Kul saker från idag

Jag var på bio idag med Emmi. Vi gick och kollade Greatest days, en Take That-musikal om ett kompisgäng brittiska tjejer som i vuxen ålder vinner biljetter till deras favorit-boybands reunion - ja, men ni hör ju. Den var inte speciellt bra, men det hade jag inte förväntat mig heller. Men den var mysig och lagom humörshöjande. Dessutom hade vi hela biosalongen för oss själva och det är ju en ganska ovanlig och lyxig känsla.

Mina franska-studier, höhö. Fick ett anfall för snart en månad sen och tänkte brush up min mer eller mindre obefintliga skolfranska. Har nu jobbat hårt på Duolingo varje dag, vill ju inte bryta the strike. Är tveksam till ur mycket man egentligen lär sig, men jag är som så ofta rätt nöjd med att leva på hoppet.

Jag signade jag upp mig till ett gym idag!!!!! Det har nog aldrig hänt förr? Har gått på pass i perioder, men det börjar vara länge sen nu. Jag hade som nyårslöfte att börja styrketräna eftersom mina författaraxlar och min författarrygg gärna skulle få hålla författarlivet ut. Och nu är det augusti och inte många månader kvar att uppfylla det arma löftet, såå… Here I am. Känner mig redan mer vältränad, hehe. Jag försöker att sluta vara så rädd och bara göra grejer. Mycket sällan är det nån som hejdar en och säger vad fan gör du här? Än så länge i alla fall.

Köpte ett nytt nagellack av min bästa röda nyans (Ladybird från H&M) eftersom mitt förra hade torkat. Köpte inte en t-shirt som jag stod och impulshöll i. Båda bra beslut.

Jag gjorde ett storkok kikärtscurry, lagom till att storkoket med pastagratäng var uppätet. Tömma lådorna i kylskåpet, hacka upp allt och med värme, olja och kryddor omvandla sträva grönsaksslattar till mjuk mat. Det gör nåt med en. Man känner sig som en redig människa. Och det är så skönt att packa in allt i lådor i kylskåpet sen och veta: nu behöver jag inte hitta på vad vi ska äta imorgon.

Och nu, ska jag ta kväll och försöka läsa bok istället för att scrolla. Det svåraste som finns.

Skolstart, typ

Jag tog ett djupt andetag när jag tryckte igång datorn imorse. Givetvis var det enda svar jag fick en symbol som berättade att den laddat ur och behövde sin sladd. Nåt annat hade varit underligt, jag har inte haft igång datorn på…. många veckor.

Igår kväll lackade jag naglarna för första gången på mycket länge. Smörjde in mig efter duschen, flätade håret hårt, tittade på väderappen en gång till och var nöjd med vad jag såg: regn hela veckan. Då kan man lika gärna arbeta.

Jag har dessutom, de senaste dagarna, haft en märklig känsla av att jag inte har något att stiga upp för. Inga planer, inget på to do-listan, ingen som frågar efter mig. På ett icke-depressivt sätt alltså. Det är ju en skön känsla och inte helt sann förstås ,det finns väl alltid något område som borde städas, rensas, fixas och jag är no stranger till att hitta på projekt om det finns extra tid. Men jag tror det är min hjärnas sätt att säga jag är redo. Börja jobba igen.

Igår köpte jag nya highlighters när jag handlade. Idag plockade jag fram dem och lade ner dem i min penal. Samtidigt föll mina ögon på min främsta hjälpreda i livet, det enda som står mellan mig och totalt kaos: min kalender. Jag provade på en ny slags Moleskine vid årets början. En ny variant med habit trackers och månatliga analyser och… spiralrygg. I know, right!!! Anarchy in the UK.

Jag är inte helt missnöjd med den, men inget gick ju som jag tänkt i vintras och våras. Nu ligger den här, som en salvia-grön påminnelse över hur jag misslyckades prioritera rätt och dagar när jag inte orkade något. Men ingen orsak att sörja, eftersom jag inte har någon som helst impulskontroll så var det snabbt fixat. En ny, traditionell weekly planner XL Moleskine är beställd och på väg till mig. Det är fånigt, men jag vill verkligen bädda för en bra höst. En nystart.

