Förra veckan blev inte alls som jag hade tänkt. Det var visserligen födelsedagsvecka och fir och Sarah Klang och allt det var fint och bra. Men veckan blev också sorglig på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig före det händer. I fredags nåddes vi av ett fruktansvärt tragiskt dödsbud och jag hade egentligen inte ens tänkt nämna det, för det är inte min eller vår sorg först och främst. Vi är inte de värst drabbade. Men det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det.
-
Det finns ett före när allt är som vanligt, men man fattar inte att det är det som är som vanligt. Man tänker inte på att det kan ändra.
Så dör någon. Någon som absolut inte ska dö.
Och plötsligt är det som att världen är upp och ner. Som i lustiga huset, men inte lustigt alls. Man sitter kanske i en bil på väg till Vasa när man får veta och plötsligt förstår man inte vad riksåttan riktigt är eller varför man kör på den. Man upprepar det där som alla gör: det är inte sant, det måste vara nån slags missförstånd, du har fått det om bakfoten, men jag såg ju, det var ju bara ett par dagar sen, du måste hört fel. Man blir nästan arg på den som berättat. Man blir tvungen att byta chaufför, för man tänker att man kan hitta bevis på att det inte stämmer.
Döden är för stor för att förstå. Så man försöker hitta genvägar, försöker lappa ihop så man ska förstå, bygga nån slags bro över avgrunden. Man skickar meddelanden till gemensamma vänner, vänner som står närmare, som kanske kan avfärda det som ett elakt rykte. Man hoppas nån ska svara att det bara är ett särdeles smaklöst skämt. Men ingen svarar så. Dom bekräftar bara att det är sant.
Man börjar gråta, för vart ska förvirringen ta vägen om inte ut genom tårkanalerna. Man tänker på de som är mycket värre drabbade än en själv. Man gråter mera.
Samtidigt fortsätter riksåttan, livet fortsätter. Man är snart framme dit man skulle, kanske Vasa. Man är tvungen att sitta på nåt möte och det går hur bra som helst, döden är så absurd att den blir lätt att glömma. Man sitter på mötet och man pratar, man till och med skrattar. Det känns lite konstgjort, men det går. Man kan tänka på annat och det känns också konstigt. Borde inte döden var så stor att allt annat raderas? Men den kanske är så stor att man bara fattar, små små ögonblick i gången. Och varje ögonblick man fattar är som att få veta det första gången. Allt man kan tänka är; men det kan ju inte vara sant. Det kan inte vara sant att man beklagar sorgen, det kan inte vara sant att man måste berätta det vidare till sin partner. Man tappar fotfästet, något skiftar i en varje gång man kommer ihåg det.
Det blir ett efter. En vecka 39 kanske. Ett efter som är nästan precis som vanligt, men ändå helt annorlunda. Man fortsätter gå, för det finns inget annat att göra. Man vänjer sig blixtsnabbt och aldrig, på en och samma gång. Och jag vet inte vilket som känns värst.
-
Den här veckan finns ett stort orange fält i min kalender, på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässa. Dessutom borde min bok bli klar den här veckan.
Trots allt.