänner och chattkompisar har dykt upp allt oftare på sistone.

Visst är det en allmänmänsklig dröm, det här med A Connection with A Stranger? Vem vill inte ha den där brevvännen man har hela livet, som spelar en stor roll utan att någon gång synas på scen? Det behöver ju inte vara en tvättäkta främling heller. Kanske ni är Louise Hartung och Astrid Lindgren, kanske ni är Hagar Olsson och Edith Södergran, kanske ni är Julia Child och Avis DeVoto?

Likväl, ett långvarigt samtal som kan sväva över vardagens dagliga pladder. Vem vill inte ha det där djupa ubytet av tankar mellan två jämlikar utan inpass av andra? En mottagare för sina monologer, monologer riktade till bara dig? Jag är ju inte helt ensam om det, så mycket vet jag, men är det allmänmänskligt? Jag är inte dummare heller än att jag förstår att en stor del av tjusningen med en brevvän är kopplat till intimitetsrädsla. En djup kontakt utan att egentligen nånsin riskera nåt. Äkta dröm!!!

Jag funderade mycket om jag skulle höra av mig till italienaren när vi var i hans hoods. Mest för att jag har noll andra italienska bekanta. Jag hörde aldrig av mig, men har inte funderat klart. Skulle gärna höra om han fortfarande lyssnar på Lekman eller om han fått elakartad lungcancer by now, men jag är rädd det skulle upplevas som en invit till nåt annat. That boyfriend jag informerade om senast vi hade kontakt och som tydligen blev spiken i kistan för vårt chattande är ju very much fortfarande i bilden. Det är också en annan rädsla, den att han inte minns mig överhuvudtaget. Att jag inte alls var nån “djup kontakt”.

Sen är det väl också detta, enkla. Inomhusrökning gör sig oftast bäst på skärm.

Kanske är det självklart vilka som blir vilka, kanske är det slumpen. Men vissa brevvänner får man aldrig veta vilka husdjur de hade, vissa brevvänner skriver man tills man är säker de är bästisar. Vissa chatt-kompisar gifter man sig med, andra kanske ska få stanna i chattrutan, förseglat med en sista obesvarad fråga.

Att vara krusbär

För en tid sen skrev jag att min dröm är att bli ett träd, men jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket slags träd jag skulle bli. Jag är nog inte stark och god nog att vara en ek, trädens träd. Inte är jag frisk och ung som en björk heller. En asp som darrar och rasslar varje gång nån går förbi - ja, nu närmar vi oss. Men inte helt rätt det heller.

Imorgon åker vi till Blekinge för att hälsa på familjegrenen där och jag ser så fram emot det. Förstås först och främst för att vi ska träffa alla, men också för att det börjar bli dags att fly landet en liten stund. Den här sommaren har varit exceptionell, det har varit fest och sol och glam från morgon till kväll i flera veckor. Ingenting att klaga på, för det är ju så klart en lyx att få ha alla dessa människor och sammanhang att glamma med, men nu börjar orken vara slut. Jag är så glad över att jag orkat ta vara på sommaren i år, men vilken ljuvlig tanke att det nu mörknar om kvällarna, att det börjar vankas skolstart och att det är skördetid. Bästa tiden!

För att inte ödsla med den store gudens gåvor så körde jag ut till torpet idag för att skörda bären av mina bärbuskar före vi åker. Ja, det är vårt torp, men det är mina bärbuskar, Pär bryr sig mycket lite om dem. Men jag älskar dem högt och dyrt, tycker rödvinskvistarna som krafsar på vardagsrumsfönstret det gör hela torpkänslan. Fick svarta vinbär för första gången i år också, jublade när jag såg att busken jag planterade i höstas nu gav några nävar bär redan. Inget är en starkare madeleinekaka för mig än att att knäppa ett vinbär mellan tänderna. Det smakar ren och skär barndom, det smakar mommo och fammo, det smakar solvarm trätrapp och många gånger diskad plastkopp.