Det smidigaste med hela den strategin är att jag tror att jag är nåt nytt på spåren, when in fact, jag gör det samma varje år. Tror att nya pennor och papper ska lösa vilken kris jag än har just det året.

Men är det inte ljuvligt att inbilla sig ibland!

Sommarbilder

Det är högsommar och jag har semester. Eller har jag? Det känns så i alla fall, trots att grejer jag ska skriva, både kortare och längre, snurrar i huvudet. Vilken dag som helst går höstboken till tryck. Drömmer mardrömmar om det, men tror jag brukar göra det.

Annars då? Här är bildbevis på sommar:

Vi sover länge och mycket, både vi och katterna. Unnar mig tupplurar då och då. Viola ligger helst på rygg, utslagen i solskenet.

Förutom tuppluren är det kaffetåren som är den viktigaste byggstenen. Kan man ta sitt kaffe utomhus bör man. Men in all honesty: kaffetåren i sängen är inte ovanlig den heller.

Jag har gått massor på loppis, slarvat hem det ena och det andra. En ask oljekritor, ett par skor, en matchande väst och kjol, två rullar dekoplast, lite gamla kantband, ett gammalt bingospel - en lampa. Lampan på bilden är ett av mina bästa fynd i sommar, den får mig att längta till hösten, till mörka kvällar, rutiner och arbis-kurser, nya tv-serier och att krypa in, in igen.

Ett annat fynd: en marionett som vi hängde upp i taket på torpet. Ja, tavlorna har jag också köpt i sommar. Gud, vad jag handlat hem. Vidrigt. Torpet har vi tyvärr inte hängt så mycket på eftersom jag blev av med körkortet här i början av juli. Kids, håll farthastigheterna! Jag får tillbaka kortet i mitten av augusti, så jag hoppas på en varm och go sensommar, så att vi kan hänga där nån vecka i alla fall. Nu har det mest handlat om att fixa skjuts dit för att åtminstone få klippt gräset.

Men midsommar var vi där! Mera filtar, senap, en öl till osv langades genom sovrumsfönstret. Det var en fin midsommar. Inga kransar, men missmatchade varma lager och pilkastningstävling klockan två på natten. Typ så.

Jag har mått bra i sommar. Jag hann tänka så mycket under Barcelona-vistelsen, det kändes som att jag fick aha-upplevelse på aha-upplevelse, även om jag inte riktigt kan berätta vad aha-upplevelserna handlade om. Men hela resan kändes som att slänga sig ett lagom kallt hav efter en varm dag. Våren och vintern och hur det har varit - hur jag har varit - sköljdes bort. Jag vet att det inte är så enkelt, men nåt ändrade. Jag har också ett nyväckt intresse för att typ: resa?! Testa nya grejer?! Vem är jag ens. Utnyttja möjligheterna. Har börjat lära mig franska med Duolingo (classic och LOL), just in case.

Att jag mår bra har väl ganska långt att göra med att jag också varit ledig. Nästa vecka ska jag börja smygjobba igen, jag ser fram emot det. Men är också lite nervös. Vill inte springa in i nästa vägg direkt.

Vi har badat pinsamt lite i år, jag kan räkna på ena handens fingrar alla gånger jag doppat mig. Vill gärna skylla på nåt annat, men den främsta orsaken är väl att jag inte riktigt tagit mig tiden. Ett par gånger har vi ändå hittat ner till stranden. Ett bra lifehack är att låna ett barn för att det ska bli bad av, barn vill ju nästan alltid bada.

En stor stund i livet var när jag fick äta egna krusbär från egen buske för första gången. Dom var kartiga eftersom jag inte orkade vänta, hehe. Men ändå!!! Stort.

Speaking of bär: det sista vi gjorde när mamma och Nora hälsade på var att plocka vinbär och göra en paj på det hele. Det blev Mitt Livs Godaste Paj. Röda vinbär och vita persikor och en smuldeg med kardemumma. Så enkelt men så välbalanserat, jag vet inte. Är fortfarande i chock över hur god den var.

