Den fortsatta historien om de röda strumporna

Jag har nu köpt röda strumpor, hurra! I fredags hade jag en ledig eftermiddag i Vasa (hur ofta det händer? ungefär aldrig) och jag tog Linnea under armen för att med egna ögon inspektera de röda strumpor Cubus stoltserat med online. De visade sig vara av bra röd nyans och bra modell så jag slog till. Tror jag aldrig varit inne på ett Cubus förr, ärligt talat. Inte sagt som skryt, men sm ännu ett bevis på vilken vanemänniska jag är. Jag går alltid samma rundor. En gång läste jag nånstans att det kan vara ett sätt att motarbeta minnessjukdomar, att ta nya vägar till jobbet, istället för att alltid gå samma. Sen dess tänker jag, varje gång jag går mina samma vägar, att jag verkligen borde ta en annan väg, gå en annan runda. Men nu har jag i alla fall besökt en annan kedja, så 1-0 till mig då.

Jag invigde mitt första par nästa dag. Först som en del av min hotellfrukost-outfit. Ni hör ju vilket liv, shopping och hotellvistelser, glamour och flärd. Jag är ju ingen vän av hotell, mest för att jag nästan uteslutande bor på hotell när jag jobbar. Och inget är så ensamt och själlöst som ett hotellrum en vardag i november. Men, en del av hotellandet jag gillar, är att sticka fötterna i såna här papperstofflor som brukar finnas ibland, och släntra ner till frukosten. Det får mig att känna mig som Tony Soprano. Trött och erfaren, obrydd och mäktig.

Sen släntrar jag upp igen och nu kommer ett till tips: ta med en kaffekopp från frukosten till rummet för ännu mer “jag gör som jag vill”-känsla. Det är väl inget förbjudet i att dricka frukostpåtåren på rummet, men ändå.

Tröjan har jag stickat med mina egna, arma händer och jag orkar ju aldrig blocka det jag stickar, men jag handtvättade och formade om den (det vill säga… blocka) nyligen för första gången, eftersom den efter ett år hade börjat hänga lite och jag har nu insett vad kan åstadkomma med så enkla medel. I bild också min reflexväska från när Ann-Sofi Back gjorde nåt samarbete med.. nån, Trafikverket och gjorde reflexgrejer. Tyckte den var att-dö-för-snygg när jag köpte den. Nu känns den ganska daterad. Just den där Back-loggan gick det ju rätt snabbt inflation i, men väskan är rätt bra modell att packa ombyte i för en natt eller två och förr eller senare blir det daterade fräscht igen. Och jag försöker träna min egen smak att flyga över just datering och jag tror att den fortfarande sparks joy, på nåt sätt.

Jag hade egentligen tänkt hinna gå på stan på förmiddan med, men mitt hotellrum låg högst upp och regnet smattrade mot taket så förfärligt att jag stannade i sängen hela förmiddagen med min kaffekopp och en hel timme ostörd Duolingo.

Sen bytte jag om och gjorde mig redo för författarsamtal på bibblan. Det fick bli dubbel denim och silver i öronsnibbarna. Och givetvis röda strumpor! En målbild jag hade med köpet uppnådd. Rev av författarsamtalet och körde sen hem i novembermörkret. Viola såg beundrade på mig när jag tog outfitbilder i hallspegeln vid hemkomst.

Jag är verkligen inne i en period där jag tycker det är roligt med kläder och att fixa sig just nu. Det är längesen det hänt, men jag tror det är ett friskhetstecken. Tror också det hänger ihop med att jag strypt åt shoppingen rätt mycket och på så sätt gett kreativiteten gränser. Finns inget jag går igång på kreativt så mycket som gränser. Det är som med skrivövningar. Säger jag att deltagarna ska skriva fritt, vad som helst, i femton minuter, brukar det oftast går trögt. Men ger jag dem en tydlig prompt, skriv om den där gången när du vaknade och plötsligt bara kunde prata baklänges (eller nåt), så brukar det gå enklare.