Och det var då jag kom på det! Så klart jag inte är ett träd, jag är ju en yvig liten bärbuske. Ett krusbär tror jag dessutom. Klarar sig långt på egen hand, men behöver en hel del växtstöd för att inte börja krypa längs med marken, kan stickas. Inte så samhällsnyttig, sist och slutligen ganska smalt användningsområde, godast är ju bären att bara äta direkt av grenen ett och ett. Kan verka onödig, man kan inte leva på krusbär allena. Men förhoppningsvis hittas krusbären av nån som med stor förtjusning plockar bären ett och ett och äter dem när de är som godast.

Så fånigt egentligen, men det är en meditation som passar mig bra det här med att plocka bär. Det är också någon ur-instinkt som vaknar när man ser röda, violetta, rosa bär lysa mot det gröna. Som att hitta guld, som att gräva upp potatis. Som lön för den jävla mödan.

Än är det sommar kvar. Imorgon flyr vi landet.

Välj glädjen

Det är lite av en besvikelse hur snabbt det går att falla in i vardagens lunk hemma när man varit borta en stund. Två, tre dagar så var allt som vanligt igen. Det är väl kanske därför man köper souvenirer. Allt är inte riktigt som vanligt så länke burken med talk från Felce Azzurra står i hyllan på toaletten. Så länge burken med maraschino-körsbär står i kylskåpet och vittnar om något så har något hänt, för inte allt för längesen. Fast det börjar ju vara några veckor sen nu. Min bränna har lagt sig, även om jag gjorde mitt bästa för att mata i den i midsommar.

Det var en midsommar som det inte finns så mycket att berätta om. Inte på ett dåligt sätt, tvärtom. Den var som dom ska va, midsomrarna. Grillad korv och nypotatis, umgänge över generationsgränser, sitta ute sent och huttra i fuktiga tolv grader men nu har ni fått upp farten så det vore synd att avsluta redan. Melodikrysset och fika i hammocken dan efter. Ligga och slöa i solen, åka och bada. Läsa en bok, kasta en pil, klippa ett gräs.

Värmen kom tillbaka lagom till att helgen var slut och i skrivande stund ligger Viola och tvättar sig i solen på balkongen. Vi kom tillbaka till stan igår kväll. Det vore ljuvligt att bara flytta ut till torpet helt och hållet sommartid, men Pär jobbar för mycket och har för lite körkort för att det ska funka i praktiken. Åtminstone inte i år. Sen är det ju fotbollsmatcher och pubquiz som ska besökas också och det har jag full förståelse för. Jag vill också göra mina sommargrejer i stan: sitta i timmar på AEs innergård, åka till Fäboda, dricka kaffe vid fammos.

Min sommar kommer till allra största del bestå av dessa små enkla, billiga nöjen eftersom jag åkte på en skattesmäll utan like i år. Delvis var den förväntad pga ett osannolikt år pga en osannolik August, men delvis var det också annat, inte direkt utanför min kontroll, men nästan.

Det är så jävla tråkigt att prata om, men så här är det nu. Jag försöker se resten av året nu som en chans att reda ut min privatekonomi en gång för alla, att sluta jaga dopamin-kickar medelst shopping, att hitta förnöjsamhet i annat. Alternativet är att deppa ihop helt och hållet, eftersom pengarna måste betalas oavsett, så nu väljer jag då…. *sväljer djupt* … glädje.

Till exempel är jag glad att jag inte visste om detta förrän vi var hemma från Italien. Hade aldrig kunnat njuta där med vetskapen om detta. Jag är glad att jag har en man som är mycket duktigare på att strukturera upp. Jag är glad jag ändå inte lever i närheten av nån svältgräns eller i otrygghet. Det är bara att tighta till lite, egentligen inget att klaga på ens. Jag är glad att jag har ett hem, ett torp, en familj, ett gymkort och ett bibliotekskort. Jag är glad solen skiner och gör en kaffe på balkongen till en riktigt lagom sommardagsaktivitet. Jag lovar jag ska vara glad sen när det regnar igen också, för då kommer min zucchiniplanta och min rosbuske och mina sommarblommor må gott.