Här har ni sommarens mysigaste läsning förresten. Man älskar ju Nora Ephron-filmen Julie & Julia och detta är Meryl Streep-delen av den filmen, skriven på väldigt ljuvlig och sinnlig prosa. Den kan ha något med det faktum att jag tyckte det var en bra idé att brush up min skolfranska……..

Här står jag i Haparanda med mitt bästa Ikea-köp Blåvalen och linnekjolen, sommarens bästa plagg. Cirka 20 minuter efter den här bilden kom världens störtskur, ett riktigt aggressivt regnväder. Det är alltid lika kul tycker jag. Happis är väl ungefär så långt hemifrån jag varit sen Barcelona.

Ja, förutom ett dygn i Helsingfors där jag levde ett annat slags liv. Bodde på hotell, seglade genom parfymavdelningen på Stockmann, köpte grejer, drack take away-iskaffe och gick på Peppes middag och utbrast, helt o-ironiskt: gud så gott det är med ostron ändå! Det är det ju, men jag seglar verkligen upp ur mig själv såna gånger och tänker: jaså, där sitter du och tror du bottnar i detta. Bredvid Peppe bottnar jag i alla fall pga 🎶 that’s what friends are fooOooOr 🎶 Och roligt var det, botten eller icke.

Jag har lättare att känna att jag hör hemma på en sommarstuga i Österbotten, med grillad korv och potatissallad på bordet och tiggande hundar under bordet och runt det där bordet: barndomsvänner som känt en sen man tappade mjölktänderna. SOM vi skrattade i år på sommarens traditionsenliga husmorsvila. Och dansade och sjöng och drack vin. Ja, ni vet. Om dessa hundar kunde tala.

Och det ryms ju båda.

Både ostron och grillad korv varje sommar, tack så mycket.

Bu eller bä

Antingen eller kändes lagom utmanande för denna solsvedda hjärna ikväll. Plus när Flora frågar, svarar man.

Spaghetti eller pizza? 
Kaffe eller te? 
Fotboll eller tennis? 

Gillar spaghetti också, men åt makaroner och körv till middag för inte alls så länge sen så just i denna stund känns pizza mer lockande. Kaffe över te any day och fotboll… Ja, det är väl mest för att Pär skulle välja det.

Cykel eller bil? 
Sushi eller hamburgare? 
Engelska eller franska? 

Kör bil mycket oftare än jag cyklar, tyvärr. Är inget jättestort fan av varken hamburgare eller sushi, inte så att jag ogillar det heller, men meh. Väljer ändå sushi pga älskar ingefära. Je ne parlez francais över huvud taget, tyvärr.

Matematik eller språk? 
Ryggsäck eller resväska? 
Karriär eller familj? 

Je ne parlez matematik heller. Har ryggsäck varje dag och älskar att ha händerna fria, så inget svårt val. Jag är väldigt familjekär men jag älskar också mitt jobb väldigt mycket, så sorry familjen, idag drog ni kortare strået. Fast i och för sig, är inte så intresserad av att “göra karriär”, vill bara fortsätta ha mitt roliga jobb.

Röd eller grön? 
Bok eller podcast? 
Motorcykel eller skoter? 

Röd är min favoritfärg, politiskt och estetiskt så det var inget svårt val. Böcker for life och när det kommer till fordon… Ja, har verkligen ingen åsikt. Snöskoter kanske?

Cola eller Pepsi? 
PC eller surfplatta? 
Korv eller ost?

Cola Zero är en av världens bästa drycker någonsin, amen. Ska faktiskt köpa surfplatta för första gången i livet snart och inbillar mig att det ska underlätta mitt jobb nåt enormt. På mackan korv, men som snacks ost.

Kaos eller ordning? 
Windows eller Apple? 
Netflix eller Prime? 

Jag strävar efter ordning med sanningen ligger närmare kaos, tyvärr. Har använt Apple i flera år nu, har svårt att se hur jag skulle orka byta, även om jag inte känner nån direkt lojalitet. Just nu tycker jag Netflic är så jävla dåligt så det fick bli Prime. Grattis Jeff Bezos.