Och igår hade jag ett annat rött par när jag ÄNTLIGEN lyfte 100 i marklyft. Det var ett av mina träningsmål för året och det enda som egentligen handlat om siffror. Annars är mina träningsmål mest sånt som “promenera till gymmet” (ej ännu uppnått), träna samma dag som du ska resa (check!), träna med en vän (check), träna på ett annat gym än ditt vanliga (ej ännu uppnått) och sånt.

Men nu måste jag jobba mer på teknik och grepp och muskelkontakt före jag får lyfta mer. Det här 100-lyftet gick mest på ren och skär envishet. Det var inte roligt och det var inte rätt, tror jag. Det var dessutom en sån urladdning att jag knappt kunde lyfta nåt efteråt, trots att jag sänkte till 85.

Nu har jag bloggat två gånger på en vecka och det är ju på sätt och vis också en urladdning, men tyvärr handlar det, om jag ska vara ärlig, om att jag borde jobba med annat, som känns jättetungt att börja med. Men det är väl bara att göra det. Kan jag lyfta 100 kg på en stång borde jag kunna öppna ett nytt dokument och börja skriva, tycker man ju.

Luffarschack och skulptursneakers

Idag har jag en sån där dag där jag tycker att jag är skiiiitsnygg. Det händer ganska sällan, för det är många stjärnor som ska rätt på himlavalvet för att den känslan ska uppstå. Det ska va en bra hårdag, du ska ha sovit tillräckligt, dina favoritkläder för tillfället ska vara rena och hormonkurvan ska peka uppåt, eller neråt eller vart de nu pekar. Och idag! Idag tänkte jag modeblogga.

Så här ser jag ut idag! Lite moderiktigt trulig uppsyn och lite artsy touch med den suddiga kvalitén. Jag har en (ganska ny faktiskt!) klänning med polokrage från Asos, en rutig rock från Asos och good old leggings från Kappahl. Jag samlar mer eller mindre på svarta raka vardagsklänningar och det här nyförvärvet är en favorit för tillfället, mycket tack vare polokragen.

Kappan köpte jag på rea i den varmaste sommarhettan och den är en av orsakerna till att jag längtat till detta nu, när vädret tillåter kappor. Jag kallar den för min författarkappa, för jag känner mig otroligt intellektuell i den och jag invigde den på Bokmässan nu, trots att det egentligen var lite för varmt. Svettades enormt hela helgen, men det kan det va värt. Kappahls leggings är bäst ingen protest, den som säger emot är en idiot. De är föredömligt höga i midjan och påsar sig inte vid knäna trots konstant användning.

Jag har också mina älskade Reeboks på mig idag. Skor är verkligen en sak det lönar sig att satsa på. Skor och ytterplagg - det är ju det man har på sig varje dag. Kan känna mig som värsta mommon ibland med mina “förlåtande” tunikor och “smickrande” sjok, men BOOM! lägger jag på mig mina skulpturala sneakers och jag är plötsligt Kakan Hermansson, jag är plötsligt medveten, jag har plötsligt en stil. Jag är plötsligt en sån som inte bryr mig om att världen i o m den här bilden ser allt damm under min byrå :-)))) Hempositivitet, kallas det visst?

Swag, swag.

Till och med mina naglar är nylackade och fixade! Älskar att missmatcha med nagellack, älskar väl kanske att missmatcha överhuvudstaget. Och ja, det är ett ärr från en piercing jag hade i läppen när jag var 17 som ni ser under underläppen. Det är en sån grej som folk alltid kommenterar, lite på samma sätt som “är du vänsterhänt!”. Hade en ring i underläppen i nåt år, tills jag tröttnade. Haft ärret i tretton år nu? Helt klart värt det - obs, ej ironisk. Hellre lite ärr än aldrig vågat pröva mig fram.

Ja, så det var dagens modeblogg det. Som ni märker har jag en del att lära ännu kring poserande, städande och fotografering. Men dagar som denna tycker jag faktiskt jag i alla fall har stil nog att va modebloggare.

Peace out!