Ni ser. Så enkelt det är.

Idag i alla fall.

Vita stränder, turkosa hav, bruna ben

Jag vaknade tidigt imorse, med solen halv sex-tiden. Har trots det inte åstadkommit så mycket än idag, jag har bara läst. Först ett par timmar i sängen, sen ett par timmar på terrassen. Först kaffe och frukostmacka, senare en skål bretzels och en flaska citronläsk och Neapel-kvartettens andra bok, sista halvan. Benen konstant i obekväma ställningar för att utsättas så mycket som möjligt för solen. Forskare borde forska i mina bens oförmåga att bli bruna, kanske har dom någon enzym i sig som kunde hjälpa vid SPF-framställning.

Jaja, jag vet, jag är ytlig. Men nåt ska man väl ha som ankare i denna världen, så att man inte flyger iväg med en av alla tankar om alltet och livet som drabbar en så lätt i detta landet. Be mig inte redogöra för någon av dem, men under förra veckan kom jag till så många insikter och löften om hur jag hädanefter ska vara och leva att forskarna nog borde ta en titt på det också. Allt detta hann jag med trots ett mycket flitigt intag av aperol spritz.

Nikko och Ari kom hit förra veckan och med dem inleddes den riktiga semesterdelen av den här nästan-semestern. I helgen hyrde vi bil och körde ner mot Vieste, en liten stad ytterst på sporren på stöveln, så att säga. Inte många timmar fågelvägen, men rätt många på “let’s undvika vägtullarna och motorvägen”-vägen.

Man har ju en föreställning om vad det ska vara, att köra i Italien, och det är precis allt det. Snötäckta toppar i fjärran, dalar och dalar och dalar med grönt runt omkring en, kilometerlånga tunnlar och motorcyklister som kommer susande så det ringer i öronen i även de brantaste av kurvor. Och så ibland mellan dalarna öppnar sig havet. Eller ett kyrktorn kikar upp. Eller så ligger en liten vitkalkad stad och solar bland olivträden, bekvämt tillbakalutad som en katt.

Olivträden, ja. Finns det ett trevligare träd? Det hade kanske varit de sydöstsvenska ekarna i Blekinge då, men uppvuxen som man är bland raka furor och raka björkar och raka, raka, raka aspar och rönnar och skit, så är det nåt otroligt trevligt med knotiga träd. Plötsligt förstår man att klätterträd är en grej. Hela barndomen trodde jag att jag bara var usel på att klättra (visserligen också sant) eftersom jag aldrig lyckades hiva upp mig i nåt klätterträd hur jag än försökte. Men det var ju för att björk och tall inte är till för att klättra i. Olivträden däremot, tror jag kunde va kul att klättra i.

Vi bodde två nätter i en liten stugby, en camping kan man kanske kalla det, med egna vinrankor och oliv- och citronträd. När vi äntligen kom fram - jag skriver äntligen för att Pär drabbades av en sällan skådad åksjuka den sista timmen - regnade det, men det gjorde inte så mycket. På trappen till vår stuga kröp det stora, stora sniglar och i buskarna pilade det ödlor och på AC:n ruvade en duva. Vi hade inte heller suttit länge på terassen före de halvtama katterna boendes i stugbyn hade förstått att det gick att jama till sig en bit prosciutto vid just vår stuga. Ett naturnära boende på så sätt.