Höra eller se? 
Lukt eller smak? 
Tidigt eller sent? 

Det här har jag tänkt på mycket! Skulle 100% hellre förlora hörseln än synen. Gillar att lukta på saker, gillar att vara uppe sent.

Hiss eller trappa? 
Cornflakes eller müsli? 
Frukost eller lunch? 

Lat bitch väljer hissen. Kunde inte välja pga gillar inte riktigt varken cornflakes eller müsli. Tycker lunch är en ganska onödig måltid, så frukost vinner.

Lördag eller söndag? 
Sked eller gaffel? 
Parkeringsgarage eller parkeringsplats? 
Buss eller tåg? 

Lördag, för då har du söndagen framför dig ännu. Tycker mycket om att äta med en bra gaffel, tycker sked ofta känns lite ovärdigt? Tårta ska till exempel givetvis ätas med en nätt gaffel, ingen klumpig sked. Vi har ett garage, så ja, det blev det då. Och tåg! Tåg är romantiskt och bekvämt och insprierande. Buss är tråkigt, skumpigt och luktar illa.

På andra sidan resan

Nu har jag sett Håkan Hellström på en svettig klubb
Nu har jag sett Beyonce på maffig arena
Nu har jag badat i Medelhavet
Nu har vi kommit hem igen

Den där initiala paniken över att vara hemifrån i tio dagar sjönk undan mer och mer och när det faktiskt var dags att åka hem kändes det mest jobbigt. Ska inte ljuga, det var jävla skönt att lägga sig i sin egen säng, att vakna i sitt eget hem, att kunna sin egen gata. Men vi hade det väldigt bra i Barcelona, bättre än nån av oss vågat tro på tror jag. Det kanske är det som är hemligheten: åka på semester med den enda förväntningen att bryta ihop - och sen inte göra det? Kanske hemligheten är att gå sig trött varje dag, inte ha speciellt många programpunkter, men bara gå och gå och kika in där och när det passar. Sitta i skuggan på en bänk i en timme och diskutera alla som går förbi. Stanna på första bästa uteservering och dricka cortado con giallo. Köpa ett snett litet hjärta i tunn metall på en mexikansk krimskrams-affär, gömma det i boken du går och bär på men aldrig får tid att plocka upp och läsa i. Skrynkla ihop ännu en vattenflaska i mjuk plast när den är tom, slänga den i soporna och känna sig kriminell.

Jag vet inte vad hemligheten är, men något bra gjorde vi. Utan att göra så mycket alls.

Väl hemma då.

Jag håller på att putsa det sista i mitt manus, det som kommer ut i september. Det ska till tryck före semestrarna och det ääär så motigt. Jag vill inte alls jobba med det, jag vill inte alls konfronteras med min egen text, jag vill inte alls kännas vid att jag skrivit en bok. Men det måste göras. Den paniken ska väl också sjunka undan, så småningom.

Mosslager, citroner, cappuchino

Vi kom äntligen fram till Barcelona. Det har varit så många frågetecken kring den här resan, om den skulle kunna bli av, men nu blev den. Nästan två veckor är vi här.

Jag sitter på vår balkong och skriver, på en filt på golvet. Vi hyr en stor lägenhet av vänners vänner och dom håller på att flytta ut som bäst. Det är många kvadrat, men inget innehåll alltså. En säng, ett bord, två stolar. Ett kök och ett badrum. Allt vi behöver, men inget utöver det. Därför sitter jag nu på en filt på balkonggolvet och skriver. Det räcker ju, det funkar ju - även om jag inte hade tackat nej till ryggstöd.

Vi bor i livliga kvarter, men här på balkongen hörd förvånansvärt lite. Innergården, som på klassiskt Barcelona-manér ser ut som en legostad byggd av ett entusiastiskt barn, är sömnig. Någon hänger tvätt, en duva kuttrar, en katt betraktar duvan från ett fönster. Jag betraktar katten.

