Oj, vilken tröskel det har blivit att komma över att posta nåt alls överhuvudtaget här. Jag drabbas av lite redovisningsångest: liksom vad måste jag berätta? Hur ska jag förklara? Det har hänt så lite och samtidigt så mycket. Lite för att jag varit on-off sjuk och sjukskriven de två senaste månaderna. Både för kräksjuka, förkylning, influensa men också psyket, det fragila lilla psyket.
Jag kom till nån slags punkt för ungefär vå månader sen när det Bara Inte Gick Längre. Jag har rusat framåt på bara ren och skär vilja, envishet och ångest ganska länge, men till slut tog den också slut. Det är så märkligt, jag har ju mått piss förr, men att faktiskt inte ens ha energi att lyfta armarna så mycket att man orkar klä på sig… Det är nytt.
Jag orkar klä på mig nu igen och ganska mycket mer, men jag har också stuvat om rejält i livet. Det kanske inte ser så ut från utsidan, men min strtegi har varit att ta mig igenom våren (det har gått så där pga har inget immunförsvar, men ja) och jobba långsiktigt med att bädda för en bra jobbhöst. Tacka nej, ta paus, säga upp sig från uppdrag. Hittills har himlen inte ramlat ner men jag vågar inte lita på att det skulle vara så enkelt som att bara tacka nej alltid. Förr eller senare kommer det säkert få katastrofala, livsavgörande konsekvenser för mig. Men det blir faktiskt enklare för varje gång man gör det. Första gången grät jag i cirka åtta timmar, skrek och hyperventilerade tills jag till slut vågade skriva ett meddelande och säga att nu måste jag ställa in. Det var då när jag inte orkade klä på mig. Igår hade jag bara lite hög puls och ryggsvett när jag skrev ett mejl och sa att jag måste ta en paus från en annan grej. det har hänt saker!
Det som är svårare att se nån förändring i på två månader det är de här större frågorna. Varför driver jag mig själv så hårt? Vad är det som får mig att fly in i jobb? Vad är det som gör att jag inte kan reglera mig eller hålla mig rimlig? Är jag verkligen värdelös om jag inte ständigt bevisar för någon vad jag gör?
Det kommer säkert ta tid att komma nån vart med det här, men tur i oturen hade jag redan sökt mig till psykvården före allt detta, så jag har satt en del bollar i rullning. Det är ungefär det jag kan göra. Och: ifrågasätta allt jag gör. Experimentera mig fram. Försöka hitta nya, hållbara, hälsosamma vanor. Såna som inte i sig blir kravfyllda.
Jaja, det är så tråkiga saker för alla utom jag själv det här och inget o-unikt heller, men nu vet ni ungefär hur landet ligger.
Jag ser fram emot, i tur och ordning:
10 dagar i Barcelona med Pär. Vi åker om två veckor och vi ska se Beyonce, Håkan Hellström och stan. Är också nervig inför om jag ska hålla ihop och orka, men jag måste. Det är för mycket bra.
Resten av sommaren. Ska odla morötter, sola benen, bada, klippa gräset, läsa romaner.
Hösten! Om den blir som jag vill och hoppas så ska jag pyssla med mitt och skriva lite mer i fred. Inte flänga runt så mycket, inte boka in något varje ledig timme. Inte hata mig själv så jävla mycket.