Pärs åksjuka försvann så fort vi inte åkte mer och vi handlade vår middag på närliggande Carrefour för hutlösa pengar. Ett tips Carrefour - om ni vill kunna sänka matpriserna något, så anser jag inte det var helt nödvändigt, att ha en anställd bara för att sätta tomaterna och potatisarna jag väljer i en påse och väga dom. Även om det på sätt och vis var trevligt. Och ingen anställd tvingade oss ju heller att köpa exakt så mycket vin som vi köpte. Eller för den delen dricka det samma kväll.

Men vet ni, jag ångrar inget, för utan dom vinflaskorna kanske vi inte hade kommit på idén att smyga bort till stugbyns pool och med många kvävda skrika av köld ta ett dopp vid midnatt. Det var ljuvligt! Att ligga på rygg och stirra upp i intet, mätt och lite berusad, höra en hund skälla nånstans långt bort, känna doften av de regnfuktiga träden och känna i livet för bara tio minuter, det kan vara värd en halv månadslön på Carrefour. Sen steg Pär på en av sniglarna när han gick upp och vi föll på att dö av skratt, just bara för att vi inte skulle skratta där och då.

Dagen efter styrde vi hyr-Fiaten in till Vieste. Det var söndag och ganska lojt, men tacka vet jag turismen. Tack vare den kan man betala överpris för pasta vongole med utsikt och tack vare den kan man köpa sig ett vykort i en bod mitt i dan i detta söndagsstängda land. Vieste var vackert och vitt och brant, precis som sina systerstäder vi hade kört förbi.

Satt länge vid klipporna och såg ut över det turkosa havet och tänkte djupa tankar, tills jag blev störd av en katt som lekte med en ödla. Bara ögonblick tidigare hade katten fått mat av en kvinna som med säkra steg och tunga kassar gick på stenstigarna längs med klipporna och verkade ha som uppgift att mata just katterna, så den kände sig säkert energifylld. Kvinnan log ett älskligt och tandlöst leende mot mig när hon gick förbi mig. Omöjlig att bestämma ålder på, men kanske som jag?

Ett annat leende jag kommer minnas från Vieste är matronan som satt på en köksstol utanför sitt hus i en av gränderna vi gick i. Bredvid henne satt vad jag antar var hennes man i hängslen och skjorta. Vi passerade dem precis tolv på dan, när kyrkklockarna ännu samtalade med varandra. Det var kanske mitt favoritögonblick på hela dagen. Det var kanske därför matronan log så brett, det var kanske ett hånflin: titta på henne, där går ännu en turist och tror sig vara med om nåt saligt och unikt, sån inbilskhet. Men jag log tillbaka och sa buongiorno och hon sa buongiorno tillbaka. Och hon får gärna håna mig, det förtar inget av min upplevelse. Och nåt ska väl hon ha för att vi får gå på hennes hemgata och åbäka oss.

Sen var det gelato och sen var det hem till stugan igen. Och tur det, för det blev ösregn och fyrverkerier satte igång till kvällen. Inte riktigt samtidigt, men det firades bröllop i stugbyns restaurang. Det visste jag visserligen före, men när fyrverkerierna smällde igång, trodde jag så klart att nu, nu händer det! Allt det där man går och är rädd för. Men dunket av What is love som drog igång strax efteråt påminde mig om att det inte alls var ett världskrig utan bara ett italienskt bröllop. Jag tackade Padre Pio för det, det katolska helgonet som stugbyn (och en hel massa annat) var uppkallat efter.

Måndag morgon åkte vi hem, denna gången stärkta av amerikanska åksjuketabletter. Och säg vad man vill om amerikanarna, men medicin kan dom tydligen göra. Pär mådde inte dåligt alls på hela resan. Tur det, för i så fall hade han missat kohagen vi körde igenom, kossorna som låg i trädens skugga och viftade med svansen. Och de vita klipporna! Och det turkosa vattnet, som vi tog ett dopp i nånstans nära Mattinata. Stenstrand, vad du är härlig och jobbig på samma gång! Härlig för att man slipper sand i röven och mellan tårna, vidrig för att det är helt omöjligt att gå värdigt barfota på en sån. Men på nåt sätt gick det också, och inget är väl så härligt som ett riktigt salt dopp en riktigt varm dag.