Pär sover ännu och egentligen borde jag kanske göra det också. Vi körde ner mot flyget nattetid i Finland, så vi har bort en hel natt båda två, även om vi gjorde vårt bästa för att kompensera med tupplurar igår. Vi åt middag med Nikko och Ari igår kväll; jag såg i Pärs glasartade blick över bordet att vi var lika zombie-trötta båda två.

Jag har ofantlig hemlängtan, känner nästan panik när jag tänker på att vi ska vara här i tio dagar ännu. Jag vet att det är ångest och att ångest är som mossa som växer på din personlighet, den kan täcka över vad som egentligen är du. Mossa vi odlar för att göra det mjukare mellan oss och världen. Man kan lätt börja tro att man är en mossig bumling, när det egentligen kan glimra vilket kattguld som helst där under.

Jag tror att det glimrar upptäckarlust, nyfikenhet och spontanitet i mig, men jag minns ärligt talat inte. Det kanske också var ett mosslager, ett annat. Jag föreställer mig nästan att jag ska komma fram till nån sanning om jag bara sitter här på balkonggolvet länge nog.

Jag vet inte när jag började fly inåt istället för utåt. Det är väl tröttheten som är skillnaden.

Det är bra att ha en lägenhet som inte skänker några som helst onödiga bekvämligheter eller distraktioner. Förr eller senare kommer du känna en lust att gå ut. Kanske först på innergården. Någon granne har ett citronträd i en kruka, det hänger tunga citroner från en av grenarna. Jag undrar om jag skulle få en om jag frågade.

Sen, ut på gatan, till ett café. Vi har inget kaffe heller. Jag ska dricka en cappuchino i Raval-kvarteren idag tror jag. Jag hör att Pär håller på att vakna nu, jag ska höra vad han säger.

Ett hopp över tröskeln

Oj, vilken tröskel det har blivit att komma över att posta nåt alls överhuvudtaget här. Jag drabbas av lite redovisningsångest: liksom vad måste jag berätta? Hur ska jag förklara? Det har hänt så lite och samtidigt så mycket. Lite för att jag varit on-off sjuk och sjukskriven de två senaste månaderna. Både för kräksjuka, förkylning, influensa men också psyket, det fragila lilla psyket.

Jag kom till nån slags punkt för ungefär vå månader sen när det Bara Inte Gick Längre. Jag har rusat framåt på bara ren och skär vilja, envishet och ångest ganska länge, men till slut tog den också slut. Det är så märkligt, jag har ju mått piss förr, men att faktiskt inte ens ha energi att lyfta armarna så mycket att man orkar klä på sig… Det är nytt.

Jag orkar klä på mig nu igen och ganska mycket mer, men jag har också stuvat om rejält i livet. Det kanske inte ser så ut från utsidan, men min strtegi har varit att ta mig igenom våren (det har gått så där pga har inget immunförsvar, men ja) och jobba långsiktigt med att bädda för en bra jobbhöst. Tacka nej, ta paus, säga upp sig från uppdrag. Hittills har himlen inte ramlat ner men jag vågar inte lita på att det skulle vara så enkelt som att bara tacka nej alltid. Förr eller senare kommer det säkert få katastrofala, livsavgörande konsekvenser för mig. Men det blir faktiskt enklare för varje gång man gör det. Första gången grät jag i cirka åtta timmar, skrek och hyperventilerade tills jag till slut vågade skriva ett meddelande och säga att nu måste jag ställa in. Det var då när jag inte orkade klä på mig. Igår hade jag bara lite hög puls och ryggsvett när jag skrev ett mejl och sa att jag måste ta en paus från en annan grej. det har hänt saker!

Det som är svårare att se nån förändring i på två månader det är de här större frågorna. Varför driver jag mig själv så hårt? Vad är det som får mig att fly in i jobb? Vad är det som gör att jag inte kan reglera mig eller hålla mig rimlig? Är jag verkligen värdelös om jag inte ständigt bevisar för någon vad jag gör?