Det var en riktigt varm dag som sakta förvandlades till en riktigt varm kväll och aldrig har väl jasminen doftat så gott som i skymningen när vi äntligen lämnat tillbaka hyrbilen och stigit av tåget igen i Cupra. Under de några hundra metrarna vi gick hem från tåget såg vi de första blixtarna och lagom till att vi var under tak bröt ett riktigt ordentligt åskväder ut. Som jag hoppats på just ett sånt! Det var den perfekta komma hem-presenten.

Idag känns det ännu mer som mändag än vad måndagen gjorde, för igår åkte Nikko och Ari tillbaka till Barcelona och kvar är bara jag och Pär. Det är alltid både en lättnad och en sorg när vänner man umgåtts intensivt med åker iväg. Jag tröståt ett rejäl portion gelato igår kväll när dom åkt och ute regnade det. Imorse vaknade jag som sagt samtidigt som solen gick upp, röd och ny. Då var det skönt att vara ensam. Koka en kanna kaffe, bre sig en macka, sätta sig på terassen. Försöka in i det sista att benen ska bli lite bruna åtminstone. För snart är det slut, snart åker vi hem på riktigt. Det är också både en lättnad och en sorg. Men nog ska väl nån slags jasmin dofta där med. Jag längtar efter att sätta potatis i mina lådor, köpa lavendel till balkongen, gå på gymmet, äta lunch med vänner, krama katter och syskonbarn, dricka kaffe med fammo i skuggan. Koka kaffe i mitt eget kök i min nya Bialetti Pär köpte åt mig i Italien.

Everyday is like domenica

Det är söndag i den lilla staden och kanske, kanske är det äntligen sommarväder i italienarnas ögon. Stranden är, inte full, men det tar sig, det har varit folk i rörelse sen sju imorse. Snart kommer det kanske lugna ner sig, då inleds de varmaste timmarna när affärerna håller stängt. Jag är inte emot denna tradition av att hålla det lite långsamt mitt i dan, men som morgontrött finländare med lutherska drag är det svårt att ställa om från tanken på att man måste passa på när solen behagar visa sig.

Jag älskar vintern och minusgrader, jag mår som bäst en kall och torr och solig dag, men jag är avundsjuk på detta: att kunna ta det lite för givet. Att inte ständigt behöva röra sig och möblera och bygga ett utomhus som klarar alla väder. Att kunna dekorera en balkong och tänka: det klarar sig. Att ligga på soffan en solig söndag och tänka: det kommer fler soltimmar.

Igår gick vi till apoteket, igen. Allt är inte solsken och havsbad, det är myggbett också. Allora, gårdagens uppgift blev alltså att skaffa aloe vera. Vi fick vänta en stund på hjälp från kassörskan - eftersom hon hjälpte vad jag tror var en nunna, ih! - och jag inspekterade apotekets parfymhylla så länge. En serie flaskor med olika nummer, 15,90€ styck, märke okänt. Och en behändigt laminerad lista där samtliga nummer var ihopparat med ett stort modehus kända parfym. Och mycket riktigt, nummer 11 påminde en hel del om Narsico Rodriguez For her. Har absolut inget emot det upplägget, eat the rich säger jag, men jag blir förvånad över hur oförblommerat det salufördes. Köpte dock ingen, däremot fick vi så småningom vår aloe vera.

Efter apotekbesöket blev vi helt enkelt tvungna att sätta oss och pusta ut på uteservering. En aperol spritz och en djup suck över att inte längre vara inbiten rökare, så gott det hade varit där och då med en liten cigg. Det är för övrigt det mest italienska jag sett hittills på två veckor: en let’s say 15-åring, med heartbreaker-frisyr, en cigg i handen och, lyssna nu: vinröda sammetshorts som släntrade över gatan häromdagen. Baserat på hans uppsyn kan det ha varit ägaren till hela stan jag såg.