Det kommer säkert ta tid att komma nån vart med det här, men tur i oturen hade jag redan sökt mig till psykvården före allt detta, så jag har satt en del bollar i rullning. Det är ungefär det jag kan göra. Och: ifrågasätta allt jag gör. Experimentera mig fram. Försöka hitta nya, hållbara, hälsosamma vanor. Såna som inte i sig blir kravfyllda.

Jaja, det är så tråkiga saker för alla utom jag själv det här och inget o-unikt heller, men nu vet ni ungefär hur landet ligger.

Jag ser fram emot, i tur och ordning:

10 dagar i Barcelona med Pär. Vi åker om två veckor och vi ska se Beyonce, Håkan Hellström och stan. Är också nervig inför om jag ska hålla ihop och orka, men jag måste. Det är för mycket bra.

Resten av sommaren. Ska odla morötter, sola benen, bada, klippa gräset, läsa romaner.

Hösten! Om den blir som jag vill och hoppas så ska jag pyssla med mitt och skriva lite mer i fred. Inte flänga runt så mycket, inte boka in något varje ledig timme. Inte hata mig själv så jävla mycket.

Tre o-Ellenska boktips

Jag läser nästan bara skönlitteratur. Nyutgiven, inte sällan svensk. Försöker bredda mig, men det är vad det är. Jag läser mest romaner, lite poesi när andan faller på och kanske en biografi eller kreddig essäsamling om året. Men, den senaste tiden har det råkat sig att jag har läst tre icke skönlitterära böcker med stor behållning. Insåg just att den ena VÄL faller under biografi, men skit samma. Tre boktips här, olkaa hyvää.

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs

Jag är en arkeologi-gäri, men som med de flesta av mina intressen har jag inte riktigt tålamodet att på riktigt lägga ner nån energi på det, utan nöjer mig med ytskrap. Blir aldrig nörd, på riktigt. Never gonna walk the extra mile, men jag uppskattar när andra gör det och presenterar sina fynd på ett lagom medryckande sätt, som till exempel Karin Bojs i sina böcker. Den här har några år på nacken och det har - efter vad jag förstått på baksidetexten av hennes senare böcker - skett en del inom dna-forskningen sen dess, men jag vill ändå slå ett slag för den här.

Jag har haft det väldigt mysigt tillsammans med Karin genom den här boken, jag tycker om att hon varvar ganska målande beskrivningar om hur människor troligtvis levat, med intervjuer med moderna, ibland rätt eljesta, forskare. Det är så svindlande att tänka på hur en vardag för 5000 år sen, eller redan 200 år sen, kan ha sett ut. Tycker också om att hon är noga med att påpeka och påminna om farorna med att låta ljusskygga ideologier styra eller använda dna-forskningen. Ska precis börja lyssna på hennes nyaste bok, Europas mödrar.

Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika - Andreas Cervenka

Gufarna ska veta att jag inte är nån ekonomi-gäri. Är våldsamt ointresserad av allt sånt. Men, vi läste den här i bokcirkeln häromsistens och eftersom jag var borta från träffen den sn diskuterades på skrev jag så här i vår chatt:

Tack A-S för valet av Girig-Sverige förresten! Läste ut den igår kväll och hade stundtals högläsning för Pär. På nåt sätt skönt att få "bekräftelse" av magkänslor man haft om att det är på väg åt helvete och att nätcasinon, Klarna och Stefan Ingves har nåt att göra med det :D Skönt men samtidigt skrämmande... Även om Finland tas som exempel ett par ggr som ett land som int har det lika usligt som Sverige angående arvsskatt och förmögenhetsskatt osv, så känns det ju ändå som att utvecklingen är på gång här också. Tror inte jag skulle ha kommit mig för att läsa en bok om ekonomi om int det skulle ha vari bokcirkelbok så tack!

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla som nån gång bläddrat genom alla dessa framgångs- och entreprenörspoddar och känt “vart i helvete är vi på väg?”. Skulle också rekommendera den till de som gärna lyssnar på såna poddar och tänker sig att de ska aktiespara sig genom alla kriser, men jag vet inte om det är till nån nytta.