Livet går verkligen sin sakta lunk här, ett apoteksbesök är ett event i sig. Samma sak med att bedöma dagens nyans på havet, raka benen (fortfarande rigor mortis-nyans på dem, tackar som frågar), koka kaffe och läsa ett citat högt ur våra respektive böcker. Och hux flux är det kväll igen och så ska man äta lite pasta och sen gå och lägga sig. Det är ett under att jag skrivit så mycket som jag har de här två veckorna, jag vet inte hur jag hunnit. Om ett par dagar kommer Nikko & Ari hit, tur är väl det, då ska vi intensifiera turistandet något. Men tills dess; lunka på, lunka på.

Igår kväll somnade jag till tanken på tomat-toast och imorse skred jag till verket. Rostade ett par skivor lantbröd i en stekpanna med olivolja, lät brödet suga åt sig allt. På med Philadelphia när brödskivorna är knaperstekta. Borde ju haft nån lite större tomatsort av praktiska skäl, men detta är nackdelen med söndagsstängt. Man får ta vad man handlat före man kom på att man måste ha tomat-toast till frukost. Men körsbärstomaterna är söta och goda dom också, så jag hackade dom i små bitar och strösslade över brödet. Salta, peppra. Åt båda skivorna andaktsfullt på terrassen. Ni hör ju, jag har fullt upp.

Vi gick ner till vattnet och tog tempen igår kväll, stack ner våra tår. Varmare än i luften. Idag ska vi nog bada, vi har inte gjort det än. Pärs halvitalienska vän tipsade oss i ett tidigt skede om att gå ut en sväng sen söndag eftermiddag, före middagen. Det är då man hänger runt på byn. Jag läser också om dessa söndagseftermiddagar i Ferrantes böcker, de verkar direkt avgörande för det sociala. Vi ska nog både nuotare - simma - och passeggiare - promenera - idag. Sen tror jag vi inte hinner så mycket mer.

Je ne suis pas Julia Child

Det låg en bäck framför oss, vi såg den och tänkte, äh, och ropade hej. Och så klart blev Pär också sjuk. När jag kom hem från min kvällspromenad igår kväll sa han att det hade slagit till i örat nåt alldeles för jävligt. Idag fick vi besöka apoteket - mycket trevliga människor där för övrigt - och jag fick säga min inövade fras om var il mio marito har ont.

Kom hem, droppade det onda örat fullt med dropp. Pär somnade - och vaknade med feber. Jaja, nåt annat hade väl varit för enkelt. Men det känns nästan värre att Pär är sjuk än att jag var det. Jag får dåligt samvete, för att jag släpat hit honom i fyra veckor, när han kunde vara hemma och frisk. Det är ju inte som att han satt sig på bakhasorna angående mitt italienska infall, men det är, utan tvekan MITT italienska infall.

Det italienska infallet, ja. Varför är vi här, kanske nån frågar sig. Som att man behövde en orsak för att vilja vara fyra veckor i solen och äta kolhydrater och dricka vin. Jag är ju heller inte först i världen med att vilja tillbringa lite tid i tjänst hemifrån, speciellt i mitt yrke. Det är mer regel än undantag att man som författare ska åka på residens och sitta och stirra på valfritt världshav och värka fram något. Men jag har aldrig ansett mig behöva det. Eller snarare, jag har varit så fixerad vid trygghet att resa bort i hopp om att åstadkomma mer har känts naivt, på gränsen till korkat. Jag har varit rädd.

För ungefär ett år åkte vi till Barcelona i två veckor. En helt annan slags resa, men likväl en resa. Det var något av det första jag gjorde efter The Great Depression. Under den resan var det något som klickade i mig. Ett isblock som smälte runt en stor del av mig jag hade glömt bort eller frusit in. Jag orkar inte gå in på alla de olika insikter jag tyckte mig finna där och då, men jag lovade mig själv att sluta låta rädsla diktera mig och att inte försitta de möjligheter mitt liv bjuder på. Sluta stirra mig blind på det som inte finns och öppna ögonen för vad som finns.

Sommaren därefter läste jag en ljuvlig bok, My life in France av Julia Child, denna älskade ledstjärna i livet. Den handlar om hennes år i Frankrike (nähä) och det var fan den bästa självhjälpsbok jag läst, utan att den på något sätt har den ambitionen. Här har vi en kvinna, i ett kärleksfullt om än barnlöst äktenskap, som verkligen lyckas njuta av livet, utan att var blind för mörker. Med lust och nyfikenhet lät hon livet leda henne framåt, i alla fall om man ska tro hennes bok. När jag läst halva boken en kväll gick jag resolut till Pär och sa: jag vill att vi bor utomlands en månad nästa år. Ja, det kan vi väl göra, svarade han och återvände till fotbollsmatchen han såg på.

Det finns inget som egentligen hindrar oss från att göra det, upprepade jag flera gånger om dagen i ungefär en vecka, tills jag postade på sociala medier och frågade om nån ägde nåt litet kyffe jag och Pär fick hyra nån gång. Någonstans i Europa, gärna off season. Gravt inspirerad av Julia Child som jag var hade jag ju redan börjat måla upp en tillvaro på nåt litet chateau bland dragspel, baguetter och baskrar, men jag är trots allt inte Julia Child och ett par veckor senare hade jag paxat den här lägenheten i Italien.

Hade jag kanske, stärkt av mina månader på Duolingo, kanske trott att jag skulle bemötas som ett barn som kommer hem när jag kom hit? Hade jag kanske föreställt mig hur jag skulle erövra hela landet, en utflykt i taget? Ta bussen till Rom, bestiga ett berg, se Neapel och dö? Jag kommer aldrig erkänna det, men allt detta hade jag nog sett framför mig. Halvvägs in i vår vistelse börjar jag så småningom inse att så blir det inte. Jag är inte besviken på Italien, tvärtom. Vi har det så bra bra här i vår lilla vardag (minus de onödigt vardagliga förkylningarna då). Jag läser, sitter i solen, skriver, äter pasta, går en promenad och sover. Inte så mycket mer. Ändå skaver det nånstans, besvikelsen ligger i badrumsspegeln jag möter varje morgon.

Jag är inte Julia Child. Jag kan inte slänga mig riktigt lika våghalsigt ut i världen och tro att allt ska gå bra. Hon kanske inte gjorde det heller, vem fan vet, men hon verkar ju i alla fall ha varit lättare att charmas av än vad jag är. Det ligger fortfarande för mycket rädsla i vägen för att jag ska springa ut på gatan och nynnande hälsa på kvarterets barista, köpa en tidning i farten, rusa ett skolbarn i håret och kanske steppa lite spontant tillsammans med en nonna som slänger sin käpp av plötslig energi. Eller vad än hon skulle gjort här. Mina förväntningar på mig själv och min reella kapacitet tycks aldrig riktigt kunna mötas.

Jag måste försöka minnas: jag använder det allra mesta av min kapacitet just nu. Jag glömmer bort hur mycket jobb det ligger bakom att jag sitter här. Att jag vågar det här! Att jag utnyttjar möjligheterna som finns i mitt liv!

Alltså är det förväntningarna som måste sänkas om vi ska få till nån slags hållbarhet. Inte ens i Italien är jag nån annan än mig själv, med allt vad det innebär. Förresten skrev jag klart en pjäs igår. Det tror jag faktiskt aldrig Julia C. gjorde.

Regn, feber och svagt kaffe

Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?

En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.

Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.

Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.

Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.

Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.

Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.

Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.