I’m glad my mom died - Jeanette McCurdy

Det här är väl precis den slags av biografi jag brukar läsa, så den är väl kanske ganska Ellensk då, men tre är ett snyggare nummer än två, så den får vara med i alla fall. McCurdy är barnskådis turned poddare och “writer” (detta breda och användbara amerikanska yrke som svenskans “skribent” inte kommer i närheten av) som i den här biografin berättar sin sida av saken. Hennes mamma pushade henne tidigt att bli skådis och hon landade en roll i iCarly, samtidigt som hon led av svåra ätstörningar, sjuka hemförhållanden och ganska skev verklighetsuppfattning. Det känns som att det kunde vara varje Disney-stjärnas berättelse, men McCurdy skriver väldigt roligt och inte speciellt senitmentalt om sin relation till sin mamma och är inte ute efter att make the business pay (elleeeer…?) vilket gör henne och boken lättare att sympatisera med.

He va he, nu ska jag snora mig vidare genom denna dag. Har förkylat mig - IGEN!? Vet inte hur det är möjligt. Eller om det är eftersläntrande symptom.

Veckans alla dagar

Såg att Julia & Sardellen bloggat om veckans alla dagar och vet ni - det vill jag också göra! Det var ett så bra blogginlägg för det fick mig verkligen att tänka lite på hur mina, ganska oregelbundna, veckor ser ut. Jag påbörjade det här inlägget förra veckan, en ganska konstig vecka med ordkonstläger varje dag - tills jag blev kraftigt magsjuk och fick feber. Så det var en väldigt ovanlig veckan. Den här veckan bjuder också på en del ovanligheter men jag hoppas den är lite normalare, i alla fall frisk om inget annat.

Det här blir kanske ett mer utopiskt blogginlägg, med hur en riktigt bra vecka skulle vara för mig. Men ibland, när livet är snällt med en (men när är det det egentligen?) så ser mina veckor ut ungefär så här.

Måndag

Måndag är en grön dag (ja, även veckodagar har färger). Jag gillar måndagar, det är början på nåt nytt, det är ogrusade förhoppningar och det är nystart. På måndagar bokar jag helst inte in så mycket möten eller liknande, för den bästa måndagen för mig är den då jag får sitta en hel, lång dag ostört i mitt kontor och jobba. Gärna skriva några tusen ord, strukturera upp veckan som kommer, gå igen kalendern och se till att jag är on top of my mejlinkorg. Spoiler alert: jag är aldrig on top of den.

Måndag drar jag gärna över ett par timmar extra i kontoret om det behövs, går en lunchpromenad för att se nåt annat mitt i dan. Kommer hem i skymningen, äter dag 2 av söndagens storkok till middag med Pär, slappar framför tv:n eller läser en bok. Får jag en sån start på veckan brukar det kännas bra.

Tisdag

Tisdagen är blå, mörkt blå. På tisdagskvällar drar jag ordkonst och har körövning, så då brukar jag börja jobba lite senare. Spelar jag in podd sker det också på tisdagar, så tisdagar är en lurig dag att få grepp om arbetsmässigt. Brukar inte få något skrivet då, utan det blir mera administrativa grejer och planering för ordkonsten och andra workshops.

Tisdag är ingen favoritdag på grund av det här, men tisdagskvällar har seglat upp som bra kvällar. Mellan min ordkonstlektion och körövningen fikar jag oftast med Emmi, det är en bra tradition. Sen går vi och sjunger och klockan är halv tio före jag är hemma igen. Fika och körövning är perfekt tisdagskvälls-sysslor, men jag skulle vilja ha en starkare rutin under dagen.

Onsdag

Onsdag är en grå dag, den har knappt nån färg. Onsdagar och torsdagar är dom dagar jag helst har möten på om jag ska på möten, men det kan man ju inte alltid styra över. Onsdag eller torsdag ses jag också gärna på nåt café och jobbar tillsammans med oftast Malin, men ibland också andra gäststjärnor så att säga. Onsdag vill jag gärna bara skriva, inte göra så mycket utöver det, men det låter sig inte alltid göras. Jag tror att jag skulle vilja få in i rutin ett träningspass på onsdag förmiddagar för att liksom liva upp det lite.

Onsdagkvällar går Pär rätt ofta på quiz med sitt quizgäng, så då har jag ensam hemma-tid. Då brukar jag göra precis det jag annars gör, men ensam hemma; läsa nåt, se på nåt, pyssla med nåt. Kanske göra ett nytt storkok.

Torsdag

Torsdag, denna rödgula sörja till dag. Torsdagar och onsdagar är rätt likadana, bara att torsdagar har lite mer udd tycker jag. Det är kontor eller caféjobb som gäller. Ibland nån lunch eller möte, ibland nån workshop. Jag tycker torsdagar är hårda dagar, kräver pannben att ta sig igenom.

Torsdagskvällar är därför idealiska för kafferep med familjen eller vänner. Sjunka in i någon annans soffa, dricka en kaffekopp sent - det är ju ändå fredag imorgon! - , äta en kaka, skvallra. Torsdagar har jag ofta nån idé om att jag ska städa inför helgen, men som vanligt när det gäller mig och städning så ser verkligheten inte alltid ut så.

Fredag

En grön dag igen! En lite ljusare grön, som nyutsprungna björklöv. Som en sval vårkväll är fredagen när den äntligen kommer. Fredag jobbar jag gärna lite kortare och passar på att göra ärenden eller sånt under eftermiddagen. I en perfekt värld är det ärenden som att köpa ett gott bröd och lämna in en bok till bibblan, skynda fram genom den lilla staden meden blomsterkvast under armen, som en romcom-hjältinna. I verkligheten är det oftast mindre glamoröst än så, jag kanske tvättar bilen eller köper nåt onödigt krafs på en svettig loppisrunda.

Min brorson är ofta hos oss nån eftermiddag i veckan och inte sällan har det råkat vara just på fredagar. Då äter vi pasta och varvar ner efter veckan. Är det bara jag och Pär, ja, då brukar vi äta pasta och varva ner efter veckan.

Lördag

Lördag är violett, lila och plommon. Jag älskar verkligen ha att ha tomt i kalendern på helgerna. Lördagsdagar vill jag gärna göra nåt som ger veckan nån slags mervärde. Gå en tur i skogen, göra en loppisrunda eller utflykt nånstans eller vara på torpet. Att dricka kaffe utomhus, oavsett var det utomhuset råkar vara, ser jag som en stor framgång när det kommer till lördagar.

Lördag kväll vill jag dricka vin, gärna i sällskap av några väl valda typer. Eller gå på bio, se en föreställning, kanske dricka det där vinet på lokal? Vem vet. Det är lördag, vad som helst kan hända. Jag sörjer inte heller om det bara är jag och nåt kreativt projekt som firar lördag tillsammans, älskar att försvinna in i nåt sånt.

Söndag

Söndag är iskallt blå, som ett kylskåp. Söndagar vill jag vakna tidigt, tassa upp med Viola och låta Pär och Sylvi ligga kvar. Dricka morgonkaffe framför en film eller ett par avsnitt bra skriven serie. Söndagar vill jag gå en promenad med ett syfte, kanske köpa en ingrediens till nåt. Läsa en bok och prata med en kompis. Nä men ni vet, det absolut vardagliga, jag har så få önskemål utöver det. Har vi träff med bokcirkeln brukar det ske på söndag eftermiddagarna, det är en ypperlig söndagsaktivitet faktiskt.

Till middag gör jag nåt lagom rustikt storkok och röjer upp inför veckan som kommer. Jag är ingen beauty-människa, jag har inga hudvårdsrutiner eller ritualer kring mitt utseende, men om jag tar bort avskavt nagellack så sker det kanske på söndag kväll. Sorterar den rena tvätten i sina lådor, så att jag inte ska behöva gå barrövad till kontoret måndag morgon.

Sen börjar allt om.

I use bits and pieces of others personalities to form my own

Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.

Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.

Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.

Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.

Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.

Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.

Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.

Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.

En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.

Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.

